Jonas Gardell
ESSÄ. Det ska vara en fjolla i år!
Under vintern har SD gång på gång attackerat dragqueens som läser sagor för barn. Från Björn Söder till Jimmie Åkesson.
Båda djupt omedvetna eller snarast komplett ointresserade – såsom Sverigedemokrater ofta är – av faktiska historiska förhållanden eller svensk kultur.
Att män klär sig till eller uppfattas som kvinnor har sällan varit något problem. ”Titta, ropar ungarna, pappa är en brud med blomsterkrans kring håret och nattskjorta till skrud”, som det heter i den folkkära Taube-valsen – där barnen verkar lyckligt ovetande om att de utsatts för sin pappas sjuka sexualitet.
Hur SD för att skydda barnen ännu inte ropat på förbud av Evert Taube är i det närmsta obegripligt!
I urgamla nordiska berättelser klär sig åskguden Tor ut sig till Freja i brudkläder, liksom Loke flera gånger byter kön. Vi har som bekant en lång tradition att manliga Lucior. I Uppsalas enkönade studentkretsar på 1800-talet, när man anordnar dans, väljs de yngsta och sötaste männen ut, förses med en bindel runt ena armen och är sedan ”kvinnor”.
I väckelserörelse som jag själv är sprungen ur accepteras utan problem tanken att alla, också männen, kläs till brud, för att gifta sig med Jesus, den ende brudgummen.
Självbiografin om tjuven Lasse-Maja som under 1800-talet levde både som man och kvinna blev oerhört populär.
”Vad som lästes bland folket? Ja, det var mest Lasse-Maja och bibeln”, som en äldre man i Torshälla sa på 30-talet.
I den svenska lokalrevyn har man alltid uppträtt i drag, Karl Gerhard redan på 20-talet, alltså för 100 år sedan. Stig Järrel blev folkkär när han spelade huvudrollen i oerhört populära ”Fram för lilla Märta”, liksom många av våra främsta komediskådespelare har gestaltat Charleys tant: Nils Poppe, Sven Lindberg, Claes Malmberg och så vidare, och så sent som i våras var Robert Gustafsson ”Tootsie” på Oscars medan After Dark showade på Vasan mittemot.
Ändå har SD just vintern 2023 valt att bli sjövilda för att män i kvinnokläder läser sagor för barn, en uppskattad företeelse på biblioteken sedan flera år.
Naturligtvis är det inte en slump. Och det är inte bara i Sverige som dragqueens sagostunder angripits utan tvärtom har det skett samtidigt i såväl USA som i England, Finland, Schweiz, Österrike och flera andra länder. Det är helt enkelt en orkestrerad del av den globala högerauktoritära rörelse som SD är en del av.
Med förevändningen att man måste skydda barnen attackeras hbtq-kulturen.
Och som vi vet från Ungern, Ryssland eller nu Florida så är de första förbuden och inskränkningarna alltid bara just de första.
Med dem låter sig besten inte nöja, så låt oss inte bli lurade.
Såväl Orban, Putin och De Santis lanserar gång på gång ännu hårdare tag, ännu grövre inskränkningar. Inför det turkiska presidentvalet gick också Erdogan till attack på hbtq-personer för att vinna konservativa röster.
Det är i denna krets Jimmie Åkesson och Björn Söder rör sig, och det är den rörelsen SD är en del av.
Attackerna på sagoläsande dragqueens måste ses i den kontexten och det är obegripligt att alla ännu inte förstått det, trots att Björn Söder basunerat rakt ut, att nu har kulturkriget äntligen börjat.
Argumentet att skydda barnen är naturligtvis inte nytt utan har använts flitigt tidigare av svenska politiker.
Den socialdemokratiska riksdagsmannen och antinazisten Ture Nerman ställde 1951 krav på skärpt lagstiftning för att skydda barn och ungdom från den abnormitet som homosexualitet utgjorde.
En enda homosexuell erfarenhet kunde enligt Nerman räcka och leda till att den unga människans utveckling mot normal sexualitet försvårades eller i värsta fall avbröts. I stället kunde ungdomen förvärva ett homosexuellt beteende och fastna i en asocial livsstil. Unga män måste därför skyddas från förförelse åtminstone fram till 21 års ålder.
Det enda man sa var att det ändå fick betraktas som ”okej” att vara homo.
Överståthållarämbetet avstod visserligen att ta ställning till förslaget men konstaterade att ”homosexualitet utgör otvivelaktigt ett mycket allvarligt samhällsproblem” medan Medicinalstyrelsen menade att det fanns skäl att allvarligt överväga en höjning av skyddet till 21 år.
För att ”skydda” barnen fanns kränkande lagar mot hbtq-personer i annars demokratiska länder som Finland och England kvar till in på 2000-talet.
Homosexualitet avkriminaliserades inte i Finland förrän 1970 (Mark var alltså kriminell de första 6 åren av sitt liv) och i Skottland så sent som 1980.
Faktum är att ännu när jag gick i grundskolan fanns koncentrationsläger i Spanien för homosexuella. Så sent som 1970 hade det införts en lag där homosexuella dömdes att ”förpassas till därtill inrättade läger, mista sina medborgerliga rättigheter, förbjudas att vistas eller bo i vissa distrikt och stå under övervakning”.
I Sverige var det först 1973, när jag var tio år gammal, som riksdagen antog ett uttalande som sa att ”samlevnad mellan två parter av samma kön är ur samhällets synpunkt en fullt acceptabel samlevnadsform”, och det betraktades då som den ”utan tvekan största framgången för RFSL och homosexuella hittills”.
Det var alltså ingen lag som gav oss några friheter eller rättigheter eller tog bort den diskriminering som fanns. Det enda man sa var att det ändå fick betraktas som ”okej” att vara homo.
Riksdagen var inte heller enig.
Moderaterna hade i en reservation önskat ett mindre positivt gillande. På direkt fråga om partiet var berett att helt och hållet erkänna den homosexuella kärleken som ett likvärdigt alternativ till den heterosexuella kärleken svarade man nej med tillägget att ”det skulle te sig främmande för de flesta”.
Vi hade alltså en uppförsbacke om vi säger så, för att nå vare sig respekt och självrespekt.
Fjollan stod och står ännu lägst i kurs, bland såväl heterosexuella som homo. Fortfarande är det inte ovanligt att det på hemsidor i gay community-sajter som Qruiser eller Grindr står ”Fjollor undanbedes” eller att man beskriver sig själv som ”grabbig” eller ”straight acting” – alltså att man uppför sig och ser på ett sätt att man uppfattas som hetero – som är idealet.
Frågan är därför: varför provocerar feminina män oss så?
Dragshowartisten Christer Lindarw brukar säga att ett av skälen till att han och de andra drottningarna i After Dark kom ut så sent var för att de inte ville få folk att tro att alla homosexuella var fjollor och klädde sig till tjejer.
Och det var en befogad oro.
Redan tidigt under den politiska frigörelsekampen uppstod en debatt om ”fjollan” den feminine homosexuelle mannen, och där kallades fjollorna av andra homosexuella för ”den homosexuella kulturens bottenvrak”. Fjollan anklagades för att vara ”en nedbruten, förvriden, ömkansvärd icke-produktiv varelse, som klänger runt barers och diskoteks väggar som törstiga, olyckliga vampyrer. /…/ För samtidigt som många börjar acceptera homosexualitet och bisexualitet som normala företeelser, är det få som kan se någon paradera i det andra könets kläder som annat än ett tragiskt skämt.”
Man ville alltså, då som nu, befria oss och sig själva från ”fjolleriet”.
Frågan är därför: varför provocerar feminina män oss så?
Något förenklat kan hävdas att Fjollan uppstår i antiken, hos greker och romare där det allra viktigaste för en man är att vara penetrerande. Med svärdet eller kuken.
Man invaderar. Man blir icke invaderad.
Vad han sedan penetrerar är inte lika noga. En kvinna, en förpubertal pojke, en slav eller en annan man.
Så länge man är den penetrerande förlorar man inte i manlig status. På samma sätt kan män i både arab- och latino-världen sätta på en annan man utan att för den skulle räknas eller se sig själv som homosexuell.
Den aktive penetrerande mannen tillskrivs en mängd positiva egenskaper: han är stark, pålitlig, trygg, rakryggad, karaktärsfast, sann, modig och så vidare – egenskaper som alla därför betraktats som maskulina, och gör så än i dag.
Den penetrerade tillskrivs samtidigt motsatta egenskaper, som sålunda betraktas som feminina.
Hon är svag, opålitlig, hysterisk, karaktärslös, intrigant, falsk, feg, tillgjord och så vidare.
Egenskaper som sedan dess tillskrivits kvinnor – och den passive, homosexuelle mannen, med andra ord fjollan.
Att en kvinna eller slav penetrerades låg i sakens natur. Det var så det skulle vara.
Vad man varken kunde förstå eller respektera var vuxna män som frivilligt lät sig penetreras och med andra ord avstod från sin maktstatus och överordning och blev såsom en kvinna.
Det var obegripligt och skrämmande.
Hatet mot fjollan var fött.
Den som ger upp sin makt. Den som låter sig invaderas.
Om vi ser till hur fjollan beskrivs än i dag har inte mycket hänt sedan antiken. Män som ifrågasätter och problematiserar vad det innebär att vara man och vilka egenskaper som är maskulina är mer hotfulla och skrämmande än någonsin.
Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida. Detta är en förkortad version av en öppen föreläsning på Genusvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet, tillägnad professor Jens Rydström som går i pension.