På riktigt – jag hatar den här valrörelsen!

KULTURDEBATT. Aaargh, jag är så frustrerad! Jag hatar den här valrörelsen! Får man säga så?

På valdagen brukar jag klä upp mig. Ta på mig kostym när jag går och röstar. Vi firar den svenska demokratin och rösträtten och hedrar alla de som kämpat för att vi ska vara så fria som vi är.

Jag är helt enkelt stolt över att vara svensk.

Men i år vete katten. Alltså samtliga partier, jag orkar inte. Det är som när man får hopplösa bokstäver på Wordfeud och vill byta ut allesammans.

Vad som helst på måfå är bättre än de bokstäver man fått. Lite likadant känns det med dagens politiker.

Nej jag föraktar inte dem, men det känns fan som de föraktar mig. 

Jag hatar den här valrörelsen. Den är liksom inte på allvar, samtidigt som läget i världen är allvarligare än nånsin.

I stället har vi åtta partier som alla går fram ”var för sig” och kan lova i stort sett vad som helst eftersom alla vet att båda sidor, oavsett vilket block som vinner, efter valet måste kohandla och kompromissa med tre andra partier för att tråckla ihop ens den allra bräckligaste regeringsbildning.

På vänstersidan kan C tänka sig sitta i regering med S men V får inte vara med (men kanske ändå, man får se). MP som hoppade av samregerandet med S för bara några månader sen tycker nu att det ändå kanske vore helt okej att samregera igen (eller kanske inte, man får se).

Medan i högerblocket har M sagt att SD inte får vara med i regeringen, trots att man är jämnstora och kanske större än M. Däremot kanske L får vara med (eller kanske inte, man får se) men det vill SD inte stödja (men kanske ändå man får se).

Hela den här valrörelsen hade för helvete kunnat döpas till ”Kanske ändå, vi får se”.

M säger att S inte har ett stadigt regeringsalternativ men det har han minsann själv, och på frågan hur hans eget alternativ är så mycket stadigare blir svaret att ”vi kommer prata med varandra” och att han är ”övertygad om att det kommer gå bra”. 

Kristersson är övertygad. Tack, då vet jag. Då känner man sig trygg.

Eller kanske inte ändå, vi får se. 

Eftersom övertygelse är ett psykologiskt tillstånd som inte med nödvändighet har något som helst med objektiv sanning att göra.

Jag hatar allt med årets val. Det står mig upp i halsen. Det är ett-enda-skamlöst-flirtande-med högerpopulismens hemska val.

Jag hatar att liberalerna går ut och kräver språktest på tvååringar och hotar att barnen ska kunna tas ifrån sina föräldrar.

Jag hatar att Moderaterna går ut och kräver att få adhd-testa femåringar vars föräldrar bor i fel område.

Jag hatar att Ebba Busch i KD säger en sak till gay-medier och en annan sak till tidningen Dagen. Som det formulerades i min barndoms Lucky Luke-album: ”Blekansikte tala med kluven tunga”.

Jag hatar sossarnas försök till apartheid light när de resonerar om att man kanske ändå ska begränsa antalet människor från utanför Västeuropa som får bo på samma plats. 

Kan ni inte åtminstone böja huvudena lite i skam när ni eventuellt livräddas kvar ännu en gång!

Det är klart jag fattar att man skickade ut Ygeman att ta en för laget. Att man sände upp en provballong för att se hur långt ut på högerpopulist-kanten man kunde flörta utan att tappa för många vänsterröster. (Antagligen räknar man med att landets kvarvarande människorättsförespråkare inte har något val eftersom alternativet framstår som ännu mer förskräckligt.)

Jag hatar att Miljöpartiet, som jag själv pinsamt nog stödröstat på ett par gånger för att jag tyckte att det behövdes ett Miljöparti i riksdagen, är ett så usel Miljöparti att de förtjänar att åka ut med fötterna före.

De skulle ha åkt ut för länge sen om inte stödröstare räddat dem kvar, men ändå kommer de säkert på valnatten gå ut och påstå att de fått ”mandat” av väljarna. Kan ni inte åtminstone böja huvudena lite i skam när ni eventuellt livräddas kvar ännu en gång!

Jag hatar att Vänsterns Nooshi Dadgostar på frågan om vem hon vill ha som kulturminister flinar och säger Babben Larsson, och visar att hon minsann kan förakta hela kultursektorn precis lika mycket som Jimmie Åkesson (som på samma fråga uppgav Lasse Berghagen).

Och SD sedan. Don’t get me fucking started. Jimmie Åkesson leder ett parti som hela tiden pratar om lag och ordning samtidigt som deras förtroendevalda styckmördar, förskingrar, tafsar på tjejer, slåss med järnrör, super och slåss som om deras liv hängde på det.

Sverigedemokraterna är så överrepresenterade vad det gäller allvarliga brottsfall att om man bara satte sig själva i fängelse skulle det förmodligen vara en viktig del av lösningen på hela problemet med kriminaliteten. 

Och att döpa om Kriminalvården till Straffverket! Men snälla, Åkesson, du har fyllt 40! Ska vi inte samtidigt passa på att döpa om polisen till ”Dödspatrullen”? Och Sagerska palatset till ”Dödskallegrottan”?

Men nästan värst är Ulf Kristerssons uttalande om att ingen ska behöva göra några ”livsstilsförändringar” för klimatets skull.

Detta hittar han på samma år som värmen redan på försommaren var olidlig i Europa, floder i Tyskland och Italien är torrlagda, gigantiska skogsbränder härjar i Frankrike och det talas om vattenransonering i både Italien och Spanien.

Ingen ska behöva göra några ”livsstilsförändringar”, nej, kyss mig där ryggen byter namn!

De livsstilsförändringarna är redan gjorda åt oss, varken vi vill det eller inte, och de kommer bara bli värre och läskigare och dyrare att åtgärda om vi inte tar konsekvenserna nu.

Nej inte nu. Nyss!

Festen är över, Ulf! Försök att vara den vuxne i rummet för en enda gångs skull i ditt korta liv.

Nu har jag nämnt alla utom Centern, va? Det är för att Centern framstår så mycket som ett stödparti till sossarna, att enda gången jag hittills märkt av dem i valrörelsen var när Annie Lööf häromdagen erkände det öppet för att få in lite stödröster.

Nej, på riktigt. jag hatar den här valrörelsen. Kanske allra mest för att det vi nu skulle behöva är stabilitet och stringens. 

Vore det för mycket begärt av våra politiker att vara något litet att hålla i handen när åskan går?

Vi har en lågkonjunktur på gång samtidigt som en iskall diktator startat krig i Europa som lett till gigantisk energikris, samtidigt som vi lever i sviterna av en pandemi och dess restriktioner som ännu inte är över, samtidigt som en nyvaknad inflation och höjda räntor gör att folks privatekonomi blir alltmer ansträngd, samtidigt som de extremväder som skulle bli konsekvensen av klimatförändringarna om en 20-30 år så där redan är över oss.

Det är lite ”bit i kudden, käring, nu byter vi våning” över hela tillvaron just nu, så vore det för mycket begärt av våra politiker att vara något litet att hålla i handen när åskan går?

Jag hatar den här valrörelsen för att det ärligt inte känns som om det finns något enda parti att rösta på och hur jag än väljer kommer jag ångra mig.

Och det är liksom inte läge för det.

För, som Björn Skifs en gång så klokt sjöng: ”Det blir alltid värre framåt natten”.

Winter is coming.

Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius: Heliga Birgitta på Pride

PODCAST. Martina är en faghag, att gå i kloster kan ha sina fördelar och därför blev det en sådan backlash mot Bee Gees och discomusiken. Gunilla Brodrej och Martina Montelius pratar om saker som kulturtanter pratar om.