Jonas Gardell
KULTURKRÖNIKA. Midsommardag i paradiset tillsammans med ett par gayvänner. Från vår tomt i Stockholms skärgård vajar Regnbågsflaggan stolt mot den blå himlen.
I endast några få, försvinnande få, år har denna frihet, denna öppenhet varit möjlig. Här är den ljuva sommaren som jag har lovat dig.
En av killarna frågar faktiskt hur vi vågar hissa regnbågsflaggan så öppet. Tänk om någon skulle vilja angripa oss?
Vi avfärdar det lättvindigt. Vem skulle attackera oss?
Så vaknar jag, Mark och det killpar som vi firat midsommar med upp till chocken att en man just attackerat den klassiska gayklubben London pub, natten innan Oslo Pride inleddes!
Två dödade, tio personer svårt skadade, ytterligare elva med lindrigare skador. Mannen är gripen, tidigare känd av polisen och på något sätt också av den norska säkerhetstjänsten.
Precis som vid terrordådet mot Pulse i Orlando 2016, där 49 personer dödades, främst hbtq-latinos, är det en av våra fristäder som attackerats.
Gayklubben.
Dessa fristäder är sannerligen inte många för oss. På de flesta platser i Skandinavien finns inga alls. I större städer som Stockholm eller Oslo högst en handfull.
London pub där terrorattacken skedde är en fristad som funnits länge. Är man homo och är i Oslo har man som regel varit där.
Hur de hatar att vi dansar tillsammans, älskar med vem vi vill och gör oss fria.
För många som kommer till en gayklubb har det krävts mod att göra det. Ofta har det varit en lång väg att gå för att komma dit.
Att erkänna för sig själv vem man är, att bryta isoleringen, att våga söka sig till andra och förstå att öppenhet är vägen framåt.
För många gayklubben det enda trygga rum vi har.
En plats där vi ska få sänka garden, vara oss själva utan att bli ifrågasatta, få dansa, festa tillsammans och vara fria.
Äga oss själva och våra kroppar.
Nattens attack visar hur brutalt hatet mot oss fortfarande är.
I mina ögon måste man koppla ihop detta hatbrott med hatbrottet som USA:s högsta domstol i går utsatte Amerikas kvinnor för.
Bara några timmar tidigare hade sex konservativa domare beslutat att aborträtten rivs upp, eftersom rätten till abort inte nämns i den ursprungliga konstitutionen från slutet av 1700-talet, och nu införs i en rasande fart abortförbud i en rad stater i USA. Staten, läs männen, tar sig återigen rätten att bestämma över kvinnors kroppar.
Många varnar för att Högsta Domstolen i USA med samma argumentation står i begrepp att riva upp samkönade äktenskap och möjliggöra förbud mot homosexualitet i USA.
Hur tydligt är det inte för mig denna sorgens och vredens midsommardag i paradiset att Oslo-mördarens hat och Högsta Domstolens hat liknar varandra.
Hatet springer ur samma källa.
Människor, främst män, som hatar att kvinnor, homos och transpersoner själva tar sig rätten att bestämma vad vi gör med våra kroppar och med vem.
Hur de hatar att vi dansar tillsammans, älskar med vem vi vill och gör oss fria.
Hur de hatar att vi slutar vara rädda, slutar huka och slutar fråga om lov.
Attacken mot London pub och Högsta Domstolens beslut gör det plågsamt klart att varje slag vi trott att vi vunnit en gång för alla måste utkämpas igen och igen.
Att friheten alltid måste försvaras på nytt.
Idag sörjer vi. Imorgon kämpar vi hårdare än någonsin!
För vår frihet, vår stolthet är inget vi någonsin fått gratis.
Vår frihet och vår stolthet är något som vi alltid, alltid tvingats erövra.
Och som vi fortsätter att dagligen erövra.
När vi vågar vara öppna i vardagen. När vi vågar trotsa normen. När vi kräver rätten till våra kroppar.
Attacken mot London pub skedde också natten innan Oslo Pride skulle inledas.
Idag när man firar Pride på flera hundra platser i Skandinavien och arrangemangen i Oslo, Köpenhamn och Stockholm är jättelika manifestationer är det lätt att glömma hur kort tid vi kunnat göra det och hur små dessa demonstrationer var för bara några årtionden sedan.
Oslo Pride, som i dag är ett stort event som samlar uppemot 50 000 deltagare, hette först Homodagene och bytte sedan namn till Skeive dager, och när jag själv var huvudtalare på paraden i mitten av 90-talet var vi inte många som gick med, högst ett par tusen personer.
I år ställs paraden in. Chocken är för stor. Sorgen för överväldigande.
Och så måste det kanske få vara. Låt oss sörja i dag.
Men låt oss för Guds skull kämpa ännu hårdare i morgon!
Tänd gärna ett ljus, men kom ihåg, att när ljuset brunnit ut är det i oss själva lågan måste brinna!
Under Pride-dagarna brukar vi precis som vid jul, påsk eller midsommar önska varandra lycka: ”Happy Pride!” säger vi till varandra.
För en vecka sedan talade jag på Helsingborg Pride om hur HBTQ-rörelsen, liksom alla folkrörelser, varit en kamp för rätten till lycka.
För en homosexuell kunde länge vara allt möjligt: ensam, sorglig, feg, falsk, patetisk, sjuk – det fanns bara en sak en homosexuell aldrig kunde vara: lycklig.
Därför är det en akt av motstånd och en akt av frigörelse varje gång vi ropar: Happy Pride!
När de hatar oss, när de attackerar oss, när de diskriminerar oss, när de dödar oss.
Låt oss resa oss upp igen, låt oss fortsätta gå, låt oss fortsätta envist ropa: Happy Pride! Happy Pride! Happy Pride!
Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.