Jonas Gardell
KOMMENTAR. När jag tänker på Donald Trump får jag alltid clownmonstret från skräckfilmen ”It” i huvudet.
Clownen Pennywise terroriserar barn genom att tvinga på dem en mardröm byggd kring deras egna värsta rädslor, där de inte längre kan skilja vad som är på riktigt och vad som är påhittat, och de barn han får i sitt våld svävar, liksom tyngdlösa, i hans underjordiska grotta.
Det heter att de ”flyter”.
På samma sätt har Donald Trump tvingat oss leva i en mardröm av lögner och halvsanningar som han inympat i oss genom att ständigt upprepa dem, upprepa dem tills de blir, inte sanna men ”liksom sanna”, och tills våra hjärnor blivit så tröga och tungtänkta av den ständiga manipulationen att vi till slut inte längre vågat lita på vårt eget förstånd, eller på hur allt tidigare i världen varit.
Han har tvingat oss alla att flyta.
Och jag tror vår verklighetsuppfattning rubbades redan i och med att han överhuvudtaget vann valet 2016.
Alla opinionsundersökningar visade att han låg hopplöst efter Hillary Clinton, alla experter och förståsigpåare försäkrade att han bara inte kunde vinna. Det kunde inte hända. Bara det att han ens nominerats var ett osannolikt och dåligt skämt och när valnatten väl var över skulle allt kunna återgå till ordningen igen. Vi hade inget alls att oroa sig över.
Och så vaknade vi till motsatsen.
Det som inte kunde hända hade hänt.
Liksom med brexit bara några månader tidigare.
Inget var som det skulle mer och vi levde plötsligt i en värld där vi inte längre kunde ta något för givet.
Som att sanningen är sann och att lögnen är lögn. Eller att anständighet vinner över oanständighet, rättvisan segrar och skurken förlorar.
Minns ni chocken?
Under Trumps första tid som president uppdaterade jag nästan febrigt nyhetsflödet hela tiden. För snart skulle väl någon av hans uppenbara lögner, övertramp eller oegentligheter avslöjas, och han skulle tvingas stå där med skammen och avgå.
Men nej.
För att samhället ska fungera måste det finnas en grundläggande överenskommelse om sanningens värde. Om man blir påkommen med en lögn skäms man.
Som när Trump och hans stab 2017 hävdade att installationen av honom som president dragit en större folkmassa än Obamas 2009, trots att man på alla fotografier enkelt kunde se motsatsen.
Vem som helst tidigare, ställd inför sådana bildbevis, hade tagit tillbaka, generat bett om ursäkt, böjt sig för fakta och tigit.
För att samhället ska fungera måste det finnas en grundläggande överenskommelse om sanningens värde. Om man blir påkommen med en lögn skäms man.
Men inte längre.
Tvärtom framhärdar man utan att blinka.
På frågan hur man kunde hävda att Trumps installation var den populäraste någonsin när den inte var det, svarade Trumps medarbetare Kellyanne Conway att det helt enkelt var ”alternativa fakta”, och så var det bra med det.
Donald Trump upphöjde skamlösheten till ideal: Han skröt med att han skulle kunna skjuta någon mitt på femte avenyn och komma undan med det, han skröt med övergrepp på kvinnor – ”grab them by the pussy” – utan att det fick några som helst konsekvenser, han jämförde svarta medborgarrättskämpar med nazistiska extremister och tyckte att de väl var ungefär likvärdiga, och så vidare och så vidare.
Inga värden gällde längre. Inga av de gamla spelreglerna.
Sedan dess har världen styrts av ett clownmonster som tvingat oss alla att flyta.
Han har lovat än det ena, än det andra fantastiska som snart ska komma: snart har vi ett nedrustningsavtal med Nordkorea, snart har vi ett handelsavtal med Kina, vänta bara, det kommer att bli ett underbart avtal, ni ska snart få se. Snart har vi ett vaccin, det kommer att bli ett underbart vaccin, ni kommer bli förvånade, alldeles snart, det är bara fråga om dagar, ni ska få se. Snart är pandemin över, förresten är pandemin ett påhitt, det är ändå bara några veckor tills det vänder, förresten har det redan vänt och jag har hört att man kan göra rent lungorna med desinfektionsmedel. Vi kanske lämnar Parisavtalet, kanske inte.
Vi får se. Jag har inte bestämt mig.
Känslan av overklighet har inte lämnat oss men vi har vant oss vid den och den har blivit vår vardag de här åren.
Bland det mest skrämmande med Trump har varit detta hans egna vaga flytande, löften som bara kastats ut, plötsliga infall, nattliga twitterattacker, hans helt ogenerade bruk av lögner och att det inte bekommit honom det minsta när han överbevisats om att ljuga, han har bara fortsatt.
Känslan av overklighet har inte lämnat oss men vi har vant oss vid den och den har blivit vår vardag de här åren.
Clownmonstret har älskat att vi flyter, att vi svävar i ovisshet, att det är han som bestämmer och att vi måste rätta oss efter hans alla nycker.
Så närmade vi oss plötsligt presidentvalet det overkliga året 2020.
I och med pandemin var det inte längre självklart att Trump skulle bli återvald. Plötsligt hade hans motståndare Biden en chans.
Sades det.
Återigen visade alla opinionsundersökningar att Trump låg hjälplöst efter. Och den här gången hade man minsann dragit lärdom av de misslyckade beräkningarna inför förra valet. Den här gången skulle man kunna lita på siffrorna.
Samtidigt som Trump nonchalant sa att han inte ens hade bestämt sig om han tänkte behaga avgå om han förlorade valet. Som om han bara kunde låta bli om han ville. En fredlig övergång av makten, jo, kanske, vi får se.
Han har fortsatt skrämma oss. Ända in i det sista. Inga spelregler gäller. Ingen anständighet. Ingen sanning.
Och så har alla undersökningarna fel igen!
Valet blir en rysare. Trump vinner Florida. Han utropar sig till segrare. Kräver att rösträknandet ska stoppas. Förhindras. Hans seger är enorm, påstår han.
Jag själv kan inte titta, inte ens öppna tidningarna. Varje rubrik skrämmer mig. Jag får migrän, jag får huvudvärk och yrsel.
Allting snurrar, nu börjar mardrömmen om på nytt. Den som de dyrt och heligt lovade skulle vara över.
Fram tills igår när beskedet kom om att Pennsylvania vunnits av Biden och tillräckligt många elektorsröster därmed var säkrade.
Eller?
För trots att valet är över och Biden vunnit enligt konstens alla regler, eller rättare sagt, efter det amerikanska valsystemets alla regler, och trots att de amerikanska nyhetsbyråerna har utnämnt Biden till segrare och att utländska statschefer och premiärministrar erkänt Bidens vinst och lyckönskat honom, trots att allt är över, eller borde vara över, håller världen fortfarande andan.
I fyra år har vi levt i en värld där lögn gått före sanning, och oanständigheten flinande triumferat över anständigheten.
För Trump själv vägrar erkänna att han förlorat. Han fortsätter att flyta och vill till varje pris tvinga alla oss andra att fortsätta flyta.
I Svenska Dagbladet läste jag i dag en kommentar där skribenten skriver ”Om eller när Biden svärs in som USA:s 46:e president”, det där om-et, som om det hela inte är avgjort, som om sanningen fortsatt kan vara både på det ena och det andra sättet, som om Trumps skeva och verklighetsfrämmande världsbild fortfarande gäller och är en kraft att räkna med, en makt att rätta sig efter.
Jag vill bara vakna nu.
Den här gången ska väl ändå clownmonstrets makt vara bruten?
I fyra år har vi levt i en värld där lögn gått före sanning, och oanständigheten flinande triumferat över anständigheten.
I fyra år har vi tvingats lyssna till Trumps ogenerade ljugande och självgoda skrävlande, tvingats anpassa oss efter hans sjuka, förvridna världsbild.
Han har tvingat på oss sin futtighet, sin småaktighet och omoral.
Nu är stunden när vi kan vända den patetiska människan ryggen och säga aldrig mer. Som slutet i skräckfilmen när Pennywise dör. Som i gryningen när trollet spricker.
Försvinn din otäcking och måtte vi aldrig behöva se ditt fula tryne mer.
Ge oss världen och verkligheten tillbaka.
Låt oss slippa flyta mer.
Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida