Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jonas Gardell

Ljudboken kommer att förändra litteraturen

Jonas Gardell. Foto: PELLE T NILSSON / SPA
Storytel Foto: TT/Fredrik Sandberg

Böcker är inte längre något man med självklarhet läser, böcker är lika gärna något man lyssnar på.

Jonas Gardell om ett paradigmskifte inom litteraturen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Mitt bokförlag, Norstedts, är anrikt, som det heter. Det fyller 200 om bara fyra år. Om jag inte minns fel refuserade man Selma Lagerlöf för man tyckte inte hon var tillräckligt fin.

När jag kom till förlaget för 33 år sedan kallades författaren upp till förlagschefen när en bok blivit antagen för att skriva på avtal och ta emot en check. Checken gick man sedan med till förlagets kassaavdelning alldeles till vänster efter entrén och löste in mot kontanter. Allt var mycket patriarkalt.

Manuskriptet, förresten, fick man själv kopiera sida för sida inne hos Siv, så att man hade en egen kopia kvar när texten skickades för att sättas, för hand ännu.

Siv regerade över kopiatorn och recensionsarkivet. Hon bjöd sina favoritförfattare på whisky som hon gömt i nedersta skrivbordslådan. Dem hon inte var så förtjust i fick min själ ingen sprit. Hon hade ”sina pojkar” som hon kallade oss.

Alla på förlaget hade varit där i alla tider. De var trotjänare. Att vara trotjänare var på den här tiden något att vara stolt över. Idag uppfattas det nog snarast lite sorgligt.

Under mina 33 år på förlaget har det sålts flera gånger, jag har lite tappat räkningen, och nu senast köptes det av Storytel, ett företag vars affärsidé som bekant är att vara ett Spotify för böcker: mot en månadsavgift kan man fritt streama och lyssna på alla böcker man vill. Företaget grundades för mindre än 15 år sedan och har alltså expanderat så snabbt att man 2016 kunde köpa hela Norstedts, det anrika, och tydligare kan väl knappast ett paradigmskifte illustreras.

Åtminstone hälften av alla kommentarer jag fick handlade om att de lyssnat på boken.

För ett paradigmskifte är det verkligen.

Böcker är inte något man med självklarhet läser, böcker är lika gärna något man lyssnar på.

Tidigare lästes böcker in som en tjänst för synskadade, och kommersiella inläsningar, först på kassettband, sedan på cd-skivor, konkurrerade på intet sätt med den tryckta boken.

Så kom streamingtjänsterna, och bara på de sex år som gick mellan mina två senaste romaner, ”Torka aldrig tårar utan handskar” och ”Till minne av en villkorslös kärlek” kunde jag märka en stor skillnad i sociala medier, där åtminstone hälften av alla kommentarer jag fick handlade om att de lyssnat på boken och den upplevelse de haft av det.

En annan tydlig skillnad är att förlaget inte längre räknar antalet sålda tryckta exemplar utan antalet sålda enheter, lästa, lyssnade, streamade, printade eller digitala.

Jag har dessutom hört ryktas att vissa författare nu skriver direkt för ljudbok och deras texter inte alls kommer i tryck. 

Min förläggare Eva Gedin förklarade i vintras när vi diskuterade min backlist, det vill säga min tidigare bokutgivning, att jag måste läsa in alla mina gamla boktitlar som ljudböcker om de skulle ha en chans. De måste helt enkelt vara tillgängliga för lyssning.

Så under våren fick jag snällt gå in i studio och läsa in (och samtidigt för första gången på 30 år läsa om) mina 80-talsromaner, ”Präriehundarna”, ”Vill gå hem” och ”Fru Björks öden och äventyr”.

Jag går att streama, alltså finns jag.

Missförstå mig inte. Jag älskar ljudböcker.

Torgny Lindgren. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Klassiska ”Röde orm”, är en fröjd att lyssna på om och om igen, Torgny Lindgrens inläsningar av sina egna verk är fantastiska eller varför inte Sven Lindbergs underbara inläsning av ”Doktor Glas”, och mina egna romaner har (hittills) förhoppningsvis visat sig vara sådana som lämpar sig både att lyssna på och läsa.

Måtte det bara inte innebära att andra sorters texter marginaliseras eller får svårare att hitta förläggare som har råd att ge ut dem. 

För detta paradigmskifte får konsekvenser för litteraturen som det är märkligt att vi inte alls verkar problematisera.

En text avsedd att läsas tyst är en annan sorts text än den som är skriven för att läsas högt.

Det är i grunden två olika genrer.

Den muntliga traditionen, som ju högläsningen tillhör, använder helt andra litterära figurer, knep och metoder för att fånga sina lyssnare och få dem att fångas av historien.

Den mänskliga rösten, vare sig det är författaren själv som läser eller en inhyrd skådespelare, är dessutom alltid i någon mån gestaltande, inläsaren färgar och förändrar texten med sin inläsning och det behöver författaren ta i beaktande när denne skriver sin text.

Jag skriver medvetet in språkliga felaktigheter och annat i texten för att öka illusionen av talspråk.

När jag skriver är jag alltid medveten om texten ska läsas tyst eller om den ska framföras högt, om den ska framföras enbart lyssnad på i högtalare eller om den ska framföras på en scen.

Beroende på vad är det tre helt olika sätt att skriva. 

Mitt sommarprat till exempel som sändes för några veckor sedan är skrivet på ett sådant sätt att det ska upplevas som att jag berättar texten, inte läser den. Jag skriver medvetet in språkliga felaktigheter och annat i texten för att öka illusionen av talspråk och att texten är spontan och liksom född i stunden.

Selma Lagerlöf. Foto: Okänd

Att läsa texten till sommarpratet, utan det som min röst tillför skulle vara en helt annan och mycket sämre upplevelse. Alltså: texten är egentligen inte sämre, men den är inte skriven för att läsas annat än högt och av mig.

Dagens skönlitteratur har alltså kravet på sig att samtidigt fungera som tryckt text som konsumenten läser och som högläst text som konsumenten lyssnar på – och det är egentligen två olika saker.

För somliga berättelser och för somliga författare är det inga problem. Andra berättelser och andra författare får betydligt svårare att hävda sig.

Detta kommer i längden att förändra skrivandet, det kommer att förändra vad förlagen söker och vad läsaren efterfrågar.

Det går naturligtvis inte att hindra utvecklingen men kanske borde vi ändå föra en diskussion om den.

Och de författare vars texter av olika skäl inte passar att läsas högt kommer få allt svårare att nå fram till en läsekrets.

För att inte tala om att de författare som själva är obekväma med att läsa in sina böcker eller inte har talang för det måste möta konsumenten omvägen via en gestaltande skådespelare.

Det går naturligtvis inte att hindra utvecklingen men kanske borde vi ändå föra en diskussion om den och vara medveten om både dess fördelar och dess nackdelar.

Streamingtjänsterna kommer förändra inte bara sättet vi konsumerar litteratur på utan också litteraturen själv.

 

Jonas Gardell är författare och artist, samt medarbetare på Expressens kultursida.

Jonas Gardell om filmatiseringen av ”En komikers uppväxt”.