Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jonas Gardell

Låt Sverige vara Sverige i kampen mot corona

Statsepidemiolog Anders Tengell: "Stor eftersläpning i rapporteringen"
Jonas Gardell, författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN
Statsepidemiolog Anders Tegnell.Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det har ropats på en fullständig nedstängning för att stoppa pandemin.

Jonas Gardell påminner om vilket land Sverige är.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Sverige har inte gått lika långt i tvångsåtgärder som många andra länder utan byggt mer på frivillighet och vädjan till människors pliktkänsla och sunda förnuft.

Sverige gör inte som övriga världen, kan vi läsa i upprörda rubriker både utomlands och hemma.

En anledning, tänker jag i mitt stilla sinne, är väl just att Sverige inte heller är övriga världen utan att Sverige är just – Sverige.

Vi gör inte som i Italien eller Kina eller ens Norge eller Danmark för att vi faktiskt inte är Italien, Kina, Norge eller Danmark. 

Vi är ett ingenjörsland med hög tilltro till det rationella och det vetenskapliga. Därför lyssnar vi gärna till våra experter och följer deras råd. Hittills har vi inte heller fler sjuka eller döda än i andra länder.

So far, so good, kan man tycka.

Jag kan inte låta bli att känna att det finns något neurotiskt över ropen på hårdare tag.

Några, i vanliga fall liberala, debattörer – främst i Dagens Nyheter, vilket är en märklighet i sig – har ropat på fullständig nedstängning av landet, hårdare tag och hela handen-pekning i alarmistiska ordalag.

När jag tänker efter var auktoritära lösningar Dagens Nyheters linje också under aids-epidemien, även om deras främsta prioritet då inte var att till varje pris skydda riskgruppen utan att skydda sig från den.

Dessa debattörer har aldrig fått något egentligt medhåll av majoriteten av forskarna och de som faktiskt kan nånting om pandemier, men de fortsätter ändå, alldeles oavsett att de inte vet om deras hårda linje bekämpar viruset mer effektivt än den mindre hårda, och oavsett vad det gör med vår demokrati och vår ekonomi.

Jag kan inte låta bli att känna att det finns något neurotiskt över ropen på hårdare tag, precis som Joel Halldorf skriver i en artikel i Expressen, att det är: ”ibland svårt att avgöra vad som är mest grundläggande: Vår omsorg om varandra, eller en obearbetad dödsångest?”

Författaren Sven Delblanc.Foto: HANS ERICSON

Jag tror att det var Sven Delblanc som nån gång sa ungefär: ”Livet är en sexuellt överförd sjukdom med hundra procent dödlig utgång.”

Det vill säga, vi ska alla dö.

I det gamla Rom, när kejsaren kom tillbaka från krigståg och färdades i triumftåg genom staden och möttes av jublande folkmassor, hade han alltid en slav med sig i vagnen. Slavens uppgift var att medan folket jublade och kejsaren triumferade, hela tiden viska i kejsarens öra: Memento mori.

Kom ihåg att du är dödlig.

Minns att du ska dö.

I alla tider har människan levt med döden som en möjlighet och ända sedan antiken har man därför övat sig i att vänja sig vid tanken och acceptera att döden finns.

I dagens samhälle har vi velat förbjuda döden. ”Nollvision i trafiken”, ni vet.

En fantastisk ambition, men faktiskt också ett uttryck för vår skräck för döden.

Och mot rädslan för döden hjälper inga åtgärder, hur auktoritära de än är.

Naturligtvis ska vi skydda människor så långt vi förmår, men jag tror också att vi lever våra liv bättre om vi förstår att det vi har är en utmätt tid.

Det där sista har jag inte hittat på själv utan läste i en bok av Peter Noll när jag var omkring 20 och min pappa var döende i ALS. Han blev 59.

Och det var dessutom under aids-åren när så många av mina jämnåriga dog runtomkring mig. Den stora chocken för oss då var, som jag skrev i en tidig text om aids:

”Vi trodde vi inte kunde dö.

Vi trodde det fanns en lag på det.

Att vi skulle få leva på.

Och leva och leva i evighet.

Vi hade fel.” 

När vi sjunger ”Ja må du leva i 100 år” uttrycker vi en ödmjuk förhoppning, inte en mänsklig rättighet. Kanske måste vi vänja oss vid den tanken igen.

Och mot rädslan för döden hjälper inga åtgärder, hur auktoritära de än är.

Jag tror inte heller att repression i Sverige är vårt effektivaste vapen mot viruset.

Ett problem med ropen på hårdare tag är att lagstiftning alltid måste följas av en polisiär makt som ser till att lagen efterföljs. Om vi stiftar lagar vi inte kan kontrollera kommer människor så småningom strunta i lagen och göra som de själva vill men med förlorad respekt för myndigheterna.

Sverige är ett geografiskt stort land med hyfsat glest mellan gårdarna. Inte ett helt enkelt land att utöva totalitär övervakning i.

Men Sverige har också en lång och framgångsrik tradition av frivillighet och folkrörelser.

När Naturvårdsverket i min barndom lanserade kampanjen ”Håll Sverige rent” var den så effektiv att knappt en svensk än i dag slänger ett godispapper ifrån sig, och bland morgon-motionärer har det blivit mode att plocka upp skräp man ser på vägen.

Jag tror att myndigheternas kampanj för handhygien är minst lika effektiv. Vi kommer att ha rena händer i generationer efter detta.

Så här långt säger Folkhälsomyndigheterna att tillhör man inte riskgrupperna, är frisk och utan symtom så kan man gott äta på restaurang, träna och gå promenader om vi håller oss på avstånd från varandra. Då är det svårt att förstå debattörer som blir upprörda över att människor faktiskt gör det under ansvar och i mycket modest utsträckning.

Kommer vi dithän att de ändrar dessa rekommendationer så får vi väl göra på ett annat sätt.

Jag vet att det här låter både mjäkigt lagom och lite mellanmjölk, men jag tror verkligen att det är det bästa för oss.

Att Sverige fortsätter vara Sverige.

 

 

Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.