Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jonas Gardell

Låt mig föreslå en mötesplats, Jimmie

Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Jonas Gardell, författare, kulturskribent och artist.Foto: PELLE T NILSSON / SPA

Jimmie Åkesson har publicerat homofoba texter och också själv gett uttryck för förakt mot homosexuella.
Jonas Gardell skriver igen till SD-ledaren för att få svar på frågorna om partiets historia och vårt ansvar att minnas.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Bäste Jimmie,

Jag tar mig friheten att skriva till dig igen eftersom du faktiskt inte svarat på det brev jag skrev till dig för ett tag sedan – men tack för meddelandet på Twitter om att träffas och ”snacka”, jag återkommer till det.

Först vill jag skriva lite mer om minnet, som du själv ägnar din artikel i Aftonbladet åt.

Du skriver på något ställe att vi är ”allt fler som minns”. Det tycker jag är en intressant synvinkel. Det är som om du menar att många svenskar befunnit sig liksom i dvala, och nu först börjar minnas – det är en märklig formulering som för tankarna till det ”Vakna Sverige!” som ni ropade ut på era klistermärken en gång i tiden. 

Men sanningen är naturligtvis tvärtom.

Det är med naturnödvändighet inte alls allt fler som minns utan allt färre. 

Om vi tar Förintelsen som exempel finns det snart inte många överlevare kvar som minns och kan berätta.

Som Hédi Fried som ju ägnat stora delar av sitt liv åt att vittna om vad människan är kapabel till.

Förintelseöverlevaren Hédi Fried.Foto: PONTUS LUNDAHL/TT

I takt med att allt färre lever kvar som minns och kan vittna kommer allt fler krafter vilja revidera historien. Som i Polen där det nu är olagligt att påstå att Polen på något sätt var medskyldigt till Förintelsen. 

Och i takt med allt färre lever som kan minnas blir vårt ansvar att bära minnet – och faktiskt sanningen – vidare allt större.

Därför blir jag bekymrad när du säger dig minnas, och att allt fler minns, ett Sverige som aldrig har funnits, och jag väntar fortfarande med spänning på konkreta besked från dig vad det är du faktiskt syftar på.

Din partivän Mattias Karlsson, tillika studiekamrat från Lunds universitet, där jag lustigt nog är hedersdoktor, har också skrivit om den svenska historien: ”Vårt land har varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge. Ändå har vi alltid gjort motstånd, ändå har vi alltid rest oss, ändå har vi alltid segrat mot alla odds och överlevt. Tack vare den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter.”

När Mattias Karlsson ger intervjuer framstår han inte alls som en knasboll.

Man undrar ju verkligen vilken exakt historisk situation Karlsson syftar på? När var vi ockuperade av främmande stater? Och vika var de? Och när under den här ockupationen stod vi ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter? Och när var det vi mot alla odds segrade tack vare en liten skara patrioter?

Syftar Mattias Karlsson på Asterix och hans tappra galler?

Jag blir så osäker. Kan du kanske hjälpa mig här?  

Nej förresten, jag är inte alls osäker, det Karlsson skriver är, om jag ska vara ärlig, rappakalja, nonsens, hittepå och fria fantasier!

Vilket är lite märkligt, för när Mattias Karlsson ger intervjuer framstår han inte alls som en knasboll utan, liksom du, som en skicklig och välformulerad politiker.

Kanske hade ni usla lärare under studietiden i Lund, men om det verkligen är meningen att vi ska ”minnas” ett Sverige som aldrig har funnits annat än i er fantasi blir det riktigt läskigt.

Särskilt när det med tiden är allt färre som faktiskt minns och kan säga emot. 

I DN häromdagen skrev Per Svensson om historikern Simon Schama och om bruk och missbruk av det förflutna: ”Nationalister fantiserar alltid, inte bara när de talar om framtiden utan också när de talar om det förflutna”.

Det verkar ligga något i det.

Under din tid som ordförande i Sverigedemokraternas ungdomsförbund hetsade ni rejält mot oss homosexuella.

Apropå det förflutna sitter jag här och läser en artikel i tidningen ”Demokraten” skriven just av sagde Mattias Karlsson, som kommer med argument efter argument varför homosexuella är sämre föräldrar. Du står som ansvarig utgivare för publikationen.

Som tvåbarnspappa gör det mig ledsen, och jag minns min historia, och alla dumheter och alla fördomar och alla elakheter vi haft att uthärda och kämpa emot.

Under din tid som ordförande i Sverigedemokraternas ungdomsförbund hetsade ni rejält mot oss homosexuella och vi beskrevs i era publikationer med ord som ”abnormitet”, ”idioti”, ”riksfjolla” (om Tasso Stafilidis), ”gaylobby” ”sexuella avvikelser”, eller vad säger du om att det är ”förnedrande, flera gånger om”, att se en musikvideo till låten ”Det här är ditt land” där ”en skinnbula och en utländsk man träffas och har homosex i gräset under en svensk flagga”.

Det där sistnämnda skrev du själv, som du kanske kommer ihåg. Annars är det som sagt mest din gamle kamrat Mattias Karlsson som för pennan.

Jimmie Åkesson skrev ledare om bland annat ”homosex” i Demokraten år 2000.Foto: Faksimil

Det gör mig bekymrad eftersom du kan vara vår nästa statsminister. Ja, jag vet att du sagt dig nöja dig med justitieministerposten, man handen på hjärtat, Jimmie, inte fanken har du kämpat så här många år och offrat så mycket för att bli nån jäkla Thomas Bodström!

Därför, när du är statsminister, kommer du då vara en statsminister för alla, eller bara för dem som röstat på dig?  Kommer du vara statsminister också för mig?

Det vill säga, kommer du ha ambitionen att ena landet eller splittra det? För om du fortsätter att splittra landet tror jag att vår nation far mycket illa av det. 

Du skriver själv om samhällskontraktet i din artikel i Aftonbladet. Det tycker också jag är viktigt. Faktum är att jag tror att det är avgörande att vi hittar till ett ”vi” och ett ”tillsammans”.

När du var ny ordförande för SDU blev du intervjuad i ”Demokraten” och i en faktaruta på frågan om ”Familj” uppgav du: ”I och med mitt engagemang i fel parti får jag vackert finna mig i rollen som Sveriges minst eftertraktade ungkarl.”

Säkert var det inte så allvarligt menat, men man kan ändå ana en erfarenhet av att vara utfrusen.

Och den känslan av att inte helt och hållet räknas – eller anses som likvärdig eller rumsren, kan jag absolut förstå och sympatisera med.

Kanske därav din vilja att träffas och äta olika luncher.

Du föreslog på Twitter att också du och jag kan träffas och ”snacka”.

https://twitter.com/jimmieakesson/status/1204392974718767105

Jag slutade vara aktiv på Twitter för ett par år sedan, för att tonläget där är så destruktivt. Jag fick helt enkelt för mycket hat, tyvärr inte minst från människor som stöder ditt parti.

Därför, när jag ville starta en dialog med dig valde jag brevformen, just för att den ger tid till eftertanke och blir mer sansad, vi far inte i väg lika lätt, vilket jag tror är bra.

Men om du verkligen inte vill eller vågar ha en dialog i formen av ett öppet brev tillbaka, gör jag dig till viljes och träffas.

För saken är att jag egentligen inte alls tycker det är något fel att träffas och prata med dig, Jimmie. Problemet med att Ulf Kristersson gjorde det var för mig att han skakat hand och sett en annan människa i ögonen och avgett ett löfte om att inte göra det.

Och då är det vad som gäller.

En ren hederssak.

Vi svenskar är hederliga, lite långsamma, kanske till och med en aning småtröga ibland.

Då hjälper inga krumbukter och aldrig så välmotiverade resonemang om att politiska landskapet förändrats, och krissituationen kräver och allt vad man kan komma med.

Så här enkelt är det: har man skakat hand, så har man. 

Det är lite så jag vill se på vårt folk. Vi svenskar är hederliga, lite långsamma, kanske till och med en aning småtröga ibland, men vi står för vårt ord och har vi skakat hand så har vi, allra särskilt om det är en äldre person man avgett ett löfte till, för i Sverige respekterar och hedrar vi våra äldre.

Håller du med mig om det?

Jag uppmanar dig därför fortfarande att svara på mina brev till dig. 

Därefter träffas jag gärna.

Låt mig till och med föreslå mötesplats. En plats fylld med minnen. 

I Gamla stan, just där Helikopterplattan låg.

 

Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste roman är ”Till minne av en villkorslös kärlek” (Norstedts). Gardell utkom också nyligen med chattnovellen ”Personlig assistent” (Storytel) .

”Den galna kvinnan är också värd att älska”

Jonas Gardell berättar på Bokmässan 2018 om sin senaste roman, ”Till minne av en villkorslös kärlek”.