Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jonas Gardell

Jag blev erövrad av Lars Norén

Dramatikern, poeten och författaren Lars Norén är död, han blev 76 år och avled i sviterna av covid-19. Han var en av Sveriges mest inflytelserika dramatiker och skrev hundratals pjäser.
Lars Norén blev 76 år.
Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX / TT NYHETSBYRÅN
Författaren och Expressen-skribenten Jonas Gardell.
Foto: OLLE SPORRONG

Lars Norén fulländade både det borgerliga familjedramat och kammarspelet, i Ibsens, Strindbergs, O'Neills och Millers tradition.

Jonas Gardell skriver om ett febrigt, trasigt, vidunderligt livsverk – som till slut överskuggade även dramatikern själv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. När jag skrev mina första pjäser i slutet av 1980-talet var man tvungen att göra det i skuggan av Lars Norén.

Alla skrev i skuggan av Norén. Han var så stor.

Som en väldig och skrämmande stenstod. En August Strindberg i betydelse och – faktiskt – genialitet.

Jag var rädd för honom. Och jag ville bli älskad av honom. Ville få hans godkännande. Faktum är att jag ville bli knullad av honom.

1981 hade jag som 17-åring sett ”En fruktansvärd lycka” som Suzanne Osten satte upp i en lägenhet på Sveavägen (om jag inte minns fel) och blev omedelbart drabbad.

Drabbad av Lars Norén. Hans ord. Hans flöde.

Köpte pjästexten, lärde stora delar av pjäsen utantill. Sökte in på Scenskolan med en monolog ur pjäsen. Kom inte in (jag var skitdålig). Något år senare jobbade jag som hemsamarit på Kungsholmen och på Ica Kungsholmstorg stod Norén plötsligt bakom mig i kön till kassan. Jag förstår att det inte är okej, men jag vände mig till honom när vi samtidigt packade våra varor. Jag stammade, starkt rodnande, att han var helt fantastisk och om han ville, kunde vi inte, snälla, men kanske vi kunde gå hem till honom och knulla?

Han hade mjuk röst, svarade tyst men vänligt, och han log faktiskt när han sa nej.

Fan, jag hade velat bli penetrerad av Lars Norén.

För det vad han var: penetrerande.

Hans ord. Trängde sig in. Borrade sig in. Med en förbluffande precision. Gick inte att värja sig. Man stod vapenlös inför Norén. 

Han erövrade oss.

Han är fortsättningen. Arvtagaren. Kanske rentav fulländaren.

”Natten är dagens mor” på Dramaten några år senare.

Såg generalrepetitionen med en självlysande Ingvar Kjellsson i huvudrollen som den alkoholiserade hotellägaren. I realtid förstod man att man varit med om något avgörande.

För svensk teater. För all teater. För ens eget liv.

Svensk dramatik kan faktiskt delas in i ett före och ett efter ”Natten är dagens mor”.

Jag åkte ner till Göteborg för att se Björn Melanders originaluppsättning. Där spelades också samtidigt fortsättningspjäsen ”Kaos är granne med Gud”. Vid det laget hade jag själv börjat skriva, jag hade nog rentav debuterat. Såg bägge pjäserna flera dagar i rad. Skrämde Reine Brynolfsson genom att vänta som stalker i sceningången varje kväll. Döpte huvudpersonerna i min tredje roman ”Präriehundarna” efter skådisarna som spelat Norén i Göteborg. Reine Brynolfsson, Lena Brogren och Percy Brandt.

Om man med en mening ska försöka förklara hur stor Lars Norén var: Det borgerliga familjedramat går i en linje kors och tvärs över atlanten från Ibsen och Strindberg till Eugene O’Neill och Arthur Miller och tillbaka igen till Lars Norén.

Lars Norén 1998.
Foto: BEATRICE LUNDBORG / DAGENS NYHETER

Han är fortsättningen. Arvtagaren.

Kanske rentav fulländaren.

Och eftersom han fulländade det väl avlyssnade kammardramat med fyra människor i ett rum, pjäser där man dissekerar en dysfunktionell familjs hemligheter: pappa fyllo, mamma cancer, nåt av barnen homo, så var jag (liksom alla vi som skrev dramatik efter Norén) tvungna att förhålla oss till honom och hans fulländande.

Begå fadersmord. Hata honom eller fortsätta söka hans godkännande. Alla mina första pjäser: ”Ömheten”, ”Lena och Percy Präriehund”, ”Isbjörnarna” och ”Cheek to cheek” förhåller sig till Norén, är skrivna i en direkt dialog med honom.

Som han höll sig för god för att svara på.

Också han skrev i skuggan av giganten.

För mig mynnade min relation med honom ut i att han många år senare kontaktade mig och frågade om jag kunde komma på reading av en nyskriven pjäs som han ville att jag skulle spela med i. En av rollerna var specialskriven för mig, påstod han.

Vi var på Judiska Teatern, det var Stefan Sauk, Etienne Glaser och en massa andra. Och jag.

Pjäsen var sååå lång.

Många hundra sidor för lång som hans pjäser ofta var. (En gång ombads Norén korta en fyra timmar lång pjäs för SVT Drama med en timme. Det slutade med att den blev sex timmar.) Otroligt tråkig var den också, vilket är en dålig kombo.

Rollen som var specialskriven med tanke på mig visade sig vara en babblande psykopat (Vilket i och för sig är roligt. Och lite träffande.). När vi äntligen läst färdigt hela texten sa Lars: ”Ja, som ni förstår var alla rollkaraktärerna döda!” och jag hade så otroligt svårt att inte garva för det var faktiskt riktigt komiskt. 

Tänker att Lars Norén de sista åren också han måste förhålla sig till Lars Norén. Också han skrev i skuggan av giganten.

Lämnar efter sig ett febrigt, trasigt, vidunderligt livsverk som poet, dramatiker och regissör.

Ingen av oss andra kommer i närheten.

Kanske inte ens han själv.


Jonas Gardell är artist, författare och medarbetare på Expressens kultursida.


Dramatikern, poeten och författaren Lars Norén är död. Thérèse Cederblad, kommunikationschef på Albert Bonniers förlag, bekräftar för Expressen att Norén dog i sviterna av covid-19.