Hur kan vi svika dem som drabbats av det allra värsta?

På Instagram fanns en dag i mitt flöde en bild på en ung man. Inget märkvärdigt alls med bilden egentligen. Fotot kan ha varit tagen en försommarkväll. Folk har samlats, kan vara en musikfestival eller något liknande. Den unge mannen ser så där valpig ut som man bara gör i tonåren, han ser rakt in i kameran och han ler varmt. Det är en lycklig bild.

Bildtexten är kort. ”Oscar. 980908 (rött hjärta) 170625 (duva)”. Sedan en hashtagg. #intebaraensiffra.

Jag hajar till. Inte bara en siffra.

Det tar en sekund och sedan förstår jag. Mitt hjärta slår hårdare och jag börjar räkna. September 1998 till … midsommardagen 2017. Han är inte ens 19 år. Jag rättar mig och stirrar på bilden: Han blev inte ens 19 år.

Oscar, pojken på bilden som är så … levande, en försommarkväll på jorden när grönskan ännu är som skirast, han finns inte mer.

En försommarkväll på jorden när grönskan ännu är som skirast, han finns inte mer.

Jag ser sedan avsändaren. Spes. Riksförbundet Spes – Suicidprevention och efterlevandestöd. Jag scrollar i deras flöde. Bild efter bild på flickor, pojkar, kvinnor, män. Alla har tagit livet av sig.

Någon skulle just fyllt myndig. Någon lämnade efter sig barn och barnbarn. Någon sitter med en hund i famnen. Någon var bara ett barn och bilden den sista som tagits tillsammans med hennes pappa.

De flesta ser så lyckliga ut. Ler mot kameran som man gör när någon tar en bild.

Varför såg jag inte tecknen?

Bildtexten är alltid densamma. Ett namn, ett födelseår och året som personen på bilden valde att ta sitt liv. Och så hashtagen: Inte bara en siffra.

Jag är mer än bara en pinne i statistiken.

Jag har funnits. Jag var älskad. Jag lämnade efter mig förtvivlan. Minns mig. 

Någon nära. Någon som inte orkade. Någon oändligt saknad. Det går inte att se de här bilderna utan att gå sönder.

Jag tänker på mina egna barn. Om någon av dem – jag kan inte ens tänka tanken färdigt. Jag minns mina egna vänner som inte finns längre. Hur jag sörjt dem, alla skuldkänslor för att de gjorde som de gjorde, känslan av skam och otillräcklighet. För att inte tala om hur arg jag varit på dem.

Varför sa de inget för? Varför ringde de inte? Jag hade ju kunnat vara där för dem. Räddat dem. Om jag bara fått veta. 

Och varför visste jag inte? Varför såg jag inte tecknen? För där fanns ju tecken. I efterhand var det så tydligt.

Bengt, Hans, Jussi och några till under aidsåren.

Han som sa att Waldemarsudde på Djurgården vore ett så vackert ställe att dö på.

Bengt var nyinflyttad från Norrland. Han var alltid glad. Han log alltid. Var alltid vänlig. Närmast mjuk. Alltför mjuk. Plötsligt en dag fanns han inte mer. Jag fattade inte varför. Först månader senare fick jag veta.

Sen har vi Hans. Han var också från Norrland. Riktigt långt uppifrån. Same var han. Jag vet varför. Han var hiv-positiv. På den tiden var det många som valde att sluta där. Det fanns ju inget botemedel. Inget hopp.

Jag känner åtminstone fyra som tog sitt liv redan när de fick veta. Som bestämde sig för att det var slut när beskedet kom. Du ska sorteras ut. Du ska inte få leva.

Jussi har jag skrivit om tidigare. 

Han som sa att Waldemarsudde på Djurgården vore ett så vackert ställe att dö på.

Och det var där han sedan hängde sig.

Kalle var som en lillebror till mig

Den som stått mig allra närmast var Kalle. Honom älskade jag. Och han älskade mig. Han var som en lillebror till mig. I flera år var han min assistent eller manager, skötte hela mitt företag. Vi umgicks varenda dag. Sedan frigjorde han sig och startade eget, blev manager åt andra artister och var dessutom Stockholms klubbkung under några år på 1990-talet.

Också han hängde sig. Medan hans flickvän var för att hyra en dvd-film. Hade just börjat gå på antidepressiva och i början av en sådan behandling kan ju självmordsrisken öka.

Jag har sörjt honom så. Jag lovade mig själv att om jag någon gång fick barn skulle barnet döpas efter honom.

Min son heter Kalle i andranamn.

Han hette Kalle. Älskad av sin mamma och sin pappa och syster. Älskad av sin flickvän och sina vänner. Älskad av mig.

Jag besöker Kalles grav ibland när jag kommer till den lilla orten där hans föräldrahem låg. Jag tänker, hade du levt i dag hade kanske du också fått barn som hade kunnat heta Kalle efter dig. Känner mig lite vemodig, lite arg. Så onödigt. Vad tror du skulle hända för att du försvann? Jag ska tala om för dig vad. Tiden går på, jorden fortsätter snurra och livet frågar inte efter vem som lever det.

Jag googlar ”Kalle Eriksson” och får upp mängder av bilder och adresser till andra Kalle Eriksson. Men inte min Kalle. 

Allting bara fortsätter.

Han hette Kalle. Älskad av sin mamma och sin pappa och syster. Älskad av sin flickvän och sina vänner. Älskad av mig. Han var inte bara en siffra.

Inget organiserat stöd från samhället

Jag kontaktade Riksförbundet Spes och fick veta att Spes är den enda organisationen som arbetar över hela landet med efterlevande vid självmord. Från samhällets sida finns ingen organiserat stöd att tillgå. Det finns tre andra frivilligorganisationer: Mind, Spiv och Suicide zero som kämpar på samma hopplösa villkor.

2017 fick Spes för första gången bidrag från samhället i form av 1 000 000 kronor från Folkhälsomyndigheten. Men redan i år 2018 har bidraget minskat till 900 000.

Jag tänker att det inte kan stämma. Nog måste väl samhället ställa upp med mer. För att stödja de som tvingats uppleva det allra värsta – en son, en dotter, en mamma, en pappa som väljer att själv avsluta sitt liv.

Men nej.

Vid varje självmord blir minst tio anhöriga direkt drabbade och är i behov av stöd, ett stöd det svenska samhället inte ger. 

Antalet självmord i Sverige varje år motsvarar nästan två Estoniakatastrofer.

När jag pratar med Marcus, hans pappa tog livet av sig och nu arbetar Marcus för att hjälpa andra i samma situation, berättar han att Spes tillsammans med de andra organisationerna försökt få till ett möte med Annika Strandhäll, den ansvariga ministern, men att Annika Strandhäll vägrat ta emot dem. Hon hade låtit meddela att hon inte ens hade 10 minuter över på över ett halvår.

Fyra människor tar sitt liv varje dag i Sverige. Självmord står för 94 procent av allt dödligt våld i Sverige. Det pratas om gängskjutningar och ökat våld i samhället, och alla politiker är eniga om att satsa resurser och att vi ska ta hårdare tag, och det är nog gott och väl, men jag upprepar: självmord står för 94 procent av allt dödligt våld i Sverige.

Antalet självmord i Sverige varje år motsvarar nästan två Estoniakatastrofer.

Jag berättar om Spes arbete i den podcast jag har med Mark och att Annika Strandhäll inte tyckt sig ha tid att träffa dem. Redan dagen efter får jag ett mejl från en av hennes medarbetare som säger att de ska försöka hitta tid i kalendern, och den 13 april meddelade Marcus att de den 7 maj blivit kallade till ett möte tillsammans med Mind, Spiv och Suicide zero. Marcus var väldigt glad över det.

Jag talade med honom häromdagen och han sa till mig att mötet var riktigt lyckat, och att Annika Strandhäll med all önskvärd tydlighet ”tog emot våra tankar med stor nyfikenhet, intresse och vilja att förändra”.

Där är vi nu.

Med ett löfte om förändring.

Med hopp om att äntligen på allvar få stöd.

Där är vi nu. Med ett löfte om förändring.

Hur orkar man upp på morgonen?

För som förälder till ett barn som väljer att dö. Eller som barn till en förälder. Hur går man vidare? Hur orkar man upp på morgonen? Hur kan man somna om natten? Det är så fruktansvärt att jag själv inte kan föreställa mig det. 

Hur kan vi inte vilja hjälpa och stödja de som drabbats av det allra värsta?

Ofta säger vi den slitna frasen ”vi måste våga prata om”. Men när det kommer till självmord måste vi verkligen göra det.

Prata om sorgen, skammen, skuldkänslorna, ilskan. Prata om de älskade vi mistat.

En Benny. En Tim.

Fyra varje dag. Fyra människor som borde fått leva sina enda liv till slut.

Den här texten är med kärlek och saknad tillägnad Kalle. Verkligen inte bara en siffra. 

Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.

Fotnot: Publiceringen av bilderna från Spes är godkända av de anhöriga.

Fotnot 2: I en tidigare version av den här artikeln fanns en bild på Caroline, en bild som godkänts av nära anhörig. En del av familjen har önskat att bilden ska tas bort då man inte vill ha den publicerad.