Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jonas Gardell

Horace har vunnit slaget – men han förlorar kriget

Horace Engdahl Foto: OLLE SPORRONG
Jonas Gardell Foto: /IBL / /IBL

Krisen i Svenska Akademien lär oss hur snabbt makt går från ansvar till rättighet.

Jonas Gardell skriver om behovet av att öppna dörrarna och bryta illusionen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | SVENSKA AKADEMIEN. Så har ledamöterna mötts bakom slutna dörrar och vi vet alla utgången: en sexmissbrukande mans försyndelser ledde till att en kvinna jagades i väg.

Bakom slutna dörrar sker alltid förr eller senare något skamligt.

Makt korrumperar alltid. Det vet vi sedan urminnes tider. Särskilt den makt som inte utsätts för granskning. Och särskilt den makt som inte kan avsättas och inte är tidsbegränsad.

Makt övergår så ofta och så lätt från att vara ett ansvar till att betraktas som en rättighet.

Man blir utvald till makt och tänker att det här ska jag kunna förvalta, men alltför snart blir makten något man menar sig förtjänat.

Med Sara Danius borta kan det tyckas att Horace Engdahl vunnit, och att han fick som han ville när han i sitt pekoral till artikel i Expressen pekade på Sara Danius och skrev att hon varit den sämsta ständiga sekreteraren sedan 1786.

Horace må ha vunnit slaget. Men han kommer att förlora kriget.

 

LÄS MER – Jonas Gardell: Sluta upp med tassandet kring De Aderton! 

Horace Engdahl slåss för sitt liv

När man läser Horace Engdahl kommer man osökt att tänka på det gamla talesättet ”tomma tunnor skramlar mest”.

För det är fasen vad han ryter och skräms, Engdahl, när han inte i mörka solglasögon knuffar reportrar ur vägen. Men han tar i så att rösten spricker och han blir gäll och preciös. Det som förut ingav respekt väcker nu bara löje.

Han ger helt ärligt fantastiskt material till oss komiker.

Och hur mycket Horace Engdahl än ryter förändras inte det faktum att Akademien i år efter år finansierat en verksamhet som drivits av en av de egna ledamöterna. Inte heller döljer det att man år efter år har stöttat en man som Akademien redan på 1990-talet visste anklagades för sexuella övergrepp.

Kanske kan man förstå Horace Engdahls raseri. Han slåss ju för sitt liv. Han har inget egentligt författarskap att falla tillbaka på och ingen märkvärdig forskarkarriär heller. Om Horace inte har Akademien kommer man bara minnas honom för en enda textrad:

”Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen”.

 

LÄS MER – Karin Olsson: Sara Danius fick decennier av otvättat byk i knät

Sture Allén avfärdade vittnesmål

Förre ständige sekreteraren Sture Allén avfärdar i DN vittnesmål om Jean-Claude Arnaults sexuella övergrepp på kvinnor med orden ”det framstod inte som viktigt” och han brydde sig aldrig ens om att svara kvinnan som utsatts, och som skrivit till honom.

Det han inte förstår är att alla vi andra, vi utanför, tycker att det är oerhört viktigt. 

Och det är väl det sorgliga för Sture Allén. Vi kommer minnas honom som en man som inte tyckte att informationen om att en kvinna blivit våldtagen var viktig.

För makt korrumperar. Går från ansvar till rättighet.

I Akademien har man alltså känt till anklagelserna men inte brytt sig.

Kristina Lugn säger i en intervju med franska "Sept à huit": ”Det är sant vad de säger om honom. Det är sant. Vad han gjorde mot unga tjejer, det är sant.”

Akademiledamoten Kristina Lugn. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Men har Kristina Lugn tagit några konsekvenser av att hon vet och att hon vetat? Inte ett strunt. Hon har gjort som de andra: klamrat sig fast vid sin makt, den som till synes har blivit något man förtjänat.

Kristina Lugn brukade vara den poet som gav de förtvivlade en röst. Nu försvarar hon i stället de som orsakar förtvivlan. Otroligt sorgligt med tanke på vad Kristina Lugn betytt för mig och många andra. Den besvikelsen är svår att ens klä i ord.

 

Teologen Jayne Svenungsson

Och så har Lotta Lotass gett sig in i leken igen och i DN försvarat ordningen med ”Den som är utan synd må kasta första stenen”.

Problemet med just den bibliska referensen är att i det här fallet skulle det vimla med stenar. Det skulle vara ett helt meteoritregn.

När detta skrivs har dessutom Akademiens nyinvalda teolog Jayne Svenungsson låtit sig intervjuas i Kyrkans Tidning, och också hon drar Må den som är utan synd-argumentet och tillägger att det ”borde förstås ha varit jag som teolog som skulle haft mod och säga detta”.

Men som teolog borde Svenungsson väl snarast ha påmint Lotass om att ”Må den som är utan synd kasta första stenen”, som Jesus säger för att skydda en kvinna med extremt låg status, aldrig kan vara ett argument som överheten får ta till för att ursäkta sitt maktmissbruk.

Dessutom borde en teolog som Svenungsson inte ha glömt att nämna att bibelordet faktiskt har en fortsättning riktad till den anklagade: ”Gå nu, och synda inte mer!”

Det vill säga: bryt upp från det som har varit, bryt upp från det sätt som du har levt och gör något annat, något bättre med ditt liv så att du inte hamnar i samma situation igen.

Applicerat på just Katarina Frostenson torde det kunna handla om att lämna Akademien och de omständigheter som ledde till det missbruk av privilegier hon gjort sig skyldig till bakom de slutna dörrarna.

 

Katarina Frostensons skuld

Jag har för övrigt svårt för de drivkrafter som vill oskuldsförklara Frostenson. Litteraturkritikern Stina Otterberg skriver till exempel en artikel i DN där hon kallar Frostenson ”Snöflickan” och ”Våroffer” för att associera till oskuld och jungfrudom. Vad är det för märkligt omyndigförklarande av en vuxen kvinna?

Oskuld? Offer? Flicka?

Den 65-åriga Frostenson är hälftenägare i den klubb som år efter år tagit emot pengar från Akademien, som har begått de ekonomiska oegentligheterna, som anklagats för att ha fifflat med skatter och siffror och liknande.

Då är hon väl ändå rimligen hälften skyldig?

Och om information om Nobelpristagare läckt till hennes make är det väl rimligt att tänka sig att det kan ha varit hon själv som läckt dem, även om det ska erkännas att hennes makes bästa vän Horace förstås också kan ha läckt.

Det är inte heller så farligt att vara skyldig. Till slut kan det vara helt nödvändigt att våga vända sig om och möta sin skuld. 

Stina Otterberg är kanske inte så känd för den stora allmänheten. För att, som hon skriver, undvika missförstånd medger hon att hon är jävig eftersom hon är ”ledsagare” till en av ledamöterna. I den första versionen av texten angav hon emellertid inget namn. Som om informationen av vem hon var ”ledsagare” till var ovidkommande.

Först när redaktionen varit på henne uppdaterades texten och ledamotens namn skrevs ut.

Otterberg är ihop med Horace Engdahl.

Hon är inte bara jävig. Hon är så jävig att man måste hitta ett nytt ord för hur jävig hon är. Att vara jävig kan hädanefter kallas "att vara en Stina Otterberg".

Det är exakt därför vi måste få transparens. Det går omöjligt att värdera Otterbergs text om man inte vet att hon är ihop med Engdahl.

 

Gollum i "Sagan om ringen"

Och det är ju det vi måste ändra på. Vi måste få veta. Vem är ihop med vem, vem är vems kompis, vem har belönats av Akademien och på vilka grunder. 

Det går inte att inneha makt länge utan att förändras till det sämre och man kommer ofta inte själv ens att förstå att förändringen skett. Ta "Sagan om ringen", för att använda en litterär referens. Se bara vad som händer med dem som bär maktens ring. Se på Gollum! Se på Frodo!

Gollum i "Sagan om ringen". Foto: SUPPLIED BY LMK / ALL OVER PRESS LMK

Man blir utvald till makt och tänker att det här ska jag kunna förvalta, men alltför snart blir makten något man tycker man förtjänat och så uppstår missbruket. Bakom slutna dörrar sker alltid förr eller senare något skamligt.

I vilket annat företag eller stiftelse eller organisation som helst hade det varit självklart att hela styrelsen måste avgå med omedelbar verkan och ställa sina platser till förfogande efter allt som avslöjats – och som ändå bara är toppen på ett isberg.

 

Svenska Akademien står inte över lagen och moralen

Och det är naturligtvis vad de bör göra.

Avgå alla. Barmhärtigt är att slippa den makt man inte förmått hantera.

Så gör vi om det med öppna dörrar. Med full insyn. Med ledamöter på rotation och begränsad tid. Vi kan hjälpas åt att bära bördan. 

Eller som psalmisten Britt G Hallqvist så klokt skrivit: ”Blott i det öppna ligger din möjlighet. Låser du om dig kvävs och förtvinar du”.

Svenska Akademien har levt på illusionen om att de står över lagen, moralen, oss andra människor och Gud.

Möjligen inte över Gustav III.

Det ledamöterna efter sitt skandalösa torsdagsmöte inte verkat fatta är att den tiden är förbi. Och det är uppenbart för alla oss omkring som ser på och häpnar när man nu tvingats glänta på dörrarna det allra minsta.

Illusionen är bruten. Festen är över.

De må ha vunnit slaget. Men de kommer att förlora kriget.

Det är sällan man sett så många åldrade herrar stå med så mycket rumpan bar.

 

Jonas Gardell är artist, författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Läs fler artiklar av Jonas Gardell här.

 

FOTNOT. Jean-Claude Arnault nekar till anklagelserna om sexuella övergrepp.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!