Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jonas Gardell

För mig förändrade PO Enquists text allt

Den mångfaldigt prisbelönade kulturpersonligheten blev 85 år gammal.
Författaren P O Enquist.
Foto: ROBBAN ANDERSSON
Jonas Gardell.
Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

Författaren och dramatikern P O Enquist har gått bort, 85 år gammal.
Jonas Gardell minns en förlagskamrat, kollega och vän.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

P O är borta. Han har rest sig upp och gått. 

Han var en av seklets största författare. Båda det förra seklets och detta. Han är uppe och mäter sig med Selma och Sara och ett par till. Ingen av oss andra var eller är i närheten.

Jag tror att han var en liten smula nöjd med det.

Han hade varit sjuk i omgångar men alltid rest sig upp och fortsatt, kommit tillbaka, fortsatt.

Liksom i sitt författarskap, liksom i hans privata liv.

Vi delade förlag i nästan 35 år. Han var ofta uppe på Norstedts, tog sig alltid tid att prata, kom på alla fester, alla middagar.

De sista åren tänkte man snart sagt varje gång man sågs, att nu var det kanske för sista gången ändå. 

Men han reste sig igen. Fortsatte. Kom tillbaka.

Han hade ju varit höjdhoppare som ung, och det var han väl fortfarande.

Höjdhoppare. Tävlingsmänniska. Mätte upp en höjd, satte en ribba och sedan ville han över.

Då suckade han, och så sa han, att de där åren att skriva, de har jag ju inte längre.

På den allra sista förlagsfesten för något år sedan stannade han extra länge, ville sitta och prata och umgås. Pratade om högt och lågt samtidigt, för sådan var han.

Mjuka, ödmjuka västerbottniskan men alltid med en liten glimt i ögat av en sarkastisk jävel. Ville veta allt om alla. Han var vår obestridlige Maestro men ändå barnsligt förtjust i att skvallra om möjligheten nu gavs, och det älskade vi honom för.

Han berättade om sin cancer, den han hade besegrat, den som säkert skulle komma tillbaka.

Hur han hade mätt den, hur han tagit sig över, nu skulle ribban säkert läggas på en annan höjd, man fick se.

Hörde sig noga för, som han alltid gjorde, om vad vi andra skrev på, vad jag skrev på.

Jag berättade om mitt pågående romanprojekt och hur många år jag trodde att det skulle ta.

Då suckade han, och så sa han, att de där åren att skriva, de har jag ju inte längre.

Och man förstod på honom att det var en sorg. För när han inte kunde skriva, fan, vad tråkigt det blev. 

Vad skulle man då med honom till? 

Men den här kvällen på förlaget ville han stanna. Och han stannade länge. Till och med hans Gunilla tyckte att det var dags att gå hem – och hon är inte den som inte tycker om ett kalas – men han ville vara kvar.

Ville fortsätta.

Journalisten och författaren Gunilla Thorgren med sin make P O Enquist på en av många Bokmässor i Göteborg.
Foto: JAN WIRIDEN / GT/EXPRESSEN

I mitt gamla söndertummade exemplar av Månadens bok-utgåvan av ”Musikanternas uttåg” har jag på två olika ställen i boken strukit under samma mening.

Som om jag inför mig själv ytterligare måste betona och med utropstecken förse just de orden med all möjlig tyngd: ”Det gives alltid något bättre än döden!”

Det är vad djuren i folksagan om stadsmusikanterna i Bremen ropar till varandra, och som P O återberättar i sin roman. Om åsnan som blivit gammal och inte längre duger nånting till, om hunden som är tandlös och ska skjutas, katten som inte längre kan ta råttor, tuppen som inte kan gala. Alla är förbrukade och inte längre användbara och därför ska man göra sig av med dem.

Men i stället reser de sig med möda upp och går. De fortsätter. Mot Bremen för att bli stadsmusikanter.

För som de säger till varandra: Det gives alltid något bättre än döden!

P O var för mig förlagskamrat, kollega och vän.

Som författare var han min stora förebild. Det var hans texter och hans teknik jag studerade. Det var han som hade satt ribban och visat hur man tog sig över. (Jag lyckades aldrig.) Det var han som var stämgaffeln.

Men P O var också något mycket mer för mig.

Ibland får jag höra av människor att något litet jag skrivit eller sagt, ibland bara en mening eller ett par rader, har varit livsuppehållande för dem.

Att just den raden eller just den meningen fått dem att orka leva vidare i ett ögonblick då de annars inte hade orkat.

De hade kunnat hålla mig i handen när det var som allra mörkast i deras liv. 

Det gör mig oändligt stolt att jag ibland och för somliga har dugt att hålla i handen.

För mig var P O den författaren.

Han som höll mig i handen. Han som kom till mig med de där orden, de där raderna som blev livsuppehållande.

Han som sa till mig: ”Det gives alltid något bättre än döden.” Och jag strök under meningen inte bara en gång utan två för att våga tro på honom.

Det var hans ord som fick mig att fortsätta. Att leva vidare trots allt. Efter våldtäkten som 14-åring, under åren med missbruk i familjen, när allt rasade ihop omkring mig.

Längtade efter ögonblicket ridån gick upp och den ensamma kvinnan på nytt talade till mig.

Jag menar, man kunde ju alltid bli stadsmusikant i Bremen.

Och så, ett av de allra mest avgörande ögonblicken i mitt liv. 

Stockholm stadsteater 1980. ”Till Fedra”. Inte ens någon av hans mest kända pjäser.

Men jag var 16 år. Jag var där och tog emot. För mig förändrade P O:s text allt.

Ridån gick upp. Scenen stor och tom. En väldig rymd. En ensam kvinna på scenen, tittade rakt på mig. Talade till mig och orden gick rakt igenom min tonårskropp.

”Det finns ett ögonblick i gryningen då man kan se rakt in i solen se

men utan att bli blind

Ett jätteöga öppnar sig

tätt över vattenöken

Det glänser matt och nästan vänligt

Och det är inte farligt

Det är som om man kunde se

ett ögonblick

rakt in i livets öga

Och så med ens inte var rädd”.

Jag höll andan. Mitt hjärta vågade inte slå. Jag såg om föreställningen flera gånger. Längtade efter ögonblicket ridån gick upp och den ensamma kvinnan på nytt talade till mig.

Kunde snart repliken utantill. Tyst rörde sig mina läppar tillsammans med kvinnans på scenen.

Det finns ett ögonblick i gryningen då man kan se rakt in i solen, se, men utan att bli blind, rakt in i livets öga, och så med ens inte vara rädd.

Vilket löfte!

Jag skälvde inför det.

Strax därefter stod på scenen en ung man, avklippt collegetröja, armmusklerna spelade under huden. I profil stod han högt upp på en avsats, i en ensam ljuskägla. Hans sökande blick såg upp mot natthimlen. 

”Stjärnklar¨

Fast utan stjärnor

En dag för desertörer”

Mitt hjärta bultade nu våldsamt. Det var just så enkelt och just så svårt. Det var som rösten sa.

Jag hade rätt att resa mig upp. Jag hade rätt att hoppa av. Rätt att vara desertör. Och sedan fortsätta på mitt eget sätt.

Att inte gå med på spelet. Att skapa mina egna regler.

P O gav mig orden. Som fick mig att resa mig och gå.

Nu är P O borta. Han har själv rest sig upp och gått. Lämnar oss åt oss själva i en väldig tomhet.

Men när jag undersöker tomheten, hör jag nästan genast hans röst. Den är levande och stark, mjuk och västerbottnisk, på samma gång uppriktig och allvarlig som med ett uns av road ironi. 

Vad han säger?

Vad han säger till dig vet jag inte. Men till mig är det självklart.

Han säger att det är en dag för desertörer. 




Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.


KARIN OLSSON: P O Enquist var inte rädd för att smutsa ner sig 

PER WIRTÉN: Jag beundrade P O Enquist, allt gjorde det 


GUNILLA BRODREJ: Det är skillnad på gigant och gigant 

Vännen Maria Schottenius fina minnen med P O Enquist

”Han ringde oss varje dag”