Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jonas Gardell

Du har inte förstått någonting, Löfven

Hör statsministern på dagens pressträff: ”Vi ser tecken på att antal smittade ökar”
Stefan Löfven vid pressträffen 24/9.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

50-gränsen vid kultur- och idrottsevenemang blir kvar, meddelade Stefan Löfven vid torsdagens pressträff.

Jonas Gardell skriver om en bransch på väg mot undergången medan regeringen håller fast i ett absurt och förödande regelverk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Ett kort tag i augusti lurade regeringen oss att tro att den lyssnade på oss i kulturbranschen. Fick oss att tro att den förstod teater- och underhållningsindustrins unika villkor och förutsättningar och att den också insåg hur stor branschen är, hur många miljarder den omsätter, hur många som direkt och indirekt får sin utkomst därifrån.

Man aviserade att vi från den 1 oktober skulle få öppna teatrarna för 500 personer.

Idag visade Stefan Löfven att det bara var ett spel för gallerierna. 

Idag kom beskedet att öppningen inte blir av.

Smittan har ökat något och därför behålls restriktionerna.

Det vill säga, det som behålls är den absurda inkonsekvensen i regelverket som alla, också ministrarna erkänt: du blir inte smittad på Ullared eller ett fullsatt flygplan, men du blir smittad på en teater. Du blir inte smittad om du sitter ner och äter även om det är fler än 50 personer i lokalen – men om nån spelar gitarr, då är döden nära.

Fortsatt är det just kultur- och underhållningsindustrin som är bondeoffret.

Men att smittan skulle öka var ingen nyhet för någon.

Redan i augusti när man aviserade en öppning på en storstilad presskonferens med Amanda Lind och Mikael Damberg visste man smittan skulle komma att öka. När sommaren blev till höst, skolorna startade och människor återvände till stan.

Ändå viftade man med öppningen framför ögonen på oss som ett fläskben framför en svältande.

Jag antar att det enbart var för att tysta kritiken.

Man har inte förstått någonting. 

Så låt mig presentera en av de 150 000 – 200 000 personerna som arbetat inom underhållningen för att det ska bli lite verkligare, lite mer konkret för Amanda Lind, Mikael Damberg och Stefan Löfven.

Sedan kom covid-19 och Mattias liv föll samman.

Låt mig få berätta om Mattias.

Mattias är en av Sveriges skickligaste påklädare. Ett specialistyrke som innebär att han i en stor produktion håller reda på hundratals blixtsnabba klädbyten under en föreställning.

Därtill har han ansvar för kostymvård av alla de hundratals kostymerna, för att inte tala om alla perukerna, som varje dag måste borstas, lagas och göras i ordning för föreställning.

Så skicklig som Mattias är på det han gör har han alltid haft jobb, han har kunnat planera sitt liv, och därför vågade han förra året förverkliga sin dröm att flytta ut på landet, till ett hus som han på lediga stunder renoverat.

Sedan kom covid-19 och Mattias liv föll samman.

Och han gavs aldrig en chans att försvara sig. Att göra det som han annars alltid gjort och som är så vanligt i teater- och underhållningsbranschen: arbetat mera, slitit hårdare och på så sätt varit sin egen lyckas smed.

Man förbjöd honom att jobba utan att bry sig om att meddela hur länge förbudet gällde eller hur han skulle överleva under tiden.

Nu tvingas han lämna huset, liksom han har sålt bilen, liksom han nu säljer alla sina möbler för att få pengar till mat.

Han säljer helt enkelt allt han äger.

Och han lämnar branschen. Byter yrke. Hans specialistkunskaper går förlorade. De ersätts inte utan vidare.

Mattias är inte ensam. En tredjedel av alla musiker är på väg bort från branschen. Detsamma gäller teknikerna. 

Senast i dag hörde jag om en annan person i branschen som liksom Mattias nu tvingas lämna sitt hem. Vanmakten sprider sig, liksom desperationen.

Och Amanda Lind, Mikael Damberg och Stefan Löfven, okunniga som de är, låter det inte bara ske. Eftersom de vägrar lämna besked, påskyndar de och förvärrar katastrofen. 

Kulturminister Amanda Lind (MP).Foto: AMIR NABIZADEH/TT / TT NYHETSBYRÅN

Återigen måste jag vara tjatig och förklara att vår bransch är en planeringsbransch.

Även om vi hade fått spela för 500 personer från och med den 1 oktober, som aviserat, hade endast få av produktionerna kunnat spela. I mitt eget fall hade endast 7 av cirka 45 spelningar i höst kunnat genomföras.

Varför?

Eftersom biljetterna säljs så långt i förväg.

När restriktionerna infördes i mars tvärstannade all biljettförsäljning överallt.

Vår förhoppning om att få öppna den 1 oktober handlade inte i första hand om att spela i höst.

Utan att vi kanske, kanske hade fått i gång biljettförsäljningen till vårens föreställningar, och den sker framför allt i den stundande julhandeln.

Får vi inte i gång biljettförsäljningen till dess måste vi skrota hela våren 2021 också.

Och då kommer desperationen, vanmakten, konkurserna och ilskan att nå proportioner vi inte varit i närheten av ännu. 

Våren 2020 sköts till hösten 2020 som nu skjuts till våren 2021 som troligen måste skjutas till hösten 2021.

Det innebär – om vi ens får spela då – att hösten 2021 ska branschen ta igen fyra säsonger på en gång. Det kommer inte att gå.

Ett konkret exempel. Jag skulle ha spelat i Halmstad 14 november men måste nu boka om och bokar ersättningsdatum på Halmstad teater både på våren OCH på hösten 2021 eftersom vi famlar i blindo om när vi får spela, men till skillnad från regeringen MÅSTE komma med konkreta besked till vår publik.

Hösten 2021 fanns ett enda ledigt datum på Halmstad teater. På hela hösten. Fy satan, vad halmstadsborna måste åta sig att gå på teater, show eller konsert hösten 2021, många gånger i veckan allraminst.

Det kommer de inte göra. Publiken kommer inte att räcka till.

Vi borde förstås utlysa generalstrejk. Vi borde tystna överallt. Tv, Spotify, radion, institutionsteatrarna, biograferna.

Och när vi till sist får spela, gissa hur många enmansföreställningar som kommer turnera, hur många ensamma komiker som kommer stå framför ett skynke och orera eller hur många sångare som kommer med sin gitarr, för hur i helvete skulle vi våga riskera de många miljoner som måste riskeras vid varje större produktion?

Redan innan regeringens negativa besked i dag visar undersökningar att en tredjedel av alla musiker är på väg att lämna branschen. Likadant är det med teknikerna. Krisen ackumuleras och ackumuleras.

För varje säsong som försvinner blir det värre, och de 1,5 extra miljarderna som regeringen så storstilat aviserat till kulturen är redan bara en droppe i havet.

Som att spotta i Ångermanälven och påstå att man därmed säkrat vattennivån där.

Men om regeringen nu inte vågar låta oss öppna igen måste man i anständighetens namn ändå kunna ge besked om vilka premisser som måste vara uppfyllda för att vi ska få göra det.

Eftersom låg smittspridning inte räcker, måste covid-19 vara helt borta? Och i så fall, är det bara covid-19 som vi ska skydda oss från? Alla andra virus då?

Måste vi från och med nu stänga alla teatrar och biografer varje gång det kommer en ny influensa? Influensorna innebär också döda bland de äldre. Ibland med högre andel döda än covid-19.

I så fall kommer vi aldrig kunna öppna igen.

Vad kan vi göra?

Vi borde förstås utlysa generalstrejk. Vi borde tystna överallt. Tv, Spotify, radion, institutionsteatrarna, biograferna.

Men det kommer aldrig att hända.

Tvärtom fortsätter institutionerna att spela för tomma salonger och bidrar på så sätt till att låtsas en normalitet. Den enes död är den andres bröd. Solidariteten i branschen har aldrig funnits, i dag mindre än någonsin.

Jag har inte hört en enda anställd på institutionsteatrarna höja rösten i solidaritet för en enda av sina många arbetslösa och desperata kolleger i den privata delen av industrin.

De på institutionsteatrarna är lite som de som hade räddat sig i livbåtarna när ”Titanic” sjönk och sedan satt och tittade på när alla andra drunknade.

Så kanske Mattias gör det enda rätta. 

Lämnar det sjunkande skeppet medan musikerna spelar ”Närmare Gud till dig” och sedan tackar för sig och går under.

 

Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida. Läs hans tidigare artiklar om pandemin nedan.