Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jonas Gardell

Det gör så ont i hjärtat, Löfven!

Henrik Dorsin i rollen som Stefan Löfven i SVT:s "Grotesco". Foto: SVT
Den omtalade presskonferensen den 24 november 2015 då Åsa Romson (MP) och Stefan Löfven (S) meddelade att regeringen vände i migrationsfrågan. Foto: MARKO SÄÄVÄLÄ/TT / TT NYHETSBYRÅN

Humorgruppen Grotescos hyllade musikal om flyktingkrisen påminner om hur Sverige tvärvände och övergav både ideal, ambitioner och humanistiska värderingar.

Jonas Gardell skriver om vår skyldighet att ge en chans till de barn, ungdomar och unga vuxna som kom till Sverige i hopp om en framtid i en humanitär stormakt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEBATT | MIGRATION. Det finns en kort scen i det första avsnittet i tv-serien ”Grotescos sju mästerverk” där Henrik Dorsin som statsminister Löfven, kommer till insikt om att han håller på att förlora kontrollen över flyktingsituationen. Kanske måste han göra tvärtom mot vad han tidigare sagt och resa just de murar han lovat att aldrig resa.

Kommunerna klagar, SD ökar, det ropas högljutt om systemkollaps. Dorsin ställer sig uppgivet i fönstret och tittar ut. I ett naket ögonblick av klarsyn och sorg sjunger han stilla: 

 

Det var inte det här jag tänkte precis,

Statsminister under en flyktingkris.

Det är svåra beslut att ta

för en enkel svetsare från Sunnersta.

 

Genast efteråt lockar Jimmie Åkesson honom att ge efter för främlingsfientlighet och nationalism och i avsnittets stora final är Löfven över på andra sidan och sjunger ”Det är dags att vända kappan efter vinden, så att vi får behålla vår makt”.

Slutet gott, allting gott.

Men i den sista bilden ser vi en tom flytväst och vi hör skvalpet av Medelhavets vågor som fortsätter att slå och slå. 

 

LÄS MER: Jonas Gardell om Moderaternas öppning mot SD

Öppna våra hjärtan

Ingen dokumentär, inget undersökande reportage, har kunnat tydliggöra vad humorgruppen Grotesco gör på en halvtimme – hur Sverige och svenskarna gick från att vara ett enat, beslutsamt folk som skulle leva upp till sitt ansvar, vara den humanitära stormakt vi så gärna ville vara, till tvärvändningen då sossar, Miljöpartiet och stora delar av Alliansen gjorde halt och inbromsning och övergav både ideal, ambitioner och humanistiska värderingar.

I sossarnas ögon är gränskontrollerna inte längre ett nödvändigt ont utan något man skryter med i annonser. Det gör så ont i hjärtat.

Ja, just i hjärtat.

I sitt berömda tal uppmanade landets dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt alla oss svenskar att öppna våra hjärtan, för han hade sett i en snar framtid att flyktingar skulle komma, en flyktingström större och väldigare än vi kunde föreställa oss.

Och saken är att stora delar av svenska folket tog statsministern, vårt lands ledare, på orden.

Man öppnade sina hjärtan när flyktingarna kom.

Överallt i Sverige sker varje dag hjältedåd i det tysta, av kvinnor och män med vidöppna hjärtan som ställt upp som föräldrar till dessa ensamkommande barn, ungdomar och unga vuxna.

Varit föräldrar, goda män, lärare, idrottsledare, vänner och så vidare. Man har öppnat sina hem, sina kyrkor, sina föreningslokaler, sina idrottsplatser och skolor. Man har lärt känna dessa främlingar, fäst sig vid dem, kommit att älska dem.

Många svenskar med öppnade hjärtan slåss nu med näbbar och klor för att dessa våra nya söner, döttrar, syskon, vänner, elever, klasskamrater och lagkompisar ska få stanna.

Det går inte längre att avvisa dessa unga människor med mindre än att man krossar de hjärtan som landets ledare bad oss öppna.

Det är vad statsminister Löfven gör.

En gång i världen var vår statsminister svetsare. En man vars arbete var att foga samman och gör helt. Idag som statsminister gör han det motsatta.

 

LÄS MER: Per Wirtén – "Vilket slags Sverige vill Stefan Löfven ha?"

Vrede och förtvivlan bland ensamkommande

Jag intervjuar en person som arbetat med ungdomar hela sitt liv och som nu jobbar med ensamkommande. Han talar om sitt arbete med en blandning av vrede och förtvivlan och säger att det som sker nu är något han aldrig tidigare varit med om:

 

”De som kommit hit har varit artiga, ambitiösa, de har haft sånt driv, du kan inte ana. De har trott på oss, de har trott på Sverige. Och det vi gör är att vi långsamt dödar dem. Vi tar livskraften ifrån dem. Deras lust, deras energi, deras vilja att leva. Vi som arbetar med dem ser hur de slocknar. Vi ser döden i deras ögon.”

 

När frågan om amnesti för ensamkommande kommer upp hänvisar regeringen till Migrationsverket och säger att man inte kan lägga sig i Migrationsverkets arbete, och Migrationsverket skyller på regeringen och politikerna och hävdar att de bara verkställer riksdagens beslut och regeringens direktiv.

Och så blir tusentals barn, ungdomar och unga vuxna de som offras när, som Grotesco sjunger ”det är dags att vända kappan efter vinden, så att vi får behålla vår makt”. 

Frågan är dessutom om det inte är samhällsekonomiskt vansinne. De här ungdomarna kommer inte åka tillbaka frivilligt. Faktiskt är att det kan komma att ta upp till tio år att deportera så många, även om staten skulle både dubbla och tredubbla tvångsutvisningarna. Till det behövs massor av poliser som ska jaga rätt på de unga, för att inte tala om de antal tusen platser där de som ska avvisas måste låsas in i väntan på att de chartrade planen ska lyfta.

 

Humanitär stormakt

Patrik Engström, chef för gränspolisen, säger själv i SVT:s "Agenda" att det är en ”enorm utmaning” och att det krävs en ”kraftig resursökning”.

Att däremot ge de unga amnesti: låta dem stanna, lära sig språket, utbilda sig och bli svenska medborgare som arbetar och betalar skatt, det skulle i längden bli en ekonomisk vinning.

Vi pratar i dag om uppemot 20 000 barn, ungdomar och unga vuxna som ännu är kvar.

Vi har råd att ta emot dem. Det är inte en ekonomisk fråga först och främst utan en moralisk.

Sverige signalerade att vi kunde vara en fristad, vi påstod oss vara ett land som inte byggde murar, vi ville vara, som vi sa, en ”humanitär stormakt”. Med detta som hopp tog sig alla dessa unga människor hit, ibland med risk för sitt eget liv. Att vi sedan inte stod för våra löften, att vi svek våra ambitioner, är sannerligen inte deras fel.

Vi har inte rätt att fara fram så vårdslöst med andra människors liv, särskilt inte så unga människor. I en tid av sina liv då de borde få vara just bara unga: gå i skolan, upptäcka kärleken, hitta sig själva, tvingar vi dem i stället till en fruktansvärd skuggexistens, en tillvaro i limbo, ett liv put on hold i ändlös väntan på om de har en framtid eller inte.

Vi är skyldiga att ge dem sina liv tillbaka.

Stefan Löfven, du som är svetsare.

Svetsa oss samman i stället för att slita oss isär.

För deras skull. För vår skull. Låt de unga stanna.

 

Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida. Läs flera av hans artiklar här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!