Jonas Gardell
KULTURDEBATT. I går meddelades att covid-19 inte längre ska räknas som en samhällsfarlig sjukdom, att restriktionerna ska upphöra om en vecka och vi kan återgå till det normala.
Kulturen jublar. Teatrarna, konserthusen och klubbarna får öppna igen.
Eller vet ni, jag orkade faktiskt inte ens jubla.
Jo, stormen är kanske över, men nu återstår att städa upp bland spillrorna och ta hand om den förödelse som stormen lämnat efter sig.
Det kommer att ta år.
Gång på gång har vi försökt förklara att teaterindustrin är en planeringsbransch. Ändå infördes restriktionerna gång på gång med endast några dagars varsel.
Det är lite som när man varnade för isberg föröver på Titanic bara minuter före sammanstötningen. Det fanns ingen möjlighet att backa, ändra kurs eller undvika katastrofen.
Man lyckades dessutom med osviklig tajming besluta om den senaste omgången nedstängningar just till novemberlöningen med följden att hela den för branschen helt livsavgörande julförsäljningen gick om intet.
Varje gång man infört restriktioner har biljettförsäljningen helt avstannat. Och det tar tid för den att komma i gång. Den ketchupeffekt för biljettförsäljningen som branschen hoppades på i september när vi i senast fick öppna igen uteblev. Det går alltså inte, som man verkar ha trott, bara att slå av och slå på.
Det funkar inte så.
De som kan spela under våren med någon ekonomi att tala om kommer därför endast vara de som hann sälja sina biljetter före december.
Många har redan fått skjuta på sina produktioner till hösten och måste då samsas med de produktioner som redan planerats in då sedan tidigare.
Inte nog med att det är svårt att hitta datum eftersom arenorna är så fulltecknade, det finns faktiskt inte heller en chans i helvetet att publiken räcker till.
En gång per säsong. Det är så ofta den genomsnittlige svensken går på teater, sägs det. För att få publik till alla föreställningar som nu ska spela i höst måste varje svensk gå närmare sju gånger. Kan vi verkligen begära att en stackars Halmstadbo ska masa sig till teatern och titta på konsert eller show varenda jävla vecka? Hur många komiker kan man egentligen orka med under en och samma säsong på Lunds Stadsteater?
Så den vingliga ekonomin kommer vi få dras med i åratal framöver.
Det gör att få kommer våga satsa på stora högriskproduktioner, shower och musikaler som engagerar snickare, målare, elektriker, kostymörer, påklädare, perukmakare, chaufförer, ljus-, ljud- och monitortekniker och så vidare.
Närmsta åren tror jag vi får se ett oändligt antal solokomiker som åker runt med en mikrofon (undertecknad är en), och oändligt många sångerskor som åker runt med bara en gitarrist.
Det kan säkert bli bra och fina föreställningar men lika många arbetstillfällen skapar det inte.
Så många bortkastade drömmar.
Så nästa problem blir kompetenstappet.
Det är redan nu oerhört stort.
Det sägs att 40 procent av teknikerna lämnat branschen. Jag har hört att så många som en tredjedel av musikerna skaffat andra jobb.
Den ljudtekniker jag själv arbetat med i 20 år och som också åkt med band som Mando Diao och Bo Kaspers Orkester har heltidsjobb på båtfirma. Han har barn att försörja och sa till mig när han tackade nej till att turnera i höstas, att han inte kan riskera sin inkomst igen och att han, vilket är ännu värre, inte längre litar på myndigheterna.
På turnén i höstas använde jag mig i stället av lokala tekniker, nya varje dag – ibland tror jag rentav det var nån gammal skolvaktmästare.
Och det var påtagligt hur många som var på väg att byta jobb.
Teknikern i Karlstad höll på att utbilda sig till sjuksyster, teknikern i Uddevalla till socionom.
Och så höll det på.
Vart jag än kom, skakade man på huvudet och sa samma sak: Det här går inte längre. Man har varken råd eller lust att vara kvar.
Samma gäller projektledarna och marknadsförarna. I höstas visste jag knappt ens från en vecka till en annan vem som arbetade för mig.
Jag förstår dem. Varför söka sig till en bransch där man tvingas vara permitterad på okänd tid gång efter annan när man kan söka sig till tryggare marker?
Allra sorgligast är det egentligen för alla de ungdomar som de senaste åren examinerats från utbildningar som dansare eller musiker. Man har offrat hela sin uppväxt på att timme efter timme, dag efter dag, öva, öva och öva för att bli så bra som man måste för att få jobb efteråt.
Och så har de gått ut i ett ingenting.
Så många bortkastade drömmar.
Det har inte funnits ett jobb att få på flera år. Och får man inte arbeta håller man snart inte uppe nivån på sin teknik och då kommer man knappast komma på fråga när de större produktionerna på sikt kommer i gång igen.
Av de här ungdomarna är många redan förlorade.
Alla dessa tekniker, administratörer, musiker, producenter, nyexaminerade ungdomar och etablerade artister som jag varit i kontakt med de här åren verkar dessutom ha ytterligare en sak gemensamt: Man är inte bara sårade och i vissa fall till och med bittra – liksom min gamla ljudtekniker litar man inte på samhället mer.
Och jag förstår dem.
Det är på riktigt svårt att förstå hur myndigheterna gick till väga när man nu sist skulle bestämma vilka restriktioner man skulle införa?
Gärna att man fick redovisa för hur man tänkte när man ännu en gång kom fram till att det var just kulturen som skulle stänga medan affärer, gallerior, tåg, flyg och liknande fick fortsätta som vanligt.
Teatrarna hade ju fått spela för fullsatta hus hela oktober och november, och då hade vi nästan ingen smitta alls i landet, så teatrarna kan knappast beskyllas för att utgjort några ”superspridarevent” – som så småningom till exempel partiledardebatten i riksdagen blev –och de undersökningar som har gjorts internationellt visar inte på något samband mellan just teater och smittspridning.
Jag pratade med flera inom sjukvården när kulturen tvingades stänga igen, de skakade på huvudena, sänkte rösten, trots att vi var ensamma och viskade: ”Det är så larvigt, vi förstår inte heller. Alla vet nu att det inte är så det smittar utan att det är i familjen som smittan sprids.”
Folkhälsomyndigheterna erkände också på en presskonferens för bara någon vecka sedan, med en för dem ovanlig ödmjukhet att de faktiskt inte hade en aning om de restriktioner man infört hade någon som helst effekt.
En nyligen publicerad, om än omdiskuterad, undersökning av forskare från bland annat Johns Hopkins-universitet i USA och Lunds universitet har kommit fram till att nedstängningarna haft liten om ens någon effekt för folkhälsan, och att det inte ens finns någon egentlig evidens för att de minskat dödligheten i någon utsträckning.
Vi offrades alltså för att … ja säg det? Myndigheterna ville visa handlingskraft? Magdalena Andersson var nyvald och ville visa att hon kunde peka med hela handen? Jag vet inte.
Många gånger de senaste åren har jag tänkt att de helt enkelt spelat på ett underliggande kulturförakt.
Gång på gång har man de här åren tillåtits beskriva de som arbetar i vår bransch som självupptagna, barnsliga och fåfänga Fröken Syrsor som själviskt vill fortsätta spela och dansa och få uppmärksamhet till varje pris och som inte bryr sig det minsta om att folk dör, medan alla andra är Fru Myror, främst inom vården, som har riktiga arbeten. Så mycket arrogans, förakt och rent hat vi utsatts för.
Kulturbranschen har försökt få politikerna att förstå hur mycket pengar man faktiskt omsätter, ”mer än hela fordonsindustrin”, hur mycket skatt vi faktiskt betalar, hur många arbetstillfällen vi skapar, hur hårt arbetande och seriösa vi är, hur vi är en del av en stor näringskedja tillsammans med restauranger, hotell, kaféer, transport och så vidare, och så vidare.
Allt det där är både riktigt och sant men jag tror att det man också har velat förmedla är sprunget ur en sorts sorg: känslan att vi liksom räknades för intet.
När vi rabblade upp allt vi omsatte och bidrog med var det ett sätt för oss att förtvivlat säga: något litet måste väl också vi vara värda?
Men aldrig mer kan vi tillåta att man spelar ut kulturen mot vården på det sätt som gjorts de senaste åren.
Vi löser inte det faktum att Sverige monterat ner vården till den grad att vi nu har nästan minst antal sjukhusbäddar i Europa genom att stänga våra teatrar.
Samhället måste nu rusta upp vården, ge vårdanställda rimliga arbetsvillkor, utöka antalet sjuksängsplatser, förbättra äldrevården och se till att det åter finns en rejäl katastrofberedskap.
Det vore kanske det viktigaste stöd kulturen skulle kunna få!
Såsom det varit under den här pandemin får det aldrig mer bli.
Och vi ska inte stänga ner igen.
Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.