Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jonas Gardell

Bäste Jimmie – du får gärna svara på detta brev

Jimme Åkesson, SD:s partiledare.
Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT
Jonas Gardell, författare och artist.
Foto: PELLE T NILSSON / SPA

Jonas Gardell skriver ett öppet brev till Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Bäste Jimmie, 

Jag tar mig friheten att skriva direkt till dig eftersom du nu faktiskt är landets odiskutabla oppositionsledare. Även om ditt parti naturligtvis bitvis rider på den högerpopulistiska våg som sköljer över stora delar av världen, kan ingen säga emot det faktum att du är en vansinnigt skicklig politiker och strateg, som lett Sverigedemokraterna från att vara ett litet obskyrt parti i marginalen till att vara ett tänkbart alternativ för en fjärdedel av befolkningen. Jag menar, när en egentligen liberal politiker som Ulf Kristersson, som dessutom är gift med en prästkandidat, förbehållslöst ber om ursäkt till er – även om han inte nämner er vid namn – ja, då har man verkligen erövrat makt.

Jag läste din text härförleden i Aftonbladet där du frammanar ett Sverige från förr, ett Sverige som du påstår att vi är många som minns. Jag blev så sugen på att svara, jag hoppas du förlåter, även om jag vet att du inte har mycket till övers för mig. 

Såhär skriver du: ”Vi är många som minns ett annat Sverige. En vardag som hade sin del av utmaningar, men samtidigt en vardag där känslan av trygghet och sammanhållning var en del av livsluften.”

Jodå, Jimmie, visst minns också jag ett annat Sverige, till exempel det Stockholm när jag var ung där skinnskallar härjade i Gamla stan och trakasserade invandrare och homosexuella, en tid då jag inte vågade röra mig i Gamla stan efter mörkrets utbrott. Både Mark och jag blev såväl misshandlade som hotade, och därför kan vi båda berätta att tryggheten och sammanhållningen faktiskt inte var ”en del av livsluften”, men vi är kanske inte inkluderade i ditt ”vi” när allt kommer omkring?

Hmmm, vilket Sverige pratar vi nu om nu?

Förresten, det var så lustigt, en gång på 80-talet blev Mark och jag förföljda och mordhotade av en man med kniv, och polisen som tillkallades vägrade ta upp någon anmälan eftersom ”vi ju måste förstå hur obehagligt det var för den stackars mannen att tvingas se sådana som oss”.

Just då kändes det där med sammanhållningen sisådär, jag vet inte om du kan förstå det, Jimmie. 

Ingalunda någon del av livsluften alls, om jag ska vara ärlig.

Sedan fortsätter du: ”Vi är många som minns ett annat Sverige. En vardag där brottslighet fanns men inte så nära inpå. En brottslighet som inte var lika rå och hänsynslös som den vi ser i dag.”

Vänta nu, var inte brottsligheten lika rå och hänsynslös, påstår du. Hmmm, vilket Sverige pratar vi nu om nu?

Menar du det Sverige på 90-talet där en homosexuell man dödades med 64 knivhugg och mördaren fick sin dom mildrad till dråp, för han påstod att den mördade tafsat på honom?

64 knivhugg och ändå var det inte mord.

På sätt och vis var det lite synd om förövaren, att han inte nöjt sig med säg 20 hugg, för då hade han kanske kommit undan med vårdslöshet i trafik.

64 knivhugg, Jimmie, i min värld är det både rått och hänsynslöst, men vem vet, vi har kanske lite olika måttstockar.

Eller olika minnen.

Kanske menar du det Sverige där det faktiskt var lagligt för män att våldta sina fruar? Aga sina barn? Eller när staten tvångssteriliserade sina medborgare?

Är det verkligen det Sverige vi vill tillbaka till? Är det den lag och ordning vi vill ha? 

Sverigedemokraterna har nu stabilt över 20 procent av väljaropinionen.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / IBL

Lite förvirrad blir jag också när du skriver att ”vi är många som minns” eftersom du själv just fyllt 40, och dina minnen knappast kan röra sig längre tillbaka än till sent 80-tal då du var 9-10 år, tänker därför att det framför allt är 90-talet du faktiskt kan äga riktiga minnen av.

”De må ha varit fattiga men de drevs av att göra det moraliskt rätta. De drevs av principer. Ingen av dessa sprängde huset på andra sidan gatan. Ingen av dessa såg en möjlig försörjning inom knarkhandel. De kunde nämligen skilja mellan rätt och fel och var fullt upptagna med att bygga en framtid för sig själva och sina familjer.”

En enkel fråga som infinner sig blir därför: exakt vilka på 90-talet är det du menar med de fattiga som ville göra det moraliskt riktiga och som var fullt upptagna med att bygga en framtid för sina familjer?

Är det rentav Balkan-flyktingarna du avser? Vi hade ju en stor flyktingvåg då också, och den stora gruppen har som vi vet som regel etablerat sig väl här i landet.

Det känns nästan som om du med dessa fattiga men moraliskt högstående svenskar som byggde en framtid för sina familjer snarare avser de som var med om folkhemsbygget på 30- 40- och 50-talet. Men det är ju ärligt inget som du kan minnas, eftersom du föddes så långt senare.

Nu är det ju också så att minnet alltid är en sorts fantasi, en efterkonstruktion.

Jag har ju själv ägnat stor del av mitt författarskap åt att ”minnas” min uppväxt i 60-, 70- och 80-talet och vad jag verkligen kan förstå och till och med sympatisera med är längtan tillbaka till en känsla av samhörighet i det att vi alla såg samma tv-program samtidigt och lyssnade på samma låtar, och så vidare.

Men är det nånting jag vet efter 35 år i skriva texter om hur det var förr-branschen är det, att nostalgi är en brasa som man tillfälligt kan värma sig vid, men den berättar faktiskt inte sanningen om det tid vi lämnat bakom oss.

Inte för kvinnor, inte för HBTQ-personer, inte för funktionsnedsatta eller någon av alla de grupper som diskriminerades, förlöjligades och gjordes rättslösa i Sverige förr i världen.

Eller har du och ditt parti blivit så stora att du menar att ni riskfritt kan minnas ert förflutna?

Och apropå skinheadsen som härjade i Gamla stan. De var ju också, som du minns, en del av BSS – Bevara Sverige svenskt – en av de rörelser som dagens Sverigedemokrater växte fram ur (tillsammans med nazismen). Ja om vi ska minnas, käre Jimmie, så minns jag klistermärkena som hade Sverigedemokraterna och BSS som avsändare.

”Sverige vakna!”-klistermärkena, du vet. 

Minns du själv formuleringarna? Det gör du säkert, annars påminner jag dig gärna: ”VARNING! Till svenska flickor! Undvik oskyddat samlag med negrer som bär dödligt AIDS! Skända inte din ras, Ditt Sverige, Din familj och släkt.”

Exakt så formulerade ni er Jimmie, men vill du verkligen att vi ska minnas det? Och så snart efter att ni försökt tvätta bort det alltför rasistiska ur partiprogrammet.

Eller har du och ditt parti blivit så stora att du menar att ni riskfritt kan minnas ert förflutna? Kanske till och med börja stå för det? Vara stolta?

För i grunden håller jag med dig, förstår du. Vi borde verkligen minnas.

I slutet av din artikel skriver du: ”Vi skäms inte för vilka vi är. Det har vi aldrig gjort.”

Jag råkar just nu sitta med ett tidningsklipp framför mig från ett möte med Sverigedemokrater på 90-talet. Deltagarna gör nazisthälsningar.

Ser på bilden och läser din text om att ni inte skäms för vilka ni är och att ni faktiskt aldrig har skämts.

Det ska jag alltid minnas.


Med vänliga hälsningar, du får förstås gärna svara om du vill! 


Jonas Gardell

Varför hatar alla postmodernismen?

Frida Beckman och Victor Malm gäster hos Daniel Sjölin i Kultur-Expressen.

Den är ett skällsord i samtidsdebatten, men få har förstått vad den egentligen är. Professor Frida Beckman och Expressens Victor Malm reder ut postmodernismen i veckans Kultur-Expressen. Programledare: Daniel Sjölin.