Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jonas Gardell

Augustpriset borde göra upp med kvinnohatet

August Strindberg.Foto: PRESSENS BILD / SCANPIX SWEDEN
Jonas Gardell.Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

Idag delar Svenska Förläggareföreningen ut Augustprisen för årets bästa svenska böcker.

Jonas Gardell tycker att bokbranschen borde sluta hylla Strindberg som en förebild och byta namn på priset.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”Författarinna och artistinna är hora. = en qvinna som förlorat könskaraktererna = passivitet. 

Emanciperade qvinnorna likna på ett hår hororna – och skulle vara horor (yrkeshoror med abnorm könsdrift) om de födts i fattigdom och obildning.”

August Strindberg i brev till Ola Hansson 10 mars 1889.

 

I förordet till ”Giftas” ger sig Strindberg på kvinnliga författare och utvecklar tanken att kvinnlig frigörelse och homosexualitet är nära förbundet.

Eftersom de skrivande kvinnorna är ogifta och barnlösa kan de inte trovärdigt skildra relationen mellan män och kvinnor och man behöver inte fästa sig vid vad de skriver. Dessutom utgör de en abnormitet mot naturen: ”en barnlös kvinna är icke en kvinna. Icke heller en man. Därför är det moderna kvinnoidealet en otäck Hermafrodit med icke så lite anslutning till Grecicismen”.

Strindberg var som bekant bottenlöst hotad i sin manlighet av varje fri och självständig kvinna, eller som Strindbergexperten Göran Söderström hävdar i essän ”Strindberg och homosexualiteten” (Lambda Nordica nr 1, 2002) att Strindberg såg ”kvinnoemancipationen som ett försök att beröva mannen sitt kön och ville återföra förhållandet till den ’naturliga’ motsättningen hane-hona”.

I dag skulle väl den stackars August snarast representera incel-rörelsen.

Romanfiguren doktor Borg gör i ”Götiska rummen” ett ilsket utfall mot andra män som hyllar kvinnliga författare: ”Detta är pederasti och självkränkning (…) Ni har ju förlorat all självkänsla som män, då ni känner er under; och efter ni känner er underlägsenhet, så är ni väl underlägsna då!”

Strindberg menar att alla som stöder ”kvinnoligan” är svikare av sitt kön eller bugrar (en tidig variant av bög) och han kallar exempelvis Ibsen för pederast.

I dag skulle väl den stackars August snarast representera incel-rörelsen och dess besinningslösa kvinnohat.

Intressant nog är han betydligt mer ambivalent i inställningen till manlig homosexualitet, även om han gärna beskyller andra för att vara bugrar. Han pendlar mellan avsky, förakt och homoskräck – han är exempelvis livrädd att hans son som är uppfostrad av kvinnor ska bli homosexuell – och någonting som till och med liknar försök till förståelse och sympati.

Auguststatyetterna.Foto: TT NYHETSBYRÅN

Alltid osäker på sin egen ömtåliga manlighet blir han naturligtvis skrämd och hotad av ”kvinnliga” karlar, samtidigt som han genom åren umgås med flera unga, homosexuella män, varav flera vittnat att de till och med känt sig uppvaktade av honom. Ett exempel finner vi i den tidiga aktivisten och riksdagsmannen Victor Hugo Wickström som i en artikel i Jämtlandsposten skriver om Strindberg att han mött en själsfrände: ”Han tryckte varmt min framsträckta hand, han såg in i mina ögon med ett trohjärtat, jag vill icke säga beundrande uttryck och tog plats helt nära mig.”

Nej, Strindbergs hat gällde framför allt den kvinnliga homosexualiteten, det vill säga, varje kvinna som inte underordnade sig honom som man.

Hur länge till ska vi ha överseende med och tycka det är okej att Strindberg var så absurt nedlåtande och hatisk mot kvinnliga författare?

Det säger något om det litterära Sverige att vi fortfarande uppkallar priset för årets bästa svenska böcker efter en kvinnohatare.

Missförstå mig inte, jag menar verkligen inte att man ska bojkotta Strindberg eller låta bli att läsa honom. Strindberg var absolut en hygglig författare, åtminstone intressant som dramatiker, och som person var han fascinerande komplex – småsint, grälsjuk, skvallrig, intrigant, självförhärligande, och inte minst detta att han var så extremt lätthotad i sin manlighet gör honom spännande.

Men måste vi verkligen fortsätta hylla honom som den absoluta förebilden för oss andra författare?

Det säger något om det litterära Sverige att vi fortfarande uppkallar priset för årets bästa svenska böcker efter en kvinnohatare.

Efter snart ett par år med metoo, när vi äntligen kunnat ifrågasätta de patriarkala, strukturella system vi faktiskt alla förhållit oss till, och vi äntligen i alla fall i någon mån fått göra upp med idén om det manliga geniet och vad det manliga geniet haft rätt att tillåta sig, vore det inte passande att Förläggareföreningen faktiskt tog konsekvenserna av detta och döper om priset.

Selma Lagerlöf.Foto: MÅRBACKASTIFTELSEN

Idag delas August-priset ut, och som av en händelse är i fackboksklassen en av de nominerade den biografi om Selma Lagerlöf som Anna-Karin Palm skrivit, ”Jag vill sätta världen i rörelse”.

Palms utmärkta biografi påminner oss om att den ogifta, barnlösa, självständiga och kvinnosaksengagerade Selma Lagerlöf är vår kanske största svenska prosaist någonsin, och dessutom ett utmärkt exempel på hur kvinnliga författare genom historien nedvärderats av sina manliga kolleger, avfärdad som hon blev som intuitiv sagoberättare – troligen inte ens intelligent, som Sven Delblanc, en tidigare Augustvinnare, påstod om henne när den svenska litteraturhistorien skulle skrivas. 

Mitt förslag är därför, bästa förläggareförening: döp om ert pris till Selma!


Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste roman är
”Till minne av en villkorslös kärlek” (Norstedts). Gardell utkom också nyligen med chattnovellen ”Personlig assistent” (Storytel) .