Jonas Gardell
KULTURDEBATT. Såg just ett Instagram-inlägg från en av mina finaste scenarbetare. Utan jobb och utan a-kassa. Han skriver att han försöker hålla modet uppe så länge han har ris i skafferiet.
Fler och fler i min älskade teater- och showbransch slås ut nu. All den kultur som produceras utanför institutioner och subventioner.
Och nu pratar jag inte om kändisarna och stjärnorna. Jag pratar inte om Jill Johnson, Petter eller Sarah Dawn Finer – även om jag inte tycker att de förtjänat den skit de tvingats ta emot i press och sociala medier.
Jag pratar om alla de andra. Om tekniker, musiker, dansare och scenarbetare. Alla är frilansare. De flesta med enskild firma som inte fått stöd från regeringen, annat än möjligen att få skjuta upp skatt och moms mot 3 procent ränta och 15 veckors handläggning av en eventuell a-kassa och utan möjlighet till permittering.
Showbranschen är en planeringsbransch.
Människor som är arbetslösa sedan i mars och som de senaste veckorna fått veta att de uppsättningar som de skulle arbetat med i under hösten ställts in eller skjutits upp ytterligare.
De som faktiskt ännu har kontrakt för hösten vet inte om deras jobb blir av, men kan inte söka andra jobb heller förrän de vet, och regeringen ger inga besked om teatrarna får hålla öppet eller inte, de ger inte ens besked om när de tänker ge besked. De behandlar oss som vi inte finns och inget betyder.
De flesta i teater- och showbranschen förlorar en årsinkomst eftersom både vårens och sommarens arbete ställdes in. Ofta är man dessutom ihop med någon i samma bransch och dessa familjer förlorar sålunda två årsinkomster.
Showbranschen är en planeringsbransch.
Teatrar bokas år i förväg. Förskott betalas. Scenografer, koreografer, ljussättare och kostymörer anlitas. Ensembler och musiker kontrakteras. Man släpper biljetter helst ett halvår i förväg. Betalar marknadsföring och annonser. De biljetter till september, oktober som man inte sålt redan i mars, april säljer man i regel inte.
Det går därför inte att komma i augusti och säga att ni får spela i september. Branschen funkar inte så.
Det skulle inte förvåna om teatrar får slå igen för gott.
Produktionsbolagen som gör Sveriges shower, musikaler, konserter och privatteatrar går på knäna. De riskerar visserligen alltid sina pengar varje gång de sätter i gång en produktion, i form av höga förhandskostnader som de inte får igen om föreställningarna går dåligt, men nu ställs ju samtliga produktioner in, skjuts upp eller läggs ner.
Personal varslas eller sparkas. Det talas om att ett eller flera av de största produktionsbolagen går i konkurs. Det skulle inte förvåna om teatrar får slå igen för gott. Vi får ett tystare och dystrare Sverige.
Och det finns ingen logik eller konsekvens.
Jag förstår att alla som bestämmer famlande försöker sätta gränser och göra det rätta i en situation där ingen riktigt vet vad som faktiskt är det rätta och vad som är det på sikt klokaste.
Men jag fattar faktiskt inte. Jag fattar inte varför flygplan får åka fullbokade, trots att resenärerna kommer från skilda håll och luftsystemet i planen är slutet, medan man inte får spela på teatrar där de flesta i publiken ändå kommer från samma ort och där ventilationen fungerar.
Jag fattar inte hur det får vara fullsmockat med människor på köpcentrum som Ullared medan Gröna Lund, Liseberg och utomhusscener måste hålla stängda.
Kan någon snälla förklara.
De gånger jag hört Anders Tegnell få frågor om kultur har han svarat om sportevenemang. De gånger jag har sett kulturminister Amanda Lind få frågor har hon svarat om stöd till helt andra än de som frågan gällde.
Regeringarna i Tyskland, England och Frankrike har alla gått ut och slagit fast hur viktig och värdefull kulturen är.
Svenska regeringen har tigit.
Verkar inte vilja lyfta ett finger för vår bransch.
Ett ja eller nej om vi får spela i höst eller inte.
Men något litet måste väl ändå vi vara värda? Lisa Nilsson på konsert. Danny med sin nyskapande dansshow. Helsvenska musikaluppsättningar som ”Livet är en schlager” och ”Såsom i himmelen”. Alla komiker som turnerar landet runt och får folk att skratta. Dansgrupper, popband, kyrkosångare, lokalrevyer och så vidare.
Något litet betydde vi väl ändå?
Kulturen är inte högprioriterad av de socialdemokrater och miljöpartister som sitter i regering, jag vet det, men vi skulle faktiskt behöva ett besked nu. En hälsning från Amanda Lind, Stefan Löfven eller Magdalena Andersson.
Ett ”vi ser er och vi vet att ni finns och vi lovar att hjälpa er att överleva”.
Eller åtminstone ett beslut. Ett ja eller nej om vi får spela i höst eller inte.
Som Hasseåtage (två andra frilansande kulturarbetare) en gång skaldade: ”Själen har det illa ställt, men också den kan dö av svält”.
Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.