Jonas Gardell
KULTURDEBATT. Piteå kommun skulle arrangera en middag för 250 personer. Det fick man göra, trots corona. Lokalen rymde 1000 personer så det skulle vara möjligt att hålla avstånd.
Men så var det också meningen att artisten Danny skulle uppträda med ett par sånger efter middagen.
Då stoppade polisen arrangemanget.
Det var alltså själva sjungandet, själva gitarr- och pianospelandet som var det otillåtna, det riskabla, det smittspridande.
Sverige som landet upp och ner, nu helt utan logik eller konsekvens.
Resa får vi göra igen. Kanske till Frankrike och gå på Disneyland. Eller till Tyskland och gå på de gigantiska nöjesfälten där.
Men för Guds skull inte till Liseberg eller Gröna Lund. De måste hållas stängda om de så tvingas i konkurs.
Spanien har fått nya utbrott av corona. Flera länder inför karantän för resenärer därifrån och avråder från att resa dit.
Inte Sverige. För hemvändande svenskar är det inte heller nödvändigt att stanna hemma i karantän, eftersom Anders Tegnell menar att ”det är ändå ganska små delar av Spanien som är drabbat och det är inte jättemånga svenskar som åker dit.”
Vad Danny borde göra är alltså åka till Spanien och uppträda där.
Det vore på alla sätt riskfritt.
I alla fall mycket mer riskfritt än att sjunga ett par låtar under en middag i Piteå.
Eller kanske borde Danny åka till köpcentret Ullared med sin gitarr.
Där är det knökfullt. Många, många tusen varje dag.
Vilket är helt okej. Ingen smittspridning riskeras.
Men ställ dig där och sjung, Danny, så måste Ullared tömmas på alla utom 50 personer på en gång.
Smittspridningen, du vet. Visst är det Amazing!
Meningen är förresten (eller var) att jag själv ska (eller skulle) göra show i Piteå i oktober.
Funderar på om jag kanske skulle åka till Piteå och uppträda i alla fall, för det är ”ändå ganska små delar av Piteå som är drabbat och det är inte jättemånga svenskar som åker dit.”
Det troliga är väl att Piteåbesöket blir uppskjutet till 2021. Som jag skrev i min förra artikel i ämnet är teater- och underhållningsindustrin en planeringsbransch. Nu har kulturministern gått ut i Aftonbladet och lovat att den ska få ”snabba besked om vad som gäller inför hösten”. Men kära nån. Vi kan inte arbeta med alltför kort framförhållning. Och eftersom kulturministern och regeringen vägrat lämna besked om hösten är hela resten av 2020 för de allra flesta redan körd.
Snickeriverkstäderna skulle redan varit färdiga med sitt arbete. Ljus och ljud skulle varit inhyrt och på väg att installeras. Repetitionerna skulle ha varit i full gång. Och förhoppningsvis biljettförsäljningen.
Nu brådskar det snarare att få klarhet om vad som gäller för 2021. Vi måste nämligen få veta långt i förväg, så vi kan planera, boka lokaler, anställa personal, marknadsföra och sälja biljetter.
Vad regeringen utöver ett besked måste komma med är dessutom ett rejält stödpaket som den här gången är så genomtänkt att det faktiskt når alla de frilansare med enskild firma som drabbats.
Ett problem med vår bransch (som sysselsätter fler än hela den svenska fordonsindustrin) är för övrigt att vi består av en så stor mängd och vitt skilda yrkeskategorier.
Sluta se på kultur och underhållning som grädden på moset.
Frilansare i massor av olika yrken och genrer – ljus- och ljudtekniker, snickare, scenarbetare, målare, dansare, musiker, kostymörer, sminkörer, perukmakare, koreografer, biljettrivare, marknadsförare, administratörer, elektriker, chaufförer, sångare, statister, producenter, regissörer, författare, kompositörer, vaktmästare, skådespelare och så vidare – och det gör att vi inte har någon gemensam lobby- eller fackorganisation som kan utöva press på regeringen.
Och detta gör i sin tur att vi inte har haft något att sätta emot när regeringen bestämt sig för att offra oss.
För det är vad jag menar att regeringen gjort.
Utsett oss till bondeoffer.
Genom att offra en mängd frilansande människor som inte har någon stark lobbyorganisation bakom sig kan man framstå som handlingskraftig och tuff, medan man vikt sig för flyget, detaljhandeln och andra. Det är uppenbart att regeringen inte tycker att vår industri har samma status eller tyngd.
Senast i DN i fredags är inrikesminister Mikael Damberg så arrogant att han inte själv svarar på frågor om den växande kritiken från kulturindustrin utan skickar fram sin pressekreterare Per Strängberg som upprepar ett standardsvar om att ”regeringen prövar behovet av förordningen löpande och den upphävs när förbudet inte längre behövs”, vilket är direkt föraktfullt mot hela branschen och visar att man inte förstått någonting.
Sluta se på kultur och underhållning som grädden på moset, något trevligt till kaffet, något som inte är på riktigt allvar.
Det är en jätteindustri med välutbildade människor och specialister som omsätter många miljarder varje år, bidrar med miljarder i skatteintäkter och uppemot 200 000 människor får direkt eller indirekt sitt uppehälle därifrån.
En jätteindustri som går under.
Jag bad i min förra artikel om en enkel förklaring.
Varför är det okej med ett öppet Ullared men inte ett öppet Gröna Lund? Varför är det okej med ett fullpackat flygplan men inte med en fullsatt teater?
Om man fattar beslut som får sådana förödande konsekvenser måste man åtminstone kunna redogöra för varför.
Hur kommer det sig att corona enbart verkar smitta bara om någon spelar gitarr eller gör stand up comedy?
Jag förklarade för kulturminister Amanda Lind villkoren för vårt arbete, dels att vi måste kunna planera, dels att de allra flesta är frilansare med enskild firma som INTE fått något stöd från något av de (för små) stödpaket som regeringen hittills riktat mot kulturen.
Kulturminister Amanda Lind vägrade svara annat än via mejl och i mejlet levererade hon samma svammel som vi hört från henne tidigare och undvek att svara på en enda av mina frågor.
Detta är ordagrant vad Amanda Lind har att säga de uppemot 200 000 människor som förlorat sina jobb och sin inkomst: ”Många aktörer anstränger sig just nu enormt och är kreativa i att hitta nya sätt att nå publiken på ett smittsäkert sätt och det är klart att det vore positivt för både människor, samhälle och kulturliv om det gick att genomföra fler evenemang.”
Ursäkta att jag säger det, men kyss mig där ryggen byter namn.
Regeringen måste nu våga regera. Fatta beslut och ta itu med konsekvenserna.
Inte fortsätta med vagt och till intet förpliktigande babbel om kulturens värde medan man ger en hel bransch näringsförbud.
När Marks mamma fick aggressiv cancer bad hon efter ett tag läkaren som enligt henne just babblade på för mycket om att prata klarspråk så att hon begrep.
Den finländske läkaren svarade då: ”Okej, du sitter i skiten!”
Amanda Lind, du menar säkert väl, men helt ärligt, jag tror inte du kan tillräckligt om kultur för att leda det här arbetet, och du har uppenbart inte kunnat hävda dig i regeringen. Vi kan inte ha en så svag främsta företrädare för oss.
Amanda Lind, du måste avgå. Nu. Vi måste få en riktig kulturminister. En som kan något, det allra minsta, om branschen.
Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursidor.