Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jonas Gardell: "Vi får inte låta hatet segra"

Sorg efter terrordådet i Orlando. Foto: Axel Öberg
Hyllningar till offren i Orlando. Foto: David Goldman / AP TT NYHETSBYRÅN
Jonas Gardell. Foto: /All Over Press / /ALL OVER PRESS

I decennier har gayvärlden mött hat med kärlek.
Jonas Gardell skriver om varför det kommer att fortsätta – även efter Orlando.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Människor som hatar dödar människor som älskar.

Jag är i Paris för att se Sverige-Irland.

Hela eftermiddagen i går var jag i Fan Zone, ett gigantiskt område vid Eiffeltornet där alla som vill kan komma samman och kolla fotboll på storbildskärmar och umgås. Det är extremt inkluderande. Gulklädda glada människor som har roligt tillsammans med grönklädda.

För fotbollen förmår att förena och skapa en massa kärlek.

I Marseille däremot har ryska (och en del engelska) ”fotbollssupporters” dragit runt som en pöbel för att misshandla andra.

Människor som hatar dödar människor som älskar.

På kvällen möts jag av nyheten att en ensam man har tagit sig in på en gayklubb och slaktat allt som rört sig. Minst 50 döda, minst 50 sårade.

I skrivande stund vet vi inte exakt varför, mer än att det är ett hatbrott.

En man som hatar dödar människor som älskar.

 

LÄS MER: De blev offer för terrorattacken i Orlando

Gayklubben som politiskt statement

Nu i natt har jag på Facebook och Twitter fått ta emot mängder med hån från högerextremister. Inte ett ord av sorg eller medkänsla eller deltagande, utan bara hån – för att jag sagt att jag vägrar att hata tillbaka.

Och det är sant. Jag vägrar att hata tillbaka! Med hat kommer vi bara ännu längre bort från det som kan förena oss.

Att se hur lika varandra vi faktiskt är. Att skillnaden ibland bara är färgen på tröjan, gul eller grön, men förmågan att leka, dansa och skratta tillsammans är densamma.

Gayklubben har också alltid varit ett sorts politiskt statement. Det var på en gaybar, Stonewall, som den moderna HBTQ-rörelsen startade, det var där upproret bland transpersoner, fjollor, bögar och flator hade sitt ursprung, när vi vägrade ta mer trakasserier. Och musiken, dansen, blev en del av motståndet.

 

LÄS MER: Fristaden blev ett fängelse i Orlando

"Vägra hata"

De första disco-hittarna: "We are family", "I’m coming out", "I am what I am", "Go west" och flera andra hade alla texter som uppmanade oss till stolthet, till att vi vara bra som vi var, att vi skulle älska trots allt hat vi fick kastat i ansiktet.

Gayklubben och dansgolvet blev en fristad för oss långt före vi hade andra fristäder.

Och nu har hatet nått dit.

Människor som hatar dödar människor som älskar.

Det vi kan göra är att vägra hata tillbaka.

Fortsätta älska, fortsätta dansa, fortsätta vägra vika ner oss. Vi har kommit ut ur garderoberna, och ingen, ingen av alla de som hatar ska tvinga oss tillbaka dit igen!

We are family.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!