Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jonas Gardell: Han var så väldigt älskad

Jonas Gardell skriver om Magnus Härenstam. Foto: Eva Tedesjö / Dn / Tt

"Varje gång man träffade honom var han ju så glad, så charmig och så tillitsfull", skriver Jonas Gardell.

Foto: /All Over Press

Magnus Härenstam var en djupt avhållen förebild för svenska komiker.
Jonas Gardell minns en mästare som gått vidare till evighetens lattjolajbanlåda.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den varmaste dagen på hela året. Den allra vackraste och mest inbjudande. En sommar som äntligen infriat något av sina löften. Men så en mörk molnbank västerifrån och ett plötsligt temperaturfall. Det går från varmt till kallt på ingen tid alls.

Så jag går in och sätter mig vid datorn. Kollar Twitter som man gör. Och jag läser Magnus Härenstam, och jag förstår på en gång. Förstår fast jag inte vill förstå.

För vi visste ju. Vi visste att han var sjuk, att han kämpade mot cancern, men varje gång man träffade honom var han ju så glad, så charmig och så tillitsfull, och man tänkte inte det man borde tänka, att cancern till slut kommer att ta honom.

För om man tillhör min generation är Magnus någon som alltid har funnits, och som alltid måste finnas. Att tänka att någonting ska komma och ta i väg honom var bara dumt, nästan absurt.

Inte vår Magnus.

Nu låter det som om jag var en nära vän.

Inte alls. Vi var på sin höjd bekanta på det sätt som man blir i en bransch där alla till slut har legat med alla – höll jag på att skriva – men jag reagerar inför Magnus död som just inför en nära väns bortgång, en familjemedlem.

 

Mina ögon tåras och jag får en klump i magen, jag vill tända ett ljus och gråta över honom, min Magnus.

Trots att jag inte kände honom.

Vad vore det mest korrekta sättet att beskriva den relation han hade – inte bara med mig utan skulle jag säga med snart sagt varje komiker i min generation?

Han var en djupt avhållen mästare i det underliga lilla skrå som är vårt. En maestro. En avhållen, beundrad och mycket älskad maestro. Som lärde oss andra jobbet.

Hur många timmar lyssnade vi inte på lp-skivorna med Magnus och Brasses krogshower, lärde oss vartenda ord, varje andetag, tonfall, varje pausering utantill i varenda sketch. Monica Zetterlund brukade säga att hon lärde sig sjunga genom att lyssna på Billie Holiday och härma henne.

I samma förhållande står jag och många i min komikergeneration till Magnus. Magnus var helt enkelt en av de riktigt stora förebilderna. Rolig och varm, galen och mänsklig.

 

När han medverkade i "Stjärnorna på slottet", en av de första årgångarna, pratade han mycket hur han ville vara till lags, och hur roligt han tyckte att vara uppskattad, igenkänd och älskad.

Han behövde egentligen aldrig ha oroat sig.

Han var så väldigt älskad.

Nu har Magnus återförenats med Brasse och Eva i evighetens lattjolajbanlåda, och vi som är kvar vet att där är där man inte är, och här är här där man är – men här är numera också en plats där Magnus Härenstam inte är, och det är så förbaskat sorgligt.

Eller som Magnus själv uttryckte det i den klassiska Svordomsvisan: Helvete! Helvete! Helvete! Helvete!

Helvetes jävla skit!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!