Jonas Brun: Skuggland

Jonas Brun döljer ett mysterium.
Foto: Sara Mac Key

Jesper Högström saknar gåtans svar i Jonas Bruns roman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Kurt Vonnegut sa någon gång att om man skriver en roman som cirklar kring en mystisk, tillbommad lada som ingen får komma i närheten av, då måste man se till att verkligen ha något i den där ladan på slutet. Tja, tidsandan har förändrats och när jag läser Jonas Bruns roman om två försvunna barn, då blir jag inte direkt förvånad över att de förblir försvunna.

Jag tycker personligen att det speglar en distans som går igen i hela romanen. Brun är en av alla författare som hämtar emotionell kraft i barndomens rekvisita - för någon född på 70-talet innebär det Michael Jackson, Kuwaitkriget på tv och koreanska datorspel. Men berättarjaget befinner sig långt från minnena och ångesten och beskriver dem genom ett språk och en tematisering som känns ganska litterärt turnerade. Här har vi en kille som heter Erik. Han har en gång lyssnat på "Bad" och spelat (för min smak väl detaljerat beskrivna) datorspel i timmar med en kompis som också heter Erik och som sedan dess har försvunnit spårlöst.

När dubbelgångartemat blir uttalat, förbinds med "spegelhistorier" från H.C. Andersen och försöken att hålla kvar barndomen (jodå, det blir en hel del essäistiska utvikningar kring Michael Jackson och Neverland), är det naturligtvis ett försök att ladda villaförorten med symbolisk kraft, men resultatet blir snarare att den förlorar i intensitet och närvaro.


Det är lite typiskt. Den helt vanliga, svenska medelklassuppväxten verkar väldigt svår att beskriva, om man ska döma av hur den i litteraturen undantagslöst blir karikerad eller på andra sätt blir hanterad med ett slags estetisk/politisk beröringsskräck. Jämför med Knausgårds skildring av sin egen radhusuppväxt i tredje delen av Min kamp, den hypnotiska närvaron som blir resultatet när han beskriver verkligheten utan att linda in den i symbolik eller litterära krumbukter. Jämför med den intelligenta komedi som uppstår för att Jonathan Franzen betraktar medelklasslivet som ett självklart legitimt litterärt ämne. Problemet är kanske inte att det aldrig avslöjas vad det döljer sig för mysterium i Jonas Bruns arkitektritade förortsvilla, problemet är att han anser sig behöva ett mysterium till att börja med. I stället för att ta oss dit.

Roman

JONAS BRUN | Skuggland | Albert Bonniers, 351 s.