Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jojje Olsson

Sluta håna Lamotte för pengarna från Swish

Joakim Lamotte.
Jojje Olsson.Foto: MELA PAN / HISTORISKA MEDIA

Är det så fruktansvärt att man som journalist ordnar med försörjningen på egen hand?
Jojje Olsson ifrågasätter finansieringshånet mot Joakim Lamotte och berättar om vad Swish betyder för honom. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. ”Influencers har en del gemensamt med swishjournalister”, skriver Robert Aschberg i en kolumn i Aftonbladet. En skillnad är dock att denna sorts journalister ”tigger” från privatpersoner snarare än företag, fortsätter Publicistklubbens ordförande. 

Bakgrunden är givetvis Aschbergs konflikt med Joakim Lamotte. Även facktidningen Journalisten känner sig nödgad att peka ut att Lamotte minsann är en ”swishjournalist”. På sociala medier är tonen ännu grövre. Där kallar såväl andra journalister som höga politiska företrädare Lamotte för allt från tiggare till parasit.

En tweet i stridens hetta kan man väl ha överseende med. Men om Publicistklubben och Sveriges Journalistförbund ska börja förlöjliga journalister med denna term så känns det inte lika roligt.

Även jag får in en icke obetydlig del av min inkomst via Swish och Patreon.

”Swishjournalist” blev i fjol ett nyord. Statliga Språkrådets definition av ordet är en journalist som finansierar sin verksamhet genom bidrag via appen Swish. Joakim Lamotte faller otvivelaktigt inom dessa ramar. Även jag får in en icke obetydlig del av min inkomst via Swish och Patreon.

Anser då dessa två organisationer – där jag själv sedan länge betalar medlemsavgift – att också jag är en oduglig tiggare?

Är det förresten så fruktansvärt att man som journalist ordnar med delar av försörjningen på egen hand, snarare än att varenda krona kommer från medieföretag som antingen finansieras via skattesedeln, eller ägs av någon av landets få dominerande mediekoncerner?

Robert Aschberg, Publicistklubbens ordförande och Aftonbladet-kolumnist.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Tydligen är det i alla fall misstänksamt. När ”Medierna” i Sveriges Radio för ett drygt år sedan gjorde ett inslag om ”swishmedier”, ställdes en rad mer eller mindre fåniga frågor. Till exempel huruvida donationer från läsare riskerar få som konsekvens att journalisterna främst rapporterar om det som ger pengar.

En rimlig motfråga är: i motsats till vilka andra privata medier?

Personligen gläds jag mer av Swish eller Patreon än då jag ställer ut en faktura. Donationer är raka bevis på uppskattning utan mellanled. I den bästa av världar skulle hela min inkomst komma direkt från läsarna. Då skulle jag slippa tänka ut vinklar till olika tidningar eller gräla om arvoden med stressade redaktörer. All tid kunde gå till att skapa innehåll.

Istället bör Swish, Patreon och möjligheter att interagera med läsare i vår tidsålder omfamnas.

I debatten låter det däremot ofta som att man inte är en riktig, trovärdig journalist om man saknar anställning vid ett stort mediebolag. ”Du är inte seriös”, sa exempelvis en journalist på Aftonbladet till mig för några månader sedan. Precis så ligger det till i ett annat land där jag bodde i åtta år. Det landet heter Kina.

Vi borde inte röra oss i den riktningen. Istället bör Swish, Patreon och möjligheter att interagera med läsare i vår tidsålder omfamnas. De är nämligen verktyg för innovation och förutsättningar för pluralism i en bransch som brottas med stora utmaningar.

Exempel på medier som inte hade funnits utan läsarfinansiering innefattar ETC, Kvartal, Blankspot, Flamman och Bang. Också en skock hopplösa tiggare, eller?

 

Jojje Olsson är journalist och författare, samt medarbetare på Expressens kultursida, just nu baserad i Japan efter många år i Kina och Taiwan. Han har bland annat skrivit boken ”De kidnappade Kinasvenskarna”.

Varför hatar alla postmodernismen?