Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jojje Olsson

Krönikörerna på SvD skulle behöva Swish

Jojje Olsson. Foto: MELA PAN / HISTORISKA MEDIA
Swish.Foto: TT NYHETSBYRÅN

Många journalister är fast i gamla hjulspår, därför baktalar och misstänkliggör de kolleger som hittar nya vägar.

Jojje Olsson ser Swishjournalistikens möjligheter. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Mina texter borde läsas med misstänksamhet. Detta eftersom en liten del av min inkomst kommer från läsare som sponsrar min nyhetsblogg om Kina. Det anser Margit Richert i en krönika i Svenska Dagbladet (5/1). 

I debatten om Swish, tillhör Richert falangen som anser att en skribent per automatik förlorar sin integritet om denne inte enbart får betalt av etablerade medieföretag. Resonemanget är fullt av logiska kullerbyttor. Men låt oss börja med baktaleriet och lögnerna.

För helt utan bevis hävdar Richert att mina sponsorer påverkar mitt skrivande. Jag vill i stället hävda motsatsen. En vanlig månad fakturerar jag en handfull tidningar och får stöd av något hundratal läsare. Således är jag inte i beroendeställning till vare sig enstaka läsare eller redaktörer.

Medan mina ägg ligger i flera korgar, är Richert helt beroende av chefernas gunst på Svenska Dagbladet för att behålla sin fasta krönikeplats där. En tidning som likaledes är beroende av Presstödsnämnden omdöme för sin överlevnad.

En skamlöshet som möjligen slås av bristen på självdistans.

Ett ännu grövre påhopp är Richerts påstående om jag skulle vara särskilt sårbar för påtryckningar och mutor från Kinas regim. Efter att ha plockat upp hakan från skrivbordet, frågar jag mig först varför en ”vanlig” journalist skulle vara mindre mottaglig för mutor än någon som ibland också får ekonomisk uppskattning direkt från läsarna.

Sedan blir jag arg. Censuren är redan utbredd vad gäller Kina. Själv har jag dock betalat ett högt pris just för att undvika detta. 2016 svartlistades jag från Kina efter nio år i landet. I Peking fanns min lägenhet och alla mina ägodelar, min flickvän och alla mina vänner – kort sagt, mitt liv. 

Jag har inte kunnat återvända sedan dess, utan väljer i stället att fortsätta granska landets utveckling kritiskt. Att i detta läge föreslå att jag är öppen för påtryckningar från landets regim är mer än lovligt skamlöst. En skamlöshet som möjligen slås av bristen på självdistans, när Richert oroar sig för att hennes text om Swish ska resultera i arga mejl. Vilken uppoffring!

Visserligen är det förståeligt att personer som Richert vill försvara sina revir.

Å ena sidan lyfter Richert fram mig som en av få svenska Kinakännare i offentligheten. Å andra sidan är hon beklämd över att jag talar gott om Swish. Häri ligger en ekvation som obegripligt nog gått helt förbi henne. 

För medan Richerts egen krönika är bakom betalvägg, ligger över 1 700 texter om Kina öppet på min nyhetsblogg. Något som är möjligt tack vare mina läsares stöd.

Förvisso har Richert rätt i att det i dag är svårt att försörja sig som journalist. Som egna förutsättningar framhåller hon låga omkostnader och en make som säljer många böcker. Men jag har efter många års slit lyckats. Detta mycket tack vare att trogna läsare är beredda att betala extra för unikt material.

I rådande besparingstider vore det vettigt att inspireras av nya finansieringsmodeller. Det minsta man kan begära är väl att journalister inte ska pissa på de kolleger som vänder sig direkt till läsarna. 

Visserligen är det förståeligt att personer som Richert vill försvara sina revir. Men gör det då med hederligt arbete, i stället för lögner och baktaleri.

 

Jojje Olsson är journalist och författare, samt medarbetare på Expressens kultursida, just nu baserad i Japan efter många år i Kina och Taiwan. Han har bland annat skrivit boken ”De kidnappade Kinasvenskarna”.

Varför hatar alla postmodernismen?