Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

John Bauer är lång borta från sagoböckernas oskuld

”Skogen” av prins Eugen, 1892.Foto: FOTO: LARS ENGELHARDT, PRINS EUGENS WALDEMARSUDDE

Konstnären John Bauer är för den breda publiken mest känd för sina troll och älvor i vilda sagoskogar.

Therese Bohman går på Waldemarsudde och finner en klangbotten långt från barndomens oskuld.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Prins Eugens målning ”Skogen” från 1892 syns en rad tallstammar, mellan vilka ett orange skymningsljus letar sig in. Det är en hårt beskuren bild, snudd på abstrakt: träden saknar kronor, landskapet saknar horisont. 

Skogen påminner om en katedral, där det mättade ljuset letat sig in genom bemålade glasfönster och trädstammarna liksom kolonner strävar uppåt. En naturens kyrka.

I religionsvetaren David Thurfjells bok ”Granskogsfolk” som utkom i somras, fördjupar han sig i det jag alltid har tyckt att prins Eugens målning fångar: skogen som en andlig plats för i övrigt sekulära människor. Sådan är naturens funktion för en stor del av svenskarna, konstaterar Thurfjell. Den erbjuder mening, närvaro, en känsla av autenticitet och existentiell klarsyn – värden som i övrigt ofta förknippas med religion. 

I ”Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen” som nu visas på Waldemarsudde kan man försjunka i skymningsljuset i prins Eugens tallskogskatedral. I övrigt står – som titeln avslöjar – Bauer i centrum för utställningen, men även idén om naturen: som projektionsyta och motiv, från romantiken, via det förra sekelskiftets sagosymbolism och stämningsmåleri, med utlöpare in i våra dagar. Utöver Bauer och prins Eugen finns verk av naturskildrare från både Sverige och grannländerna, som Oskar Bergman, Theodor Kittelsen, Louis Moe och Akseli Gallen-Kallela

Många av sagorna har fallit i glömska, men bilderna lever kvar.

John Bauer föddes 1882 i Jönköping och dog endast 36 år gammal i den tragiska båtolyckan på Vättern tillsammans med sin hustru och son. Mest – kanske nästan enbart – känd är han för sina illustrationer i sagosamlingarna ”Bland tomtar och troll” från 1910-talet, där många av bilderna får sägas ingå i ett slags svensk bildkanon: Prinsessan Tuvstarr som blickar ner i skogstjärnens mörka vatten, eller skäggiga troll bland mossiga stenar. Många av sagorna har fallit i glömska, men bilderna lever kvar.

Utöver den omedelbara flashbacken till barndomen som Bauer säkert ger många, är det mest slående med utställningen vilken bra konstnär han var – det blir extra tydligt när man betraktar originalen på en vägg i en konsthall. Kompositionerna är ofta minimalistiska och laborerar med kontraster: mellan djupaste svärta och skiraste ljus, eller mellan det ytmässiga, platta och det snudd på taktila (skrovligheten, mossigheten!). Och så linjerna: känsliga, böljande, men exakt kontrollerade.

Dessutom framträder John Bauers konstnärskap som ytterst medvetet om sin relation till konsthistorien. Inspirationen från renässansmåleriet är uppenbar, med blånande berg i bakgrunden, gestalter som liknar jungfrur och riddare i epokens många målningar av Sankt Göran och draken, svarta trädstammar i snö som hos Brueghel.

Men där finns också både en melankoli, och ett slags undertryckt erotik som är svår att beskriva. Kanske hänger den ihop med mörkret, det kittlande i kontrasten mellan det storslagna och det lilla, spänningen i att närma sig något okänt. John Bauers bilder har en klangbotten som befinner sig långt borta från oskyldiga sagoboksillustrationer för barn. 

Sådant som länge varit inte bara omodernt utan till och med misstänkliggjort inom konst och kultur: skönhet, romantik, magi, nostalgi, kanske till och med något sublimt.

Kanske är vi just nu närmare det förra sekelskiftet än på länge. Den tillbaka till naturen-våg som svepte över kulturen då, och som hade sin upprinnelse i ett motstånd mot industrialism och massproduktion, själlös storstadstillvaro och konformitet, har gjort comeback, dessutom av liknande anledningar. Varenda livsstilsinfluencer har en William Morris-tapet, gör unika loppisfynd, gillar småskaligt naturvin och drömmer om ett trädgårdsland.

Coronapandemin har underblåst det hela och bidragit till att det snabbt börjat kännas vulgärt med resor och konsumtion. 2020 är ett år då hemestrande svenskar tillbringat mer tid i naturen än tidigare, sannolikt även för att naturen har tillhandahållit precis det David Thurfjell talar om: en plats för reflektion i en tid av oro. 

Och det slår mig framför John Bauers målningar att naturen även erbjuder sådant som länge varit inte bara omodernt utan till och med misstänkliggjort inom konst och kultur: skönhet, romantik, magi, nostalgi, kanske till och med något sublimt. I upplevelsen av naturen får sådant existera, helt oproblematiskt. 

Utställningen ”Trollbunden” inger en liknande känsla. Av att det fortfarande finns något magiskt kvar i världen, något som befinner sig på en annan nivå än den vanliga tillvaron. Hur det benämns är kanske inte det viktiga, huvudsaken är att det existerar: som en liten lucka i tid och rum, som en fristad, en tröst, en mening. 

 

KONST

Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen

Waldemarsudde, Stockholm

Till 24/1 2021

 

Therese Bohman är författare, kritiker och konstredaktör på Expressen Kultur.