Johannes Anyuru blottar nationalismens kulturkrig

Johannes Anyuru tilldelades Augustpriset för bästa roman 2017.
Foto: KHIM EFRAIMSSON / NORSTEDTS
"Strömavbrottets barn. Texter om konst, våld och fred 2010–2018".
Anna Hellgren är redaktör på Expressens kultursida.
Foto: MIKAEL SJÖBERG

Johannes Anyurus "Strömavbrottets barn" är omistlig i en tid av aggressiv demonisering av den andre. 

Anna Hellgren läser en religiöst färgad uppgörelse med rasism, muslimhat och kapitalismen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Frågan låg där som en malande underström redan i den senaste romanen, grävde sig djupt ner i medvetandet: vilka får vara en del av folket? Vem, i det Johannes Anyuru kallar den kapitalistiska och sekulära postkristna tiden, får vara en människa med drömmar, erfarenheter och framtider?

Den som läst ”Ni kommer att drunkna i era mödrars tårar” vet svaret: inte muslimerna, inte judarna, inte någon som protesterar mot den rådande ordningen. 

I essäsamlingen ”Strömavbrottets barn” skrivs frågan ut flera gånger. Muslimen Johannes Anyuru – det är han som talar och tänker här, en svart man vars kropp inte går att fly i ett samhälle som regelmässigt sorterar bort såna som han som förlorare med våldskapital – är uppriktigt rädd för framtiden. 

I vindlande texter om autenticitet, gentrifiering, kriget mot terrorismen och islam kretsar han kring den där kroppen. Vems kropp kan byta plats med en annan? Vem måste göra våld på sig själv för att få höra till? Vem får skriva, tala, höras; ta annan plats än vid de osäkra anställningarnas prekära bord? Vems yttrandefrihet väger tyngst, nazister som vill demonstrera eller judar som firar Yom Kippur?

Socialstyrelsen

För den som tagit del av de senaste veckornas digitala diskussioner om böneutrop, friskolor och en informationsbroschyr från Socialstyrelsen är upplevelsen nästan chockartad. Inte för att innehållet till viss del överlappar, utan för det ovanliga i att läsa en samtida intellektuell som tänkt. Som formulerat sig noga, läst böcker i stället för Twitter – och som skriver med exakt poetiskt gehör utan för att för den delen bli förutsägbar. 

Att läsa ”Strömavbrottets barn” är som att äntligen få vända sitt ansikte mot solen efter en alldeles för lång vinter, som klara andetag under stjärnhimlen. Essäer varvas med dikter, vissa av dem ”funna”: en består av utklipp ur Anders Behring Breiviks manifest, en annan saxad ur svar på googlesökningen ”ber om ursäkt rasism”. Bägge säger mer om hatets kärna än det mesta i genren.

”Strömavbrottets barn” skriver fram effekterna av ett samhälle där SD:s förvandlingstrick från ålderstigen rasism till den öppna nationalismens kulturkrig har vunnit. Alla får vara med, så länge de anpassar sig. Hur du ser ut är inte längre centralt, det är vad du tror på som avgör din plats i hackordningen. 


LÄS MER – Anna Hellgren: Moderaternas attacker på papperslösa är skamliga

Islamofobi är inte rasism

Anyuru argumenterar för att islamofobi inte är rasism – snarare beror hatet mot muslimer på att muslimer är annorlunda: den troende vägrar att underkasta sig den sekulära kapitalismens egoistiska drömmar och ser i stället underkastelsen inför Guds kärlek som meningen med livet. Att kalla muslimhat rasism riskerar inte bara att urholka begreppet utan har också inneburit en trubbighet i antirasismen, en seger på walkover för Sverigedemokraterna och deras likar. 

Via ett besök i spanska Granada försöker Anyuru koppla samman judars och muslimers gemensamma och våldsamma europeiska erfarenheter av kristen övermakt: de båda religionernas rituella evighet provocerar majoritetssamhällets profithunger samtidigt som de erbjuder en frihet för utövaren från den på förhand dödsdömda kroppen. Det är inget sömlöst äktenskap, och påståendet om att endast den som är religiös förmår leva ett liv fritt från kapitalistiska skitdrömmar påminner mig om hur svårt jag för det mesta har för religion och religiösa föreställningar. 

Men Johannes Anyuru lyckas befria religiositeten från bojorna jag brukar avsky, kanske för att hans gudsuppfattning inte enkelt går att skilja från den vidsträckta författargärningen: där allt liv kan bli text, och all text är liv.  


LÄS MER – Anna Hellgren: Vi går rakt in i katastrofen med ögonen öppna



PROSA

JOHANNES ANYURU

Strömavbrottets barn. Texter om konst, våld och fred 2010–2018

Norstedts, 330 s.


Anna Hellgren är redaktör på Expressens kultursida. 

Läs fler texter av Anna Hellgren här.