Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Johanna Mo / Får i mig mer liv än jag är van vid. Matilda Roos / Bli

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

JOHANNA MO | Får i mig mer liv än jag är van vid | Modernista
MATILDA ROOS | Bli | Modernista

Hur har de råd? Modernista vräker ut snyggt formgiven skönlitteratur – svenska och utländska klassiker, nyskriven och/eller debuterande svensk prosa och poesi.
Mycket av unga kvinnor, som Johanna Mo och Matilda Roos. Den förras Får i mig mer liv än jag är van vid är en ensartad och butter berättelse som tar ett spöklikt grepp på existensen och sig själv: berättaren flyr sin kropp och därmed även sin själ/sig själv. ”Jag lämnar henne, så utled på att vara henne. Glider upp i taket och stirrar.” Så där bara, mitt i matvaruaffären där den bortkomna Anna står kvar och kollar att rabatten på kycklingen är avdragen – ”som om hon hade vågat säga något om den inte hade varit det.”
Direkt festlig är alltså inte denna Misan-lika Anna. Men det glidande medvetandet – som i sina strongare ögonblick kallar sig Vilja – följer efter henne och kollar in vad hon gör.
Inte mycket, visar det sig. Hon går till sitt lärarjobb, går hem, äter, får gråtattacker och så småningom nästan en väninna, en kollega som hon går ut och tar en öl med en gång.
Berättaranden blir uttråkad och svävar vidare in till hyreshusets grannar: lyckliga familjen som utökas från tre till två, bråkande paret som skiljer sig, pensionären Sonja som hon gör sällskap med i soffan framför Karl Bertil Jonsson på julafton och den tysta killen som jobbar med datorer på dagarna och kör datorspel på kvällarna.
En bit vardags-Sverige, nära men ändå på avstånd, skildrad med strikt återhållen humor. ”Det finns inget som skyddar som avstånd”, konstaterar Annas ande. Att iaktta i stället för att delta, men ändå frestas att gripa in, komma in. Ska de tu – siget och självet – bli ett igen, helst något större, helare och friare? De andra kanske inte är det sartreska helvetet utan det enda som faktiskt bjuds, något egentligen trösterikt?

Lyrikern Matilda Roos, även hon identitetskämpande debutant, är svårare att ta till sig. Särskilt efter att jag först har suckat åt pressreleasens signalerande klyschor om att ”uppstå genom revor, skott” och om diktsamlingen som ”i sig en form av tämjande eller kolonialisering av subjektet”.
Vilken fjantig approach, det går väl att säga om vilken skrift som helst. Man behöver inte skriva så glest, så vagt och så självhögtidligt för det. Tidstypiskt ickemetaforiskt, men ändå skapande fragmentariska scenbilder, föga originella, av flicka-/kvinnoblivandet – i stallmiljön, i ett diffust krig, i syskon- och under havandeskap.
Det gör ont när knoppar brister; det finns inget existentiellt, initialt sammanhängande subjekt; och jag förstår att jag antas medskapa och inkänna växandets och tillblivelsens alla splittringar, inklusive horig- och hästighet. Men gör man det?
Nja fast jo, i alla fall när jag läser om boken och börjar uppskatta textens formaliteter och om inte sprittande språkglädje så svala smartness. Jag gillar uttryck som ”att fitta sig” (flickigheten) och innovationer som ”Av-vämjningen” (moderligheten). Uppdelningen i en jag-, en du- och en hon-del är prydlig och effektiv, liksom läsanvisningen i ”Skriva isär något/skriva tills något går sönder”. Och i såväl sexualiteten, ridningen som striden. Uppfattar jag lusten, lydnaden och smärtan.

FOTNOT: Spiltor kan inte vara "tre gånger tre kvadratmeter". Det måste vara boxar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!