Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Wirfält

Thomas Piketty är inte LSE:s första rockstar

Thomas Piketty är inte LSE:s första rockstjärna.

Johan Wirfält ser rockstjärneekonomen göra succé på London school of economics.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LONDON. Piketty-mani i Aldwych:

När samtidens mest omtalade nationalekonom gästar London school of economics är publiktrycket så högt att föreläsningen måste flyttas till en lokal teater. Ett 50-tal hoppfulla får vända i dörren.

Piketty skrev stora delar av sin doktorsavhandling här, och när han intar scenen vrålar en grånad akademiker på raden framför rakt ut. Professorn som håller inledningsanförandet kluckar: "Thomas är inte LSE:s första rockstjärna. Som ni vet har även Mick Jagger pluggat här."

Några veckor tidigare har EU-valet skakat Westminster. Populistpartiet Ukip - antieuropa, antiinvandring, antietablissemang - sopade banan med både regeringskoalitionen och Labour. Partiledaren Nigel Farage ägnade valrörelsen åt att hetsa mot rumäner. Hur vinner en sådan politiker 27,5 procent av rösterna?

Huvudtesen i Thomas Pikettys bok "Capital in the 21st century" har blivit som ett mantra för den progressiva vänstern: så länge tillväxten är låg och avkastningen på kapital hög kommer ojämlikheten i världen att fortsätta öka - att ärva och investera lönar sig mer än att arbeta. Dagens globala superrika är som det sena 1800-talets Downton Abbey-aristokrati.

 

Men "Capital in the 21st century" visar också något annat. Stora delar av medelklassen har gjort som de rikaste och hamstrat kapital, oftast i form av bostäder. Framväxten av en sann arvsmedelklass var den viktigaste strukturella förändringen av förmögenhetens fördelning i de utvecklade länderna under 1900-talet, skriver Piketty. Vill man förstå varför en politik som tycks missgynna så många kan bestå, är detta en av hans viktigaste slutsatser. Runt halva Europas befolkning tjänar på rådande ekonomisk ordning.

Medelklassen splittras därför mellan dem som haft tur att ärva kapital eller har anställning som möjliggör bostadsinvesteringar och dem som blir kvar på otrygghetens sida, utan fast jobb eller eget boende.

Nyligen publicerades en studie som visar att andelen brittiska hushåll under fattigdomsgränsen fördubblats sedan 1980. Och hela 46 procent av befolkningen kopplar ökad invandring till oron för den egna privatekonomin.

Tillsammans med en allt mer utbredd misstro mot de etablerade partierna har det bäddat för Ukips valframgångar. Nigel Farages kärnväljare må vara den vita brittiska arbetarklassen - men precis som Sverigedemokraterna har han också vunnit allt fler medelklassröster.

 

Efter föreläsningen tar jag en fika med min kompis Stephen i Hackney. Han har hyrt en lägenhet i andra hand här de senaste åren. Sedan han flyttade till området har bostadspriserna gått upp med nästan 30 procent. En liten tvåa kan kosta fem miljoner kronor.

Stephen är som de flesta andra Hackneybor, han avskyr Ukip. Men, tror han, Farage adresserar i grund och botten samma sak som Piketty: känslan av ett samhälle som glider isär. Stephen suckar:

"Du brukade ju gnälla om att det enda stockholmare pratade om var bostadspriserna? Välkommen tillbaka till London, det har blivit ännu värre här. Landet går åt helvete, och vi diskuterar bolåneräntor."

 

FOTNOT. Thomas Piketty besöker politikerveckan i Almedalen och framträder hos LO den 30 juni och hos Socialdemokraterna den 1 juli.