Jag känner många som ständigt läser om "Brideshead revisited" och ser om tv-serien från 1981 med Jeremy Irons och Anthony Andrews i huvudrollen - den vackraste som någonsin gjorts. I vissa salonger hålls veritabla Brideshead-fester, med 1920-talskläder, unga män som deklamerar T S Eliot ur mässingshögtalare, champagne och nätter som aldrig tar slut. Liksom Charles Ryder återvänder till det storslagna godset Brideshead och minns sitt liv återvänder vi andra om och om igen till "Brideshead revisited".
Nu finns romanen i en ny, elegant men ledig, svensk översättning av Hans-Jacob Nilsson, i en raffinerad smaragdgrön volym som hade kunnat ligga på Sebastian Flytes spiselkrans i Christ church, Oxford, den första gången en nervös och förväntansfull Charles kommer dit på lunch.
Det är talande att jag för att skriva om den kände ett behov att slå upp ett glas champagne och sätta på det mäktiga tv-soundtracket av Geoffrey Burgon. Det är i sådana här lyckliga litterära upplevelser man gräver ned krukor fulla med guld, och sedan, när man har blivit gammal och ful och olycklig, kommer tillbaka och gräver upp dem och minns. "Brideshead revisited" revisited.
Vad är det som lockar med den förlorade värld som Evelyn Waugh skildrade? Vad är det som gör att vi alltid återvänder?
Romanen kan läsas på så många plan. Här finns berusande nostalgiska ungdomsskildringar, dräpande social satir och religiösa resonemang, samtidigt som den också handlar om lantgodsens arkitektur och inredning. Man hinner aldrig bli nedtyngd av något parti innan nästa tar vid.
Katoliken Waugh menade att detta var en roman om gudomlig nåd och många andra att det är en roman om klass. Båda har förstås rätt. Det är en svanesång för aristokratin som Waugh beundrade, men det är knappast den vi längtar tillbaka till. Den är ett försvar för tron, men som Johanna Koljonen konstaterar i efterordet är det märkligt med en religiös roman som framställer det sekulära livet som så överlägset lockande.
Julia, Sebastians syster, ger upp sin stora kärlek för att hon tror att hon ska få Guds förlåtelse om hon ger upp något hon önskar så desperat. Den åldrade Charles Ryder, som tänker tillbaka på de sekulära nöjen han förlorat, känner sig trött, ointresserad, alltid irriterad.
Mot bokens slut beskriver han sig som "hemlös, barnlös, medelålders och utan kärlek". Ändå är han två sidor senare lycklig, för det gamla kapellet är än en gång öppet och han påminns om evigheten. Tja, kanske, men det känns nog säkrare att pröva min lycka med fåfängligheternas fåfänglighet i så fall.
Den läsning som har gjort romanen mest populär är den nostalgiska. Den är ett av de finaste litterära uttrycken för igenkännandets bitterljuva melankoli, som Per Hagman en gång kallade det. Brideshead är en Madeleinekaka som får Charles att minnas sin kärlek till Sebastian, studietiden i Oxford, esteternas extravaganta kläder och hänförelsen inför mötet med årgångsvinerna och barocken. Här återspeglas vår egen längtan och våra drömmar, förhoppningar och besvikelser.
En vän till mig brukar hävda att "Brideshead" borde vara två skilda romaner. En som bara handlar om Charles och Sebastian och ändlösa somrar. För vi vill så gärna vara kvar i denna lyckliga barndom, som framstår som så oskuldsfull trots att dess lastbarhet har en plats högt upp i katalogen över svåra synder. En annan roman skulle handla om Sebastians komplicerade och kvävande familj, om hans alkoholism, om krig, religion och nåd.
Men i själva verket är det förstås kombinationen av dessa båda historier som gör romanen så stark och smärtsam. Det är i ljuset av ungdomslyckan som de senare katastroferna framstår som så blytunga, och det är i skuggan av det ödet som Charles och Sebastians somrar framstår som så plågsamt ljusa och vackra.
Redan när Sebastians exceptionella skönhet beskrivs får vi veta att det är det slags skönhet som "vissnar bort för första kalla vind", och när vi läser den vackraste beskrivningen av ungdomens drömska svärmeri läser vi också att den är "så snart, så oåterkalleligen förlorad".
Charles och Sebastian möts en perfekt sommar, men vi anar redan att det bara är ett hastigt möte, vid den punkt där Charles längtan efter att få tillhöra och Sebastians flykt därifrån sammanstrålar. Men båda är på väg vidare.
Det första kapitlet heter "Et in Arcadia ego" så att det inte ska råda någon tvekan om att detta är en dans på randen till avgrunden. Den svenska titeln, som har funnits med ända sedan 1946, är lika tydlig: "En förlorad värld".
Evelyn Waugh skrev den också under andra världskriget, då uniformer, ransonering och förlorade lemmar gav honom en längtan efter en svunnen epoks frosseri och lättsinniga dekadens. Med full mage fann han senare många av de beskrivningarna frånstötande.
Men vi som aldrig fick uppleva den från början blir inte mätta så lätt. Charles går till den där första lunchen med Sebastian för att han hoppas att han ska finna den låga dörren i muren som leder till en hemlig och förtrollad trädgård i hjärtat av den grå staden. För många av oss läsare heter den dörren "Brideshead revisited".
Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.
