Johan Norberg varnar för farliga bibliotek

UPPSLUKAD. Ingen varnar väl för den här sysselsättningen?
Foto: Ellinor Collin

Johan Norberg tycker att Helena Granströms och Hugo Lagercrantz oro för barnens digitala uppehållsrum är betydligt överdriven.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tänk hur vi föräldrar hade förfasats över boken om den hade skapats efter att vi först använt iPad och datorspel i några hundra år.

Är det inte obehagligt att se hur våra barn sitter och passivt följer en berättelse som någon annan har tänkt ut i minsta detalj? De får inget utrymme för sin egen fantasi och begåvning, handlingen går i en enda riktning och slutet är redan bestämt. De läser dessutom i ensamhet, uteslutna ur den gemenskap som onlinespelen brukade skapa mellan barnen.

Gå in på ett bibliotek så kommer du slås av en kuslig tystnad och se hur isolerade barn har förlorat sig i var sin bok och knappt tittar upp på förbipasserande. De förlorar umgänget med verkligheten, och kommer aldrig känna tillfredsställelsen i att hålla en lövgroda i kupade händer eller höra ormvråkens jamande över huvudet. Vi kan inte veta säkert att våra läsande barn kommer att växa upp till maktlösa och apatiska människor, men det är bäst att tillämpa en försiktighetsprincip och begränsa den tid de får ägna åt böckerna.


Helena Granström (Expressen 6/4) och Hugo Lagercrantz varnar för att skärmarna ska göra barnen feta, närsynta och alienerade från verkligheten. Det är lätt att föreställa sig att de hade kunnat rikta samma kritik mot boken, om den hade skapats av Steve Jobs vid en konferens i San Francisco. Som Marshall McLuhan observerade lider nya medier alltid av att de jämförs ofördelaktigt med de tidigare, som vi vant oss vid.

Faktum är att det ibland lät precis så. I sin bok "Den översvämmade hjärnan" jämför professor Torkel Klingberg dem som säger att unga ska sluta med datorspel med dem som för hundra år sedan tyckte att barnen inte borde läsa, utan skulle ut och leka så att de inte blev "förlästa". Klingberg tillhör de många hjärnforskare som menar att informationsteknologin förbättrar arbetsminnet och problemlösningsförmågan. Den gör oss helt enkelt smartare, som vi lekmän skulle uttrycka det.

Problemet med varningen för "skärmtid" är att det är ett samlingsnamn som inte säger någonting. Hur kan man uttala sig generellt om något som inkluderar allt från att titta på dokusåpor och bygga fantasivärldar till att kommunicera med vänner och läsa Expressen Kultur?


Det må se ut som om människor har förlorat sig i en maskin när de stirrar ned i mobilen i stället för på dig, men från andra sidan är det inte en maskin där - det är människor, idéer, drömmar och banaliteter, glädje och sorg. Skärmen är inte en plats som vi fastnar i, utan länken som förbinder oss med omvärlden. I den världen finns det naturligtvis en hel del trams och idioti, men det är världens fel, inte skärmens.

Därför är det inte heller så asocialt som kritikerna gör gällande, och mycket mindre än tv:n. Unga i dag upprätthåller vänskap och utvecklar kontakter med och känslor för människor de inte har träffat.


Barn med en platta sitter inte tysta för sig själva. Forskning och föräldraerfarenhet tyder på att de samarbetar, löser problem gemensamt, lär av varandra och visar upp vad de gör.

Det är lätt att stressa föräldrar till att känna skam över att skärmen blir en barnvakt. Men den tid vi ägnar åt våra barn har ökat och ofta är problemet att vi styr upp våra barns fritid allt för hårt och skjutsar dem till aktiviteter i alla väderstreck i stället för att låta dem söka sina egna vägar.

Visst finns det risker. När man har all världens kunskap och alla människor några tryck bort kan man fastna i flödet. Egenskapen tålamod tar lätt stryk. Men det finns ett ställe till där jag har sett barn drabbas av sviktande tålamod och en sådan rastlös jakt: bibliotek.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.