Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Johan Norberg om Christiania och Haga

Johan Norberg berättar om skillnaden mellan Haga och danska Christiania.

Socialdemokratin fördrev arbetarklassen från deras egna urbana kvarter.

Johan Norberg fascineras av en sociologisk studie över Haga och Christiania.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

HÅKAN THÖRN

"Stad i rörelse: Stadsomvandlingen och striderna om Haga och Christiania". Atlas, 496 s.

Det är i mellanrummen som ljuset slinker in. När de gamla arbetarkvarteren i Haga i Göteborg projekterades för rivning upphörde underhållet. Det började talas om slum, men gjorde det möjligt för unga, aktivister och konstnärer att flytta in och leva billigt. På de öppna gårdarna skapade de nya kulturella mötesplatser.

När militären övergav sin bas på Christianshavn i Köpenhamn 1971 tvistade stat och kommun om hur området skulle användas. Unga danskar passade då på att ta över de gamla kasernerna och utropa fristaden Christiania.

Under 1970- och -80-talen förde Haga och Christiania en parallell kamp mot en konsumtionssugen medelklass och en rivningssugen välfärdsstat som ville uppgradera och normalisera mellanrummen. I båda fall fördes kampen med alternativkultur, opinionsbildning och ockupationer.

I dag har vi facit. I Haga finns mysiga kaffebarer, rätt öl och vintagebutiker som kan rädda en avancerad new romantic-fest. Här känner jag mig hemma. Lite väl hemma. Rivningar och renoveringar har trängt ut socialgrupp 3 och fyllt på med en kulturintresserad medelklass.

Christiania är något annat, mer stökigt, mer spännande. Och hur bra du än trivs där är det utanför din comfort zone, för här finns fortfarande en plats för dem som inte har någon annan plats - de utslagna, anarkisterna, excentrikerna.

Hur kunde det gå så olika? Om det berättar den fascinerande och omfattande "Stad i rörelse: Stadsomvandlingen och striderna om Haga och Christiania" (Atlas) av Håkan Thörn, professor i sociologi i Göteborg.

Han börjar på 1930-talet då de svenska rivningskulorna välsignades av ekonomen Gunnar Myrdal och arkitekten Uno Åhrén. Om ohälsosamma bostäder var ett resultat av fattigdom borde lösningen stavas tillväxt och välfärdsreformer. Men Myrdal och Åhrén menade att arbetarklassen inte främst led brist på pengar, utan på karaktär.

Problemen är inte "ett resultat av ekonomiskt nödtvång utan står i samband med från sociala synpunkter otillfredsställande bostads- hem- och familjevanor", skrev de. Man måste därför "uppfostra" folket att efterfråga rätt boende. Arkitekterna skulle göra molnen fyrkantiga, för att tala med Gunnar Ekelöf.

Det förklarar varför många socialdemokrater var tondöva inför protesterna. Intervjuer visade att de flesta i Haga trivdes med sina ruckel och föredrog lägre standard framför högre hyra. Men politikerna försvarade deras intressen mot deras åsikter.

Haga räddades till slut från det totala kulturmordet, men inte av omsorg om billigt boende eller platsens vardagskultur. Det var kulturarvsargumentet som vann, vilket innebar att man renoverade särskilt viktiga byggnader och rev resten. Haga stod kvar, men Hagaborna hade inte råd att bo kvar.

Christiania överlevde för att det var lättare att samla motståndet där. Även de fysiska gränserna mot omgivningen var tydligare. Här stred man inte om enskilda hus, utan om hela områdets vara eller icke vara. Genom att agera i offentligheten och öppna fristaden för omgivningen fick christianiterna folkligt stöd.

Dessutom har väl danskar allmänt ett större tålamod med excentriker, på stan eller i folketinget. Den svenska modellen normaliserade tvärtom skoningslöst allt avvikande. När ett snickeri ockuperades i Haga 1982 oroade sig fastighetsdirektören över att ockupanterna inte ville bilda förening så att de kunde få bidrag för någon slags (drogfri) verksamhet.

Håkan Thörn ser poängerna även med socialingenjörernas omsorg. Det han inte har något till övers för är den "liberala stadsstyrning" som kom sedan. Utan sociala ambitioner återstår bara en gentrifiering som trycker ut arbetarklassen i periferin.

Thörns tale of two cities belyser mångsidigt denna episod i stadsplaneringens historia. Det blir bitvis teoritungt och kräver en del omtag, men historien är ändå rafflande. Det är svårt att inte gripas över kampen mot grävskoporna och att inte sörja de gamla kvarteren - även om man efter ett tag också blir hjärtligt trött på skojfriska aktivister som alltid framför sina nej i talkör, klädda som gycklare, med flöjter och dragspel.

Svagheten är att Thörn bara gör olika perspektiv rättvisa om de håller sig till vänster. Jane Jacobs, den stadsbyggnadsteoretiker som det borde vara omöjligt att förbigå, avfärdas för att hon inte har ett klassperspektiv. Thörn missar chansen till en konstruktiv spänning eftersom Jacobs delade kritiken av rivningsraseriet, men såg lösningen i en organisk, marknadsmässig förnyelse. Vi möter aldrig Edward Glaeser, som menar att gentrifiering bara kan undvikas genom att förtäta och bygga på höjden.

Hos Thörn finns få andra mekanismer än en segrande klass som tränger ut andra och inga andra lösningar än en politisk kamp som av samma skäl framstår som fåfäng mot trycket från välstånd och utbildning. Thörns egen institution ligger numera på Sprängkullsgatan 25 och har nog bidragit till efterfrågan på espresso och poststrukturalistisk litteratur i Hagakvarteren. Och ingen kan väl föreställa sig att svenska myndigheter skulle ge ett Christiania frihet från byggnormer, hälsoregler och handikappanpassning för att en grupp ska få bo som de vill?

På slutsidorna ger sig Håkan Thörn ut och demonstrerar. Hans eget bostadsområde ska nu renoveras, men han vill inte välja mellan bättre underhåll och låga hyror, han ska ha både och. Till sin hjälp har han en protestsång och ett par besökande sydafrikaner som berättar om kåkstädernas kamp.

Det är Haga 1982 igen och Thörn tänker förlora på ett sätt som ska eka i litteraturen. Det är nästan som man kan se honom framför sig, på väg till fastighetsbolaget för att säga nej till slutbudet, iklädd gycklardräkt, ackompanjerad av en flöjtist.