Helmut Kohl åt rent smör när han var arg. Han satt på toppmötena, väldig och ångande och historisk och åt slut på den ena smörbyttan efter den andra. Han lär ha gjort ett outplånligt intryck på Göran Persson som häpet tittade på fettorgien på andra sidan bordet.
Kohl var ofta arg på mötena som föregick euron och oftast var han arg på sin franske kollega som inte förstod pengars värde. Tyskland ville ha tvingande regler i valutaunionen, men fick ge upp. Hela tiden fick tyskarna ge upp och till slut sköt man alla svåra frågor framåt.
Ett mynt är påfallande ofta inte bara en symbol för ett överenskommet värde, utan också för den stat som präglar och garanterar valutan. Å ena sidan marknad, å andra sidan alltid en stat. I de Nordeuropeiska monarkierna symboliseras staten av regenten, på den gamla D-marken ståtade den tyska förbundsörnen.
Euron är statslös. Den föddes med ett distinkt värde men utan stat, dock i fast förhoppning om att den skulle infinna sig.
Alla fattade från början att man inte kan ha en valuta, en centralbank, en ränta och 17 finansdepartement som gör vad de vill. När detta uppenbarades skulle alla förstå att även euron måste ha en stat. Alternativet, ett haveri, är för dyrt. Det är där vi står just nu.
Idéhistorikern Johan Norberg har tecknat historien om vägen hit i Eurokrasch, en tragedi i tre akter. Han gör en flyhänt sammanfattning av den ofta ganska ryckiga och svår-överskådliga utvecklingen, men också viktiga iakttagelser som inte nämns så ofta.
Den främsta är att den europeiska centralbanken knappast fick den strama regim som den ibland beskylls för utan snarare en extremt expansionistisk lågränteregim som gjorde att pengarna flödade. När globaliseringen mognade under 00-talet och marknaderna i EU utsattes för stark prispress sänkte ECB räntorna för att försöka hålla priserna uppe, varpå en till synes ändlös lånefest bröt ut.
Särskilt medlemsstater i EMU lånade eftersom själva medlemskapet ansågs innebära en risk på noll för lånegivaren och en lika obefintlig risk för låntagaren. Att låna ut pengar till euroländer var kassaskåpssäkert eftersom medlemmarna ställde upp för varandra. Eller? Ställer Tyskland upp för Grekland, Italien och Spanien? I det frågetecknet bor nu paniken.
Norberg tillhör en del av svensk borgerlighet som varit tillbakatryckt ända sedan Bildts statsministerskap. Det finns en ganska bred borgerlig Europa-skeptisk opinion som bejakar frihandeln i unionen men som skyr de politiska överbyggnaderna.
Den opinionen är underskattad i förståelsen av hur Sverige förhåller sig till EU. Man talar ofta om skepsisen på vänsterkanten, men inte om den marknadsvänliga kritiken högerut.
Göran Persson kände den inpå bara skinnet när han efter EMU-omröstningen 2003 vände sig bittert till de borgerliga partiledarna och sa: "Ni fick ju inte ihop det." Att det var mer borgarnas fel att det sprack och mindre den sittande statsministerns kändes magstarkt då men han hade en poäng.
En väsentlig del av de borgerliga väljarna röstade nej till svenskt medlemskap, tvärtemot hela det borgerliga etablissemanget, och där finns nog kärnan i skandinavernas och britternas syn på saken: ja till EU men nej till den EU-stat som följer på myntet.
Den enda invändning jag kan ha är Norbergs bedövande pessimism inför den troliga kraschen. Det kommer att bli dyrt att upplösa valutaunionen i dess nuvarande form men varför vara så rädd för folk som vill ha det ungefär som svenskar och danskar?
PM Nilsson