Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Johan Kant: Yrke: lärare

Foto: Roger Schederin
MarieLouise Samuelsson läser Johan Kants bok Yrke: lärare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

FACKPROSA
JOHAN KANT | Yrke: lärare | Optimal, 240 s.

Skulle tro att många förknippar "mekanisk inlärning" med föråldrad skolundervisning, med "korvstoppning" lika med att elever proppas med fakta och kan lista ut vad som är "rätt svar", men utan att begripa betydelse och sammanhang.
I Yrke: lärare visar läraren och bloggaren Johan Kant på att också 1990-talsuppfinningen "problembaserat lärande" (PBL), alstrar mekanisk inlärning, detta trots att PBL var tänkt som "elevers fria kunskapssökande".
Kant exemplifierar med Färilaskolan i Hälsingland, vars miljonsatsning på datorer har utvärderats vid Linköpings universitet. Jodå, eleverna gick ut årskurs nio som experter på att surfa på internet, men många kunde inte läsa flytande.
De flesta av exemplen kommer från den nu nedlagda Jordbromalmskolan i Haninge, där Johan Kant tidigare arbetade.
Han mötte elever som blivit fena på att "kopiera text", men som inte förstår vad texten handlar om, elever som i sjätte klass inte kan klockan eller tolka en geografisk karta.

Individuella utvecklingsplaner, resultatuppföljning och skalan som ska dokumentera läskunnighet hjälper uppenbarligen inte för att avslöja sådant som att det finns elever i åttan, som efter sju år i svensk skola, inte kan läsa.
Det är häpnadsväckande och hjärtskärande inblickar i en skolverklighet som, vilket Johan Kant så riktigt påpekar, de flesta vuxna inte vet särskilt mycket om. Till det i positiv mening häpnadsväckande, hör de ansträngningar som Johan Kant och flera av hans lärarkolleger är beredda att göra för att åstadkomma åtminstone små förbättringar: offensiv satsning på skönlitteratur, föräldrainvolverande insatser för läxläsning, intensivkurser i svenska.
Att Jordbromalmskolan definierades som "problemskola", är automatiskt relaterat till att 90 procent av eleverna har "utländsk bakgrund". Det har blivit en förfärande gångbar förklaring i alla skolor, att "problem" beror på eleverna, som individer. Istället för att koppla dåliga elevresultat till dåligt utfört lärarjobb famlar skolorna efter närmaste diagnos, som dyslexi och adhd.
I den skolpengsrelaterade valfrihetens namn kan till slut hela verksamheten diagnosticeras, som inte tillräckligt efterfrågad och därmed olönsam. Så blev alltså fallet med den problematiska Jordbromalmsskolan, ett exempel på att svenska föräldrar väljer bort skolor där "för många" barn inte är eller räknas som svenska. Antalet icke-svenska barn har, utan att det räknas som diskriminering, blivit lika med problem och ett omvänt kvalitetsmått.
För eleverna i den bortvalda skolan är det sannolikt svårsmält. Barn är ju, oavsett läsförmåga, inte dummare än att de begriper att det liksom är deras fel (fel namn, fel betyg) om skolan läggs ned.

Johan Kant har egentligen inte skrivit boken som inlägg i den skolpolitiska debatten, han vänder sig till lärare och blivande lärare, hans huvudspår är en redogörelse för de metoder han använt sig av och som fungerat, på "problemskolor".
Delar av boken kan dock med fördel läsas av andra, som påminnelse om att det finns gott om "mekanisk inlärning" också utanför skolan, i det så kallade offentliga samtalet.
Som att vi har lärt oss att upprepa beskrivningen av Sverige som "ett kunskapssamhälle". Trots att det knappast kan vara rätt svar, så länge skolor producerar nästan-analfabeter och lärare är ett lågstatusyrke.