Croneman ger en trött postmodernistisk bild

KULTURDEBATT. Jag vill börja med att tacka Johan Croneman för hans kritiska inlägg och angrepp på Expressens Victor Malm. Båda deras texter kommer jag som lärare att ta upp på höstens teori- och metodkurs på vår masterutbilding ”Litteratur – kultur – media” vid Lunds universitet – ett program som Victor Malm faktiskt har gått en gång i tiden. Croneman sätter nämligen ord på en hållning och ett slags tyckande som jag som fiktionsteoretiker finner högst problematisk. Och rentav farligt. 

Nej, Johan Croneman, det är inte ”djupt okunnigt att tro att en dokumentär måste vara ’sann’”. Det är snarare tvärtom – denna hållning speglar väl vad som just nu inom ramen för den så kallade institutionella fiktionsteorin är konsensus: Medan fiktionen aldrig gör något anspråk på att helt och hållet hålla sig till sanningen (”the poet nothing affirms, and therefore never lieth” skrev Philip Sidney redan 1595), så finns det en sociokulturell överenskommelse just nu i vår del av världen som går ut på att dokumentärmakare vill försöka göra just det – att skildra verkligheten och sanningen. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Detsamma gäller för historiker – dokumentärfilmer och historieböcker ges ut med anspråket att avbilda verkliga händelser och hålla sig till sanningen. När Croneman, i en aningen trött nidbild av postmoderna tänkares ’anything goes’ anför kameravinklar och urvalsprocesser som skäl för att det är naivt att tro på sanningen i en dokumentär missar han poängen. Man missuppfattar nämligen genren om man som Croneman avfärdar det dokumentära som blott ”någon annans sanning”. Det är samma tankebild som används av östtyska ’Wutbürger’ som skriker ’Lügenpresse’, den tyska varianten av fake news. Det är detta ifrågasättande av möjligheten att överhuvudtaget kunna avbilda fakta och en objektiv sanning som Donald Trump och trollen använder sig av för att härska och söndra. 

Faktafel gör inte en dokumentär till fiktion.

Men inte heller Victor Malm träffar helt rätt: Hans ursprungliga text i Expressen tar upp ett argument i debatten som mig veterligen Jan Guillou har varit först med att sätta ord på i svenska sammanhang och vars tankefigur upprepades av Peter Englund i en recension som Malm tar upp i sin artikel – att en text med dokumentärt anspråk blir till fiktion när det finns 3,5 procents osanning i den. I paritet med havets salthalt blir då det hela till fiktion.

Jag tror att Englund egentligen vet bättre, eftersom han själv håller ordentlig koll på alla diverse små faktafel som trots allt har smugit sig in i hans historiografiska skildringar. Englund publicerar sedan samtliga rättelser på sin blogg, och det gör han av en anledning. Faktafel gör inte en dokumentär till fiktion. Faktafel gör en dokumentär till en mer eller mindre bristfällig dokumentär. 

Englunds historiografiska böcker blir inte till romaner för att det kanske finns mer än 3,5 procents faktafel i dem (vilket jag för övrigt inte tror att de gör i så pass stor utsträckning). Det är fortfarande historieböcker det handlar om – om än med några fel. Fiktion är inte motsatsen till verkligheten eller sanningen, det är inte en fråga om antingen – eller. Även romaner kan skildra verkligheten och tala om sanningen. 

Med det sagt så håller jag helt med Malm om att fiktion som begrepp inte kan definieras utifrån en skala. Det är som att vara gravid. Antingen är man det eller inte. Det finns ingen magisk gräns på 3,5 procents ”fiktionssalt”. Publicerar man något i enlighet med de nu rådande institutionella ramar som kringgärdar en dokumentär har man tagit på sig ett ansvar. I fiktionens fall är det enkelt – fiktion kan allt, men måste ingenting. Det dokumentära, det historiografiska, och inte minst det journalistiska kommer med ett annat anspråk. 

Croneman har definitivt en poäng att man alltid ska vara vaksam, och självklart är det så att alla försök att avbilda hela verkligheten och hela sanningen alltid just bara är försök. Det är också det som är måttstocken, och det är den förhandling som pågår när tidskriften Kvartal granskar Hiroris prisade dokumentärfilm ”Sabaya”. Det är så den institutionella fiktionsteorin fungerar i praktiken. Men om man – om än underförstått – omöjligförklarar människans förmåga att skildra verkligheten och tala om sanningen kan vi lika gärna ge upp. 

Av J. Alexander Bareis

J. Alexander Bareis är docent i tyska med litteraturvetenskaplig inriktning på Lunds universitet och stiftande ledamot för The international society for fiction and fictionality studies.

Lunch med Montelius: Christer Björkmans bravader

KULTURPODD. Varför bör SVT hålla armlängds avstånd till Christer Björkman, lider Gunilla Brodrej av penis-avund och hur tänker Martina Montelius på sitt förflutna som Gudrun Sjödén-ambassadör?