Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Johan Croneman är för begåvad för livet

Johan CronemanFoto: JANERIK HENRIKSSON / TT / TT NYHETSBYRÅN
Linda Skugge.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Johan Cronemans självbiografiska roman berättar utlämnande om missbruk och självdestruktivitet.

Linda Skugge läser en författare och stilist som är svår att inte älska.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag har alltid dragits till missbrukartyper. Det är något med den gränslösa och ofta olämpliga humorn som är så oemotståndlig. I sin enastående självbio slash memoarer med den geniala titeln ”Jag är olyckligt här” skriver Johan Croneman om en gång när han rätt ut på en middag frågade när de andra hade onanerat senast. Bara för att han inte stod ut.

Mitt eget psyko som jag i somras hittade på Marstrand gick en gång – dyngrak – på en jobbfest hos en SVT-chef fram till var och en av gästerna för att säga jag gillar din nya bögiga stil. När jag hörde det tänkte jag att honom ska jag ha.

Alla mina vänner sa att jag skulle springa åt andra hållet. Men jag är en sådan som rusar dit där det finns någon som får mig att skratta så jag gråter, någon som kan utmana min uttråkade hjärna.

I en DN-intervju säger Croneman att han straffar ut sig för att han som en deprimerad människa inte mäktar med den triviala, hopplösa världen. Som folks snack om lantställen. Men jag tror inte att Croneman är deprimerad, han är helt enkelt för begåvad och smart för livet. Där det till sist inte finns en enda utmaning, utom osunt leverne flaskan droger döden.

Ett liv som endast handlar om att överleva. Där katastrofen varit själva målet.

Han började tidigt med poeterna, Emily Dickinson, Tarkovskij, Pessoa. När den fine förläggaren ville publicera Cronemans dikter satte han dem bara i en vit pärm och lät det bero. Det värsta brott hans arkitektpappa gjorde var att kasta sonens hemmasnickrade och misslyckade ljusstake på brasan (knappast att likställa vid dem som jobbade vid selekteringen vid Treblinka skämtar han bort det hela). Redan som tolvåring insåg han att mänskligheten var körd. Hade han fötts i Hannover hade han blivit terrorist.

Sedan följer det för den här typen av själva livet uttråkade människa ett liv dränkt i alkohol droger spel självförakt ångest dödslängtan fontänspyor. För smart för samtliga terapeuter. Ett liv som endast handlar om att överleva. Där katastrofen varit själva målet. Att medvetet slå sönder det där som måste raseras. Självskadebeteende de luxe.

Det är väldigt svårt att inte älska honom för hans lika muntra som nattsvarta nedslag i en barndom som han nästan skamfullt beskriver som tämligen normal och lycklig trots sin koleriske far och moderns utpressningsgråtande. Soliga dagar har han alltid talat om döden.

När någon i ett försök att få honom på fötter ber honom lyfta på alla stenar svarar han i helvete heller, han har redan lyft på tillräckligt många och det finns inget där.

Jag har alltid tyckt om att gå vilse, skriver han, men hur många omvägar behöver man? Många, vill jag säga. För vissa är livet inget annat än en enda lång omväg.

Jag tänker att man får försöka att stå ut. För andras skull. För att man inte har något val. Och Croneman får gärna stå ut ett stort antal år till. För att roa oss. För att få oss att skratta. Så att vi gråter.

 

ROMAN

JOHAN CRONEMAN

Jag är olyckligt här

Mondial, 266 s.

 

Linda Skugge är författare och medarbetare på Expressens kultursida.