Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johan Anderberg

Varför robotar när det finns lågutbildade?

Reihan Salam. Foto: WIKI COMMONS
Foto: PENGUIN RANDOM HOUSE
Johan Anderberg. Foto: Expressen / OLLE SPORRONG
Foto: JOHAN JEPPSSON / IBL
Foto: LEIF GUSTAFSSON / EXPRESSEN SP-MEDIA AB
Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK
Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK
1 / 7

Det räcker inte längre med att jobba hårt för att ta sig ur fattigdomen i USA, när migrationsmönster har förändras.

Johan Anderberg om en bok som följer den billiga arbetskraftens väg in i klassamhället. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Att år 2019 tillhöra den övre medelklassen i USA eller i stora delar av Europa är lite speciellt. Man behöver inte städa sitt hem. Man kan beställa mat med några pekfingerstrykningar på mobilen. Man kan låta någon annan skruva ihop bokhyllorna från Ikea.

”Ingen klipper sin gräsmatta längre”, hör man ibland amerikaner förvånat konstatera. Stundtals lite lätt sorgesamt, stundtals uppsluppet. Vad är det som har hänt? Hur kan miljontals människor plötsligt leva som vore de oljebaroner eller plantageägare i den amerikanska södern på 1800-talet?

Fråga en ekonom och svaret kommer att handla om produktivitetsökningar, digitalisering, skatteavdrag, tillväxt, tillväxt, tillväxt.

Det handlar om invandring. Om den lågutbildade arbetskraft som i stora massor kommit till USA det senaste halvseklet.

Fråga Reihan Salam, och svaret kommer att handla om allt det där – för Salam är en ärlig skribent – men det han framför allt ser är något helt annat. Det handlar om invandring. Om den lågutbildade arbetskraft som i stora massor kommit till USA det senaste halvseklet. Och som i olika faser också kommit till Europa.

Salam spårar det stora skiftet till 1965 års ”Immigration and Naturalization Act”. Det var då som anhöriginvandring började bli den vanligaste formen av invandring till USA. I kombination med illegal invandring, olika amnestier och gästarbete ändrades sammansättningen av människor som kom till USA. Före 1965 hade fattigdomen bland invandrarbarn varit lägre än bland barn som fötts i landet, men i ett slag vändes förhållandet.

Medan de infödda amerikanernas levnadsstandard ökade – tack vare den billiga arbetskraften – fick miljontals människor från Asien och Latinamerika chansen att skapa nya liv. Visst, de nya invandrarna blev den nya underklassen, men de hade det ju betydligt bättre än i sina hemländer.

En win-win?

Och vad de barnen ser är bara ett drakoniskt klassamhälle: de går i sämre skolor, har sämre hälsa och har extremt små möjligheter att ta sig ur fattigdomen.

Det tycker fortfarande många amerikaner. Vissa av dem vill även utöka rätten att komma till USA. Ekonomen Glen Weyl och juristprofessorn Eric Posner har till exempel föreslagit ett slags privatiserat invandringssystem, där alla medborgare kan utfärda visum till vem som helst. Och Lant Pritchett på Center for Global Development har ifrågasatt varför man forskar på robotisering och artificiell intelligens när billig arbetskraft är den tillgång på vilken världen har störst överskott.

Reihan Salam har ett annat perspektiv.

Demonstration för immigranters rättigheter, USA 2015. Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK

Vad händer med nästa generation? En tjugofemåring från El Salvador kanske tycker att det är helt okej att klippa gräsmattor i Florida om han tjänar flera gånger mer än vad han hade fått i hemlandet. Men förr eller senare blir tjugofemåringen pappa till ett eller flera barn. Och vad de barnen ser är bara ett drakoniskt klassamhälle: de går i sämre skolor, har sämre hälsa och har extremt små möjligheter att ta sig ur fattigdomen.

Är det här verkligen ett bra system? Är inte det här också våra barn? Det är frågan Salam ställer sig i ”Melting Pot or Civil War: A Son of Immigrants Makes The Case Against Open Borders”.

Salams nya bok handlar befriande nog inte om Trump. Inte heller om de så mytomspunna ”Trumpväljarna”.

Reihan Salam, själv född i en invandrad familj från Bangladesh, var fram tills nyligen redaktör för den konservativa tidskriften National Review och är som besatt av klassklyftor. Redan i boken ”Grand New Party:  How Republicans Can Win the Working Class and Save the American Dream” argumenterade han för att det Republikanska partiet måste börja ta hand om sina nya arbetarklassväljare – och sluta upp med att försöka trimma trygghetssystemen och sänka skatterna för de allra rikaste. Tillsammans med exempelvis Yuval Levin och David Frum var han en del av de så kallade ”reformicons”:

Donald Trump läste troligen inte ”Grand New Party”. Men ironiskt nog var han den republikanska presidentkandidat som för två år sedan låg närmast reformiconrörelsen, med sin ovilja att utmana välfärdsstaten.

Salams nya bok handlar befriande nog inte om Trump. Inte heller om de så mytomspunna ”Trumpväljarna”. Den handlar i stället om den nya underklass som vuxit fram genom den kraftiga invandringen av lågutbildad arbetskraft.

Reihan Salams egen historia är talande. Hans familj var en av de första att komma från Bangladesh till USA.

I den amerikanska invandringsdebatten talas det ofta om situationen för ungefär hundra år sedan. Om att det var ungefär samma situation då. Byt bara ut de nyanlända latinamerikanarna mot fattiga, nyanlända européer.

Vad den liknelsen missar är att migrationspolitiken blev betydligt mer restriktiv på 1920-talet. Det var när enklaverna med irländare och italienare slutade att fyllas på som de här grupperna började integreras i samhället; inte minst började de att gifta sig med människor av annan etnicitet.

Det är inte bara Reihan Salam som har gjort kopplingen mellan minskad invandring och ökad integration. Stanfordforskaren Tomas Jiménez skrev redan för tio år sedan en bok med titeln ”Replenished Identity”, ungefär ”påfylld identitet”, i vilken han menade att forskningen tidigare underskattat migrationsnivåernas betydelse för integrationen.

Reihan Salams egen historia är talande. Hans familj var en av de första att komma från Bangladesh till USA. Hans område i Brooklyn bestod av en mängd etniciteter. De människor som kommer från Bangladesh i dag, menar han, kommer med största sannolikhet att hamna i en bangladeshisk kultur – och berövas möjligheterna att knyta kontakter, vänskapsband, kärleksrelationer utanför sin grupp. Den som vill ha integration kanske måste acceptera minskad invandring.

Den stora berättelsen i USA handlar om den nya, fattiga majoritet som växer fram.

Men det är inte bara migrationsmönster som försvårar integrationen i dag. Inkomst- och förmögenhetsklyftorna är nu så stora i USA att det inte räcker med att jobba hårt för att lyfta sig ur fattigdomen. De närmaste decennierna kommer det att flöda 30 000 miljarder dollar från babyboomgenerationen till nästa generation. De pengarna kommer i stort sett uteslutande att hamna hos de redan välutbildade, de redan rika – ja, de vita.

Medierna må vara fulla av berättelser om vita Trumpväljare just nu. Men den stora berättelsen i USA handlar om den nya, fattiga majoritet som växer fram. Vad Salam ser framför sig en förlust av den amerikanska ”smältdegeln” och födseln av ett etniskt klassamhälle. 

I den svenska debatten framstår det ibland som om arbetsmarknaden är den viktigaste nyckeln till en fungerande integration. Bara de nyanlända kommer i arbete fixar sig allt. Reihan Salams mest intressanta tankar handlar om hur naiv den idén är. För ett samhälle är ju dynamiskt. Om det finns hundratusentals lågutbildade människor i ett land kommer ekonomin att anpassas till det.

Vem städar ditt hem? Vem är det som kommer och hämtar ditt skräp när du klickat på den där nya appen?

Det kommer att finnas jobb. Men vilka jobb?

Det räcker med att gå omkring i Stockholm för att se dem med egna ögon. Vem är det som samlar ihop elsparkcyklarna och laddar dem över natten? Vem är det som cyklar omkring med matsäckar på ryggen? Vem städar ditt hem? Vem är det som kommer och hämtar ditt skräp när du klickat på den där nya appen?

Elsparkcyklar I Stockholm står laddade och klara. Foto: JOHAN JEPPSSON / IBL

Den där typen av företag fanns inte för tjugo år sedan. Visst, några av dem bygger på ny teknik, andra på skatteavdrag. Men affärsmodellen är beroende av att det finns brutala inkomstskillnader i samhället.

Reihan Salam använder faktiskt Sverige som ett exempel på vad han kallar ”de-engineering” – när högteknologiska, automatiserade samhällen blir mer arbetsintensiva på grund av den förändrade sammansättningen av arbetskraften.

USA borde uppmuntra sina pensionärer att flytta till Mexiko och Nicaragua.

Men det handlar inte bara om företag. Salam är självklart inte uppdaterad på den nya riksdagsmajoriteten i Sverige, men noterar att det cirkulerat politiska förslag som handlar om att införa en skiktad arbetsmarknad. Därmed, skriver han, skulle ”en underklass av lågutbildade arbetare utföra sådant arbete som tidigare utfördes tillfredsställande av en kombination av bättre betalda arbetare och maskiner.”

Det låter inte som en win-win. 

”Melting Pot or Civil War” handlar nästan uteslutande om de västerländska samhällena. Det är lite synd. Inte minst eftersom Reihan Salam i andra sammanhang – poddar, tidningsartiklar – har tagit upp hur ekonomisk invandring åderlåter de länder och samhällen från vilka migranterna kommer.

Men han har likväl många intressanta idéer för att förbättra situationen i ursprungsländerna. Den mest säregna är kanske att USA borde uppmuntra sina pensionärer att flytta till Mexiko och Nicaragua. 

För varför ska en latinamerikansk sjuksköterska lämna sina barn hundratals mil bort när patienten lika gärna kan komma till dem? 

Det är en nytänkande idé om hur relationen mellan världens fattiga och världens rika kan förändras. 

Kan det funka? Ingen aning. 

Men vi behöver nog en hel del sådana här idéer just nu.

SAKPROSA

REIHAN SALAM

Melting Pot or Civil War: A Son of Immigrants Makes The Case Against Open Borders

Pwnguin Random House, 224 s.

Johan Anderberg är författare och skribent.