Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Joel Halldorf

Wolodarski ägnar sig åt straffpredikningar

CHEFREDAKTÖR. Peter Wolodarski skriver varje söndag i Dagens Nyheter.
Foto: PAUL HANSEN / DN
So long, Donald Trump.
Foto: DOULIERY OLIVIER/ABACA

På Dagens Nyheter finns ett kulturradikalt arv som tar formen av en sekulär puritanism.
Joel Halldorf har läst ett år av Peter Wolodarskis texter om Trump och finner bara straffpredikningar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Var och en har sina skäl att vara irriterad på Dagens Nyheter. I mitt fall går det hundra år tillbaka, till tidningens reportage om den unga pingstväckelsen. 

Den tidens urbana medelklass antog att det måste vara något fel på människor som valde väckelsemöten före varietésalonger – och Dagens Nyheter försäkrade dem om att de hade rätt. ”Märkligt nog”, skrev en av tidningens journalister år 1915, ”ser de flesta pingstvänner klena, många rentav invalida ut. Rakitiska huvuden med intryckta tinningar, utskjutande överkäkar, snedställda ögon.” Väckelsen beskrevs som en medeltida farsot, ett hot mot upplysning och framsteg. 

Läsarna, däremot, kunde gratulera sig till sin plats på rätt sida om historien. Man suckade, inte utan visst välbehag, över de efterblivna själar som ännu inte sett ljuset. 

Visst har en del ändrats genom åren, men fortfarande präglas Dagens Nyheter av en tro på upplysningen, framsteget och historiens riktning. Här finns ett kulturradikalt arv som tar formen av en sekulär puritanism. Det handlar inte bara om renhetsiver, utan också om att man tar sig an alla hot genom att fördöma dem. För det är så puritaner fungerar, ta det från en som fått det med modersmjölken: Allra helst kommunicerar man via straffpredikningar. 

Wolodarski tycks inte intresserad av argument eller analys, han predikar upplysning.

I går gällde det pingstväckelsen, i dag märks det i förhållande till högerpopulism och trumpism. Jag läste igenom allt som chefredaktör Peter Wolodarski skrivit om amerikansk politik under 2020. Det började den andre januari med en artikel om Trumps lögner och fortsatte under året med fördömande av Trumps konspirationstänkande, coronahantering, brutalitet mot demonstranter, korruption och medieförakt. Och efter valet en handfull artiklar som förkastar hans agerande sedan dess.

Denna gång, till skillnad från för hundra år sedan, håller jag med Wolodarski i sak: Allt detta är förkastligt. Men jag hittar ingen text som förklarar varför så många väljare ändå röstar på Trump. Eller några förslag på en politik som skulle kunna vinna tillbaka sådana väljare.  

”Galenskapen i USA är en varning till oss alla” lyder rubriken på ledaren från den 15 november. Och man tänker sig att en sådan varning borde åtföljas av en förklaring till varför 74 miljoner amerikaner just röstat på Trump – och förslag på vi ska göra för att undvika samma scenario. Men vi får inget av det. Vi får bara höra att det mystiska mörkret växer och att Trump har ”förgiftat ett av USA:s politiska partier och kommer att fortsätta att påverka oss alla de närmaste åren.”

För Wolodarski tycks inte intresserad av argument eller analys, han predikar upplysning. Högerpopulisterna behöver helt enkelt omvända sig. Wolodarski vill få dem att inse hur förtappade de är – kanske i hopp om att de, likt den förlorade sonen i liknelsen, ska drabbas av syndanöd och återvända till fadershuset?  

Men är detta verkligen rätt strategi? Det finns trots allt forskning som lyfter fram en rad orsaker till varför människor röstar högerpopulistiskt. En del pekar på ekonomiska faktorer och talar om ”globaliseringens förlorare”. Andra menar att de är missnöjda med hur staten sköter vården, skolan och tryggheten. Många lyfter fram kulturella faktorer: känslan av vilsenhet, maktlöshet, identitetslöshet. Slutligen identifierar några en ängslan hos den vita medelklassen, en oro över att förlora sina privilegier.

I mycket av detta finns inslag av rasism och främlingsfientlighet. ”Invandrarna” anses ta jobben, lägga beslag på välfärdsresurser och begå brott. Eller bara göra omgivningen annorlunda än vad man är van vid – minns till exempel Björn Söders fruktlösa jakt på en sillamacka i Malmö.

Trump-anhängare demonstrerar i Los Angeles 6 januari i år.
Foto: AL SEIB/LOS ANGELES TIMES/SHUTTERSTOCK

Människor blir helt enkelt högerpopulister av många olika skäl. En del motiv är låga, men somliga går att komma till rätta med. Det går att förbättra sjukvården så att köerna minskar och ålderdomen känns mindre hotfull. Man kan höja pensioner och öka lärartätheten i utsatta områden. Det går också att stärka det civila samhället, för personer med ett starkt socialt kapital lockas mindre av populism. Dessutom visar studier att gemenskap och föreningsengagemang korrelerar med sådant som hälsa, lycka och fungerande demokrati. 

Det är svårt att bevara en humanistisk människosyn i kulturkrigets tid.

Så det är win-win här, egentligen, och ingen eftergift. Om man inte råkat investera tungt i ett politiskt projekt som prioriterar skattesänkningar och privatiseringar, och inte ser något värde med fluffiga saker som gemenskaper och civilsamhälle. I så fall har man kanske inte så många alternativ – och kanske är det därför högern nu klyvs mellan att förkasta populisterna och att anpassa sig efter deras agenda?    

Men det finns en tredje väg: Ignorera populisternas krav, men inte allt det missnöje de fångar upp. Givetvis finns det inget som skulle få Söder, Åkesson eller de trumpister som stormade Kapitolium att ändra åsikt, men det är inte dem vi talar om här. Det handlar om att nå de många miljoner vanliga väljare som röstar på högerpopulistiska partier. 

Det här borde vara okontroversiellt, för kollektiva rörelser av den här storleken måste ju kunna förstås utifrån sociala, kulturella och ekonomiska faktorer. Men det håller på att ske något märkligt i debatten. Precis som högern länge varit tveksam till att försöka förstå brottslingar utifrån sociala faktorer, så vänder sig nu en del liberaler mot alla försök att förstå vad som formar en populist. Allt mer av mänskligt beteende förklaras i stället med hänvisning till ondska. 

I sin första ledare 2021 återvände Wolodarski till trumpismen, och viftade bort dem som menar att man i stället för att fördöma borde försöka förstå. Men det är bara i en mycket svartvit värld som man måste välja mellan de två. Det går utmärkt att vara kritisk till en företeelse och ändå försöka förstå dess upprinnelse och bakgrund. 

Faktum är att vi som är lärare i historia, litteratur, filosofi och andra humanistiska ämnen dagligen ägnar oss åt detta. Vi försöker få våra studenter att både på djupet förstå ett verk eller en person, och bilda sig en uppfattning om det. Att se att det bakom varje människa finns en berättelse hindrar inte att man också kan inse att den berättelsen är en tragedi. 

Mot Wolodarskis straffpredikningar står alltså den humanistiska tradition som alltid har krävt rätten att göra både och. Fördöma och förstå. Avvisa och gå till mötes. Kritisera och ha medlidande.

Men det är svårt att bevara en humanistisk människosyn i kulturkrigets tid. Den förkastas av ideologerna och ignoreras av algoritmerna. Förenklingar ger både bättre bränsle till den politiska kampen och konverterar fler läsare till digitala prenumeranter.


Joel Halldorf är författare, teolog och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: jakten”. 

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=78407&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.