Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Joel Halldorf

Vi måste sluta att politisera alla samtal

Författaren och poddaren Sigge Eklund.Foto: ANNA-KARIN NILSSON
USA:s president Donald Trump.Foto: ANDREW HARNIK / AP TT NYHETSBYRÅN

Genusperspektiv på Gamla testamentet och klassanalys av Sigge Eklunds vardagsbetraktelser. 

Joel Halldorf ser en existentiellt fattig samtid som förlorat förmågan att tala om annat än politik.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Debatten om Sigge Eklunds senaste bok har redan vevats för många varv, men en sak dröjer kvar hos mig. Det är när DN:s Greta Thurfjell frågar Eklund om meningen med hans bok. Han tystnar först, sen svarar han att den är ett försök att finna ett annat rum än det politiska. Ett inre rum, där bittra meningsmotståndare kan mötas i erfarenheten: 

”Man kan ju faktiskt hamna bredvid en Trumpväljare på en middag och ändå ha en fin stund – om man väljer att inte prata politik, utan om hur skönt det är att driva ut och in ur sömnen på en sandstrand.” (22/8)

Mot den bakgrunden var det ironiskt att många recensenter ändå läste boken politiskt. Eklund avfärdades som en rik medieman som skyltar med sitt kapital – trots att de flesta njutningarna faktiskt är gratis.

Men denna trend tycks obeveklig: Allt politiseras. Först konsten och akademin, sedan religion och det existentiella. Det är givetvis sant att allt rymmer en politisk dimension, men det betyder inte att politiken är allt. Men det som nu håller på att ske är att politiken tränger undan alla andra perspektiv. I takt med det höjs tonläget, och det blir allt svårare att mötas. 

Även i Sverige präglar kulturkriget offentligheten.

Det här är bakvänt mot hur det var tänkt. Den moderna offentligheten uteslöt ju religion eftersom det ansågs för hett. Det politiska samtalet betraktades däremot som svalt och rationellt. Så länge man lämnade religioner utanför skulle det gå att samtala utan att spåra ur i kulturkrig. 

Men det fungerar uppenbarligen inte. Som Jenny Nordberg konstaterat går sekulariseringen i USA hand i hand med en allt bittrare polarisering (SvD 29/8). Även i Sverige präglar kulturkriget offentligheten. 

Ibland förklaras detta med att frånvaron av religion gör politiken existentiell, som ett substitut. Men det handlar också om en förlust av mötesplatser. För visst kan religioner splittra – men de kan också öppna existentiella rum, där vi kan mötas och upptäcka att vi är större, och mer lika, än våra åsikter. Det är denna gemensamma yta som i dag håller på att gå förlorad.

När man lyfter fram det existentiella reagerar en del, och tycker sig ana att man vill begrava politiken. Förvandla offentligheten till ett mysrum där alla ägnar sig åt mystik och ingen åt skattepolitik. Sofia Lilly Jönsson har till och med ett namn för denna dystopi: ”Salong Halldorf” kallar hon den (Aftonbladet 8/11).

Men det är inte en fråga om antingen eller, utan både och. För egen del har jag skrivit hundratals ledartexter om allt från kyrkligt maktmissbruk och sekterism, till tom nationalism och liberalism. Politiken är både födkrok och intresse – men den får inte bli allt. I ett gott samhälle måste det finnas flera rum: Ett för var och en av människans många dimensioner. 

Verkliga dystopier, däremot, är alltid entydiga. Enkla att kommunicera, omöjliga att leva i. 

Därför flyr vi till politiken: det är det våra ord räcker till.

I en tid då politiken drar isär oss är det särskilt viktigt att värna de många rummen. För kanske kan vi mötas, om än flyktigt, i konsten, skönheten, vardagens magi eller den existentiella svindeln. 

Själv utforskar jag gärna det rum där jag anar en vibrerande helighetslängtan. Jag tror att den finns där, även om den ofta avfärdas som en dårarnas längtan. Orsaken till att detta rum är så dolt är att vi förlorat förmågan att tala om denna dimension av våra liv. 

Vi har ord för alla politiska nyanser, men håller på att bli existentiella analfabeter. 

David Thurfjell skriver om det i sin bok ”Granskogsfolk”. Han följer semisekulära svenskar ut i naturen, men när de ska tala om sina existentiella skogserfarenheter famlar de efter orden och tystnar. Det beror inte bara på att sådant är notoriskt svårt att tala om, utan på att de saknar språk. För till skillnad från shiamuslimer och romska pingstvänner, som Thurfjell intervjuat i andra studier, saknar moderna svenskar ett existentiellt ordförråd. 

Därför flyr vi till politiken: det är det våra ord räcker till. Vi kan anlägga genusperspektiv på Gamla testamentet, eller läsa Eklunds vardagsbetraktelser utifrån kategorin klass. Och naturligtvis har det sitt värde – men det får inte bli allt. 

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Han är aktuell med boken ”Gud: Jakten. Existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet” (Fri tanke).

 

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=72982&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.