Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Joel Halldorf

Vem vill dö och döda för Sverige?

Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT
Joel Halldorf. Foto: MIKAEL SJÖBERG

Den populistiska nationalismen fångar upp en sann längtan efter trygghet men pekar på en falsk frälsare.

Joel Halldorf om en tid som saknar de stora gemensamma berättelserna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | NATIONALDAGEN. På 1990-talet betraktades nationen som en förlegad konstruktion. Framtiden stavades globalisering och snart sagt vartenda ungdomsförbund ville upphäva gränserna. Nationen låg döende, sörjd och saknad av få, medan företag och politiker skiftade arvegodset mellan sig.  

Nu har vindarna vänt. Över hela världen pågår ett politiskt och kulturellt återvändande till nationen. Hyllningarna kommer inte bara från högerpopulister. I Sverige har vänsterdebattörer som Göran Greider och Åsa Linderborg försvarat nationalstaten och – med rätta – påmint om att mycket gott bygger på dess organisation.  

Nationalstaten är inte fullkomlig, men värd att slå vakt om. Mellanösterns kaos är en påminnelse om det mörker som finns bortom dess relativt stabila strukturer. Men i populistisk retorik framställs nationen som den som löser alla politiska problem, och dessutom gör oss till en enda, lycklig familj. Det är att hoppas på för mycket. Nationen är ingen frälsare.  

Säkerhet och välfärd

Ett tag uppfattades den emellertid så. Under 1900-talet vilade statens auktoritet på dess förmåga att erbjuda medborgarna två saker: säkerhet och välfärd. Kanske var det en illusion, men då hade staten åtminstone kraft nog att skapa illusionen. 

Kontraktet mellan 1900-talets välfärdsstat och medborgarna löd: "Ge oss makt, så ger vi er trygghet." Nu har vi en ny slags stat, marknadsstaten, som säger: "Ge oss makt så ger vi er möjligheten att maximera era liv." Statliga verksamheter privatiseras och fler börjar shoppa tjänster som staten förr vad den enda som tillhandahöll. Vi har numera privata pensionsfonder, vårdinrättningar, skolor och säkerhetsbolag. 

Hur stark lojalitet kan en stat som gör sig till en utförare i mängden egentligen förvänta sig? Det är väldigt svårt för en 80-talist – och jag talar av egen erfarenhet – att förstå med vilken rätt just den här organisationen skulle kunna tvinga mig att dö och döda. Och jag är inte ensam: nyligen rapporterade Rekryteringsmyndigheten att unga inte förstår att de måste mönstra om de inkallas. 

De är inte vana att ha skyldigheter mot staten. (Myndighetens svar på problematiken var att lansera en chattrobot på Messenger.) 

Statsminister Per-Albin Hansson i en första maj-demonstration 1940. Foto: GUNNAR LUNDH / NORDISKA MUSEET

Dagens ungdom

Det är lätt att sucka över dagens ungdom, en grupp som redan de gamla grekerna pekade ut som orsak till samhällets förfall. Men så enkelt är det inte. Marknadsstaten saknar äldre tiders självklara legitimitet för att den devalverat sig själv. Att gå ut i krig för marknadsstaten vore ungefär som att dö för sitt telefonbolag. För att kunna inspirera till offer måste staten vara betydligt mer potent – den måste besitta en unik makt, helst vara allsmäktig. 

Här närmar vi oss den moderna statsbyggarkonstens hjärta: nationalstatens religiösa dimensioner. Modernitetens historia beskrivs ofta som att en äldre blandning av religion och politik ersätts av sekulära stater. Det ligger något i detta, men begreppen religiös och sekulär skymmer som så ofta sikten. En bättre beskrivning är att det heliga migrerar: flyttar från kyrkan till nationen. Gud dör alltså inte, utan inkarneras i stället i nationen. Det heliga flyttar från altaret till kungatronen, för att slutligen landa i valurnan: ”Att rösta är en helig plikt”, som Franklin D Roosevelt påminde USA om i ett tal år 1944.

Nationen blev den nya guden – en som ibland krävde offer.

Ideologierna dog

Men någonstans gick luften ur också detta projekt. För fyrtio år sedan publicerade Jean-François Lyotard ”Det postmoderna tillståndet” där han konstaterade att människor inte längre levde stora, gemensamma berättelser. Först dog Gud, och nu ideologierna. 

Det postmoderna tillståndet kan också beskrivas som individualismens totala seger. Om det heliga först flyttade från kyrkan till nationen, rörde det sig nu vidare i riktning mot individen. Nu finns det heliga i vars och ens inre. Vår tids främsta moraliska imperativ är inte frukta Gud eller lyd staten utan: Följ ditt hjärta. 

Men nu växer ändå nationalismen runtom i världen. Vad beror det på? Ofta reduceras populism till vrede mot invandring och ekonomiskt missnöje. Men att påpeka för en Brexit-anhängare att Storbritannien tjänar på EU är, som Katarina Barrling påpekat i Kvartal, att ta helt fel strid. Den handlar mer om förlusten av saker som pengar inte kan mäta: trygghet, traditioner och en känsla av att höra till. Populismen är en existentialism. I bakgrunden finns förlusten av de gemensamma berättelserna. 

Nigel Farage under Brexit-kampanjen. Foto: REX/SHUTTERSTOCK /

Jimmie Åkessons tal

Kritiker missar ofta denna dimension – trots att Sverigedemokraternas slogan är "Trygghet och tradition", och Jimmie Åkessons tal till nationen på SVT var fullt av den här typen av existentiella termer. Bara under talets första minut hann han nämna sammanhållning, tillit, samhörighet, trygghet (två gånger) och hemkänsla.

1900-talets socialdemokrati försökte möta längtan efter sammanhang med projektet ”folkhemmet”. Men i dag behandlar sjuklövern – i detta fall är epitetet faktiskt lämpligt – väljarna som individer som bara vill ha fler valmöjligheter, några rättigheter till och lite mer pengar på fickan. Denna politik bygger på en felaktig människosyn. Vi är inte autonoma individer som förverkligas genom oberoende, utan sociala varelser som söker gemenskap. Fråga vilken psykolog, sociolog, evolutionsbiolog eller teolog som helst. I ett samhälle präglat av fragmentisering och ensamhet finns därför mycket att vinna för den som kan fånga upp denna längtan. 

Jimmie Åkesson, SD:s partiledare. Foto: SVEN LINDWALL

Nationalstaten - ett ramverk

Populismen fångar upp en sann längtan, men pekar på en falsk frälsare. Nationen är inget hem. Nationalstaten är ett ramverk som kan ordna vissa saker, men vi kommer aldrig kunna finna den gemenskap vi söker och behöver i nationen. 

Den vanligaste kritiken mot nationalstaten är att den är för smal: att den drar gränser och stänger människor ute. Det är sant – men ur en annan synvinkel är nationen också för bred. Den är för stor för att kunna utgöra ett hem. Vi behöver en plats på jorden; ett hörn där vi känner oss hemma. Vi blomstrar i gemenskap med människor som inte bara vagt känner igen oss, utan faktiskt vet vilka vi är. Vi behöver finnas bland personer som saknar oss om vi skulle försvinna, och som kommer på vår begravning den dag vi dör. 

Vi behöver vara något mer än ”medborgare” i den stora staten eller ”konsumenter” på den globala marknaden. Men den gemenskap vi längtar kan inte komma uppifrån, genom att vi hakar i nationella projekt. 

Politikerna kan inte ge oss gemenskap. Vad de kan göra är att bereda rum för dem, så att de kan växa nerifrån. 

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Biskop Lewi Pethrus".

 

LÄS MER - Nalin Pekgul: Hissa svenska flaggan på studenten 

 

LÄS MER - Negar Josephi: Klassikerna om skolan lärde mig om Sverige 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!