Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Joel Halldorf

Vem av dem kan skapa framtidens konservatism?

SD:s nationalkonservatism har inte svaret, skriver Joel Halldorf. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN
Daniel Suhonen.
Ulf Kristersson. Foto: JOHAN VALKONEN / JOHAN VALKONEN/STELLA PICTURES STELLA PICTURES
Joel Halldorf. Foto: OLLE SPORRONG

En tom liberalism och en socialdemokrati på tomgång kommer aldrig kunna stå pall mot SD:s nationalkonservatism.

Joel Halldorf ser behovet av en existentiell konservatism som både högern och vänstern kan anamma.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | KONSERVATISM. Framtiden tillhör konservatismen, skriver Susanna Birgersson i det senaste numret av Axess. Ja, den som följt kulturdebatten har sett tecknen länge: Jordan B Peterson, Della-Q och huskvinnans förbjudna lockelse. Och eftersom politiken ligger nedströms från kulturen är det ingen överraskning att konservatism trendat även där.

Men nu har vi en regering av liberaler och socialdemokrater, medan de partier som brukar kallas konservativa ställts på sidlinjen. Då är väl trenden bruten och flugan död?

Nej, tvärtom: konsekvensen av en SCLMP-regering är i praktiken att såväl socialdemokratin som liberalismen triangulerat bort sig själva. För om socialdemokrater kan driva en liberal agenda – hur mycket finns då kvar av socialdemokrati, eller liberalism för den delen? I konkurrens med så urvattnade ideologier lär konservativa alternativ växa.

Det är detta Daniel Suhonen anar: därför har han föredragit extraval framför ett vänsterliberalt 73-punktsprogram, och bildar nu Reformisterna som en intern opposition till Socialdemokraternas vägval.

Det har varit svårt att föra seriösa samtal om konservatism i Sverige eftersom ordet oftare används som förolämpning än innehållsförteckning. De konservativa har haft svårt att skaka av sig det faktum att flera företrädare hamnade på fel sida i kampen för demokrati för 100 år sedan.

Konservatismen, konkluderade han, kräver ständig revolution.

Men i dag vill få konservativa rulla tillbaka demokratin. Såväl Jordan Peterson som Roger Scruton betraktar den som ett av mänsklighetens stordåd. Konservatismen präglas inte heller nödvändigtvis om en statisk idé om alltings oföränderlighet. Som den brittiske författaren G K Chesterton skrev måste den som vill bevara en stolpe vit ständigt måla om den.

Konservatismen, konkluderade han, kräver ständig revolution.  

Gemenskap och rötter

Den konservatism som attraherar i dag är inte så mycket ideologi, utan existentiella insikter och intuitioner som allt fler inser värdet av – och som har en tydlig plats i denna tradition. Som att människan behöver gemenskap och rötter. Att hon är en kulturvarelse och inte kan reduceras till en ”homo economicus”. Att värderingar är viktiga.

Dessa konservativa intuitioner är långt mer relevanta för vår tid än det progressiva 1960-och 70-talets ledord. För hur är mer frihet ett svar på vår vilsenhet? Vem tror att oberoende kan bota den grasserande ensamheten? Vad hjälper självförverkligande mot klimatångest?

Ändå suckar en del över att dagens unga inte bär elden från 1968 vidare. Men konservativa intuitioner innebär ingen intellektuell reträtt – och ingen regression heller, för den delen. Människans behov av rötter och gemenskap har formulerats av stora 1900-talstänkare som Simone Weil, Martin Buber, Jacques Maritain och Johannes Paulus II.

Det här är dock inget partiprogram – insikterna har ingen självklar plats på en höger-vänster-skala. Den som slår upp Ronny Ambjörnssons ”Den skötsamme arbetaren” finner en arbetarrörelse som är lokalt förankrad, bygger gemenskap och värnar värderingar. Socialdemokratin har detta i sin DNA – men alliansen med C och L drar partiet i en helt annan riktning. Risken är att denna regering går Macrons öde till mötes: man vinner makten, men förlorar förankring och förtroende hos väljarna.

Konservativ kritik av nyliberalism

Men det är inte heller självklart att den existentiella konservatism som jag här skissar på finner en plats högerut. För om den verkligen värnar gemenskap behöver den ha en kritisk blick på allt som fragmentiserar: Inte bara statsindividualism, utan också oreglerad kapitalism. Här är kollisionen mellan liberalism och konservatism tydligast, men svensk politik har länge saknat en konservativ kritik av marknadsidealism och nyliberalism.

Kollisionen illustrerades nyligen i ett samtal mellan Scruton och den brittiske prästen Giles Fraser i dennes podd ”Confessions”. Fraser beskriver svårigheten att vara präst i en stadsdel av London där många lägenheter står tomma, eftersom de är investeringsobjekt snarare än hem. Om konservativa menar allvar med talet om plats och gemenskap behöver man kritisera sådana uttryck för kapitalism. 

Konservativa kan såklart uppskatta den frihet marknadsekonomi ger, men gemenskap och värderingar bör gå före ekonomisk vinst. Det är tveksamt om bettingsajter, sms-lån och pornografi bidrar till det gemensamma goda; dessa företags vinst är snarare samhällets förlust.

Går regeringen samma öde till mötes som Macron? Foto: POOL/ABACA / STELLA PICTURES/POOL/ABACA

Borgerliga politiker har varit dåliga på att kritisera företag som exploaterar miljön, samhället eller arbetare. Man har valt lojaliteten med kapitalägarna före det gemensamma goda, och låtit nyliberal frihet gå före värderingar. Men om konservatismen inte ska bli ett överklassprojekt behöver den utveckla en marknadskritik.

Löner som inte går att leva på, arbetsvillkor som omöjliggör familjeliv, företag som förstör naturen och fabriker som flyttas borde vara ett lika stort problem för konservativa som för vänstern.  

Sverigedemokraternas nationalkonservatism har inte svaret på tidens utmaningar, men om dess enda motståndare blir skattesänkande liberaler lär de ändå växa. Inte för att svenska folket innerst inne är rasister, utan för att de adresserar någonstansarnas oro över att leva i ett samhälle där det tycks omöjligt att slå rot och skapa ett hem. Problemet är att de gör det genom ett övermått av ordning: De låser fast människor fixerade och homogena kategorier.

Nationalismen är en politisk urkraft – kanske den moderna politiska kraften framför andra.

Nationalismen är en politisk urkraft – kanske den moderna politiska kraften framför andra. Den rymmer, som Malte Persson konstaterar i sin replik till Johan Wennström (Expressen 7/2), destruktiva krafter som allt för lätt spårar ur. Sedan andra världskriget har europeiska politiker varit medvetna om detta, och har avstått från att utnyttja kraften. Men nu bleknar minnet, och allt fler försöker tjuvmjölka mörkret i jakt på väljare och politiskt momentum.

En tom liberalism och en socialdemokrati på tomgång kommer aldrig kunna stå pall mot en sådan nationalkonservativ allians. Om detta inte helt ska spåra ur måste den möta motstånd från en annan konservatism: moraliskt robust, socialt medveten och angelägen om att bygga samhället nerifrån och upp – inte stöpa det uppifrån och ner.

Den politiken kan ta form på vänsterkanten, hos en svensk motsvarighet till Bernie Sanders, eller högerut, genom den liberalkonservativa idéutveckling som Ulf Kristersson aviserade i sitt jultal. För oss som saknar partibok spelar färgen mindre roll: det viktiga är att alternativet tar form.

Framtiden tillhör konservatismen – men vem lyckas formulera en konservatism för framtiden?

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska Högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Gud: återkomsten"