Varför tål ni inte kristen kulturkritik?

KULTURDEBATT. Jag vet inte varför jag fick namnet Joel, men det har nog något att göra med att mina föräldrar är pingstvänner och att jag föddes kring pingsthelgen. Den högtiden firas som bekant till minne av att Den helige Ande föll över lärjungarna. Därmed ansågs profeten Joels förutsägelse i Gamla testamentet ha gått i uppfyllelse: 

Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha drömmar. Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande, och de skall profetera.

Jag älskar de där verserna, för de talar om en andlighet som inte är till för några få utan alla: söner och döttrar, tjänare och tjänarinnor, unga och gamla. Här finns en egalitär impuls, och det är nog den som gjort att jag hellre skriver kvällstidningsteologi i Expressen än i akademisk teologi i vetenskapliga tidskrifter. 

Ändå finner Daniel Sjölin något elitistiskt hos mig. Han ondgör sig över detta i det 29:e avsnittet av ”Två män i en podd”, när han hävdar att jag ”förvandlar kristendomen till en esoterisk, elitistisk sekt”. Det beror, fortsätter han, dels på att jag avfärdar hans frågor som ytliga, dels på att jag kritiserar samtiden för att vara oandlig. 

Det finns en passion i Sjölins frustration som är uppfriskande. Men jag känner inte riktigt igen mig i den bild han målar upp. Den intressanta fråga som han söker svar på, den om neandertalarna är Guds avbild, har jag ju till exempel diskuterat i en podd. Men kraften i upprördheten får mig att fundera på om det verkligen handlar om mig? Är det inte kyrkan eller till och med Gud själv som han egentligen är arg på? 

Är det inte kyrkan eller till och med Gud själv som han egentligen är arg på?

Vad bottnar vreden i? Jag har ofta undrat vad det är som gör att en del får leverera stenhård kulturkritik utan att någon reagerar. Liv Strömquist kan säga att kärlek är nära nog omöjligt i vår kapitalistiska kultur, Nina Björk att vi drömmer skitdrömmar och Roland Paulsen att vi framlever våra liv som alienerade löneslavar. 

Men om jag så mycket som antyder att sekulariseringen tunnat ut vårt andliga språk, då kvider kulturskribenterna att jag moraliserar och predikar.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Och detta trots att det finns gedigen forskning som stöder mitt påstående. Religionssociologerna Callum Brown och David Thurfjell har var för sig konstaterat just detta: Att sekulariseringen medfört att moderna västerlänningar saknar ord för sina andliga erfarenheter. Det borde inte vara kontroversiellt att påpeka, och det görs för övrigt ofta av poeter. Som när Malte Persson redan för ett decennium sedan konstaterade att det finns ”en utbredd känsla av att det är pinsamt att alls tala om andliga värden” i vår tid.

Jag tror att Sjölins kritik bottnar i ett djupare kulturellt trauma: I en gammal strid mellan kyrkan och kultureliten som det är hög tid att lämna bakom sig. 

Jag tror att Sjölins kritik bottnar i ett djupare kulturellt trauma.

Den kulturradikala tradition som länge dominerat svenska medier vände sig mot kyrkan som maktfullkomlig institution. Personligen var många i kulturlivet dessutom märkta av stränga Bergman-präster eller lagiska pastorer som hötte med fingret och läxade upp dem för deras leverne. I dag är sådana präster sällsynta, men minnet av dem lever ännu – särskilt på kulturredaktioner. 

Givetvis har kyrkan en del att göra bot för, men är inte Svenska kyrkans decennielånga kärleksbombning tillräcklig avlat? Hur ofta blir någon kränkt av en söndagsgudstjänst i dag? Dessutom kontrolleras kyrkan numera av politiker och utövar ett minimalt samhällsinflytande. Och skulle någon stå ut med en kulturdebatt där kristna bara dök upp för att med jämna mellanrum tala om att Gud älskar oss precis som vi är? Jag menar även om det är sant, så måste det väl också finnas utrymme för lite kristen kulturkritik? 

Här behövs kanske någon slags försoningsritual, så att vi kan gräva ner stridsyxan?

Jag tror egentligen att vi är på väg bort från den här låsningen, för det är sällan någon under 30 upprörs över mina texter. Men Generation X har det svårare, för att inte tala om fyrtiotalisterna. De anar mörkermän i mossen. Här behövs kanske någon slags försoningsritual, så att vi kan gräva ner stridsyxan? 

Jag ber gärna om ursäkt för de dömande prästerna, så kan kulturvänstern be om förlåtelse för ”opium för folket”-retoriken och bokstavsvänsters dödslistor, de som under sjuttiotalet rymde en rad kristna. Då kan vi lägga striden åt sidan och fokusera på de verkliga motståndarna. 

För visst är det sant som Sjölin konstaterar, att jag är kritisk mot en del i vår samtid. Men han är inte måltavla för kritiken. Tvärtom ser jag honom som allierad. Fienden är ju, som Eric Schüldt konstaterar i podden, marknadens annektering av allt – kulturen liksom våra inre liv. Att en författare och en teolog träter, det är som att två småskaliga surdegsbagerier skulle betrakta varandra som konkurrenter, och ignorera de stora matvarukedjorna (Netflix, Amazon) som pumpar ut billigt, fabrikstillverkat bröd. 

Han är inte måltavla för kritiken. Tvärtom ser jag honom som allierad.

Nej, poeter, filosofer, muslimer, mystiskt lagda kulturskribenter och Christer Sturmark – vi är alla allierade. Det betyder inte att vi är överens i allt, men vi ställer liknande frågor och söker språk för det omätbara i tillvaron.

Jag kommer fortsätta att hävda att vi lever i en tid som formas allt för mycket av krafter som underminerar vårt andliga liv. Vi behöver göra motstånd mot både staten och kapitalet, och jag hoppas på en bred andlig folkrörelse där människor med olika existentiella dialekter tillsammans lyfter fram och samtalar om livets stora frågor. Det är därför jag har varit med och bildat föreningen Valv, en slags existentiell tankesmedja som vill uppmuntra till andlig fördjupning oavsett vilken religiös, andlig eller filosofisk tradition som den sker inom. Det är motsatsen till snäv elitism. 

Som jag ser det är detta förlängningen av profetian hos Joel: Anden utgjuten över allt kött. Det ger oss alla rätten att berätta om vad vi ser när vi betraktar världen – även om det bara är vårt eget snäva perspektiv som vi kan presentera. Men ännu mer kräver det av oss att vi lyssnar, för Anden är verksam hos alla. Döttrar, söner och även du, Daniel Sjölin: Alla kan profetera.

Joel Halldorf är författare, teolog och medarbetare på Expressens kultursida.

Lyssna på Expressen nya mediepodd

Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind tar er med bakom kulisserna i medievärlden och fångar upp snackisarna. Varje vecka med en spännande gäst.