Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Joel Halldorf

Tror han inte att kristna gråter på begravningar?

Filosofen Martin Hägglund.
Foto: Anders Wiklund/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: Volante

Stjärnfilosofen Martin Hägglund har gjort succé med sin bok ”Vårt enda liv”.
Joel Halldorf tycker att hans tes utgår från en udda syn på hur religiösa upplever världen.


Kommentera artikeln! När du läst texten får du gärna dela med dig av dina tankar i kommentarsfältet längst ner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. I inledningen av Martin Hägglunds ”Vårt enda liv” (Volante, 2020) återvänder författaren till sin hembygd i Norrland och iakttar hur tidens gång förändrar både landskapet och människorna. Han ser hur tillvarons skörhet och skönhet är sammanvävd; en bitterljuv skönhetsupplevelse, belyst av insikten om alltings förgänglighet. 

Vetskapen om att slutet är oundvikligt gör hans kärlek till verkligheten intensivare. 

Detta norrländska vemod är utgångspunkten för Hägglunds livsfilosofi, för enligt honom är det bara begripligt på sekulär grund. Tron på ett evigt liv, däremot, utplånar den omsorg som besjälar livet. Religiösa behöver inte sörja dem som dör, för ingenting går ju egentligen förlorat. Konsekvensen av en sådan tro är, menar han, politisk passivitet. För vad är vitsen med att försöka rädda något om det ändå inte går förlorat? 

Hägglunds politiska vision har diskuterats av bland andra Bo Rothstein (SvD 4/11) och Mattias Svensson (Timbro 23/3), men hans religionskritik har inte varit föremål för mycket debatt. Teologen Petra Carlsson kommenterade i våras (DN 31/1) att det var synd att inte hon, som delar Hägglunds politiska övertygelser, inte får plats i hans vision eftersom hon är präst. Sådana bryr sig ju enligt Hägglund inte om våra liv här och nu. 

Det är märkligt att Hägglund är så ivrig att slå upp murar mellan människor – som om det inte fanns tillräckligt många redan? Om världen är på väg åt fel håll, vad kan vara viktigare än allianser mellan människor av god vilja? Men om det först är nödvändigt att omvända sig och bli som Hägglund framstår det politiska engagemanget som ett filosofiskt poserande. 

Kyrkans sociala engagemang hade sin grund i att de såg världen som Guds skapelse.

Hägglunds karikatyr gör inte rättvisa åt hur de flesta religiösa lever och upplever världen. Hans religionskritik är en utveckling av you get pie in the sky when you die-kritiken. Den som hävdade att kyrkan är mer fokuserad på himmelska belöningar än jordisk rättvisa. Hägglund utsträcker detta från politiken till livet i stort, och menar att det himmelska perspektivet inte bara tömmer politiken utan själva livet på kraft och färg. 

Här hörs ett eko av de ord som poeten Charles Swinburne la i den hedniske kejsaren Julianus mun, när han insåg att hans romerska hedendom besegrats av kyrkan: 

Thou hast conquered, O pale Galilean; the world has grown grey from thy breath. 

Den bleke galilén – Jesus – tog inte bara kraften ur ett vitalt imperium så att det föll för vandalerna, utan hans lära gör samma sak med varje enskilt liv. Kyrkan lovar evigt liv, men priset är ett grått och färglöst liv här nere.

Den första invändningen mot Hägglunds kritik är att den inte hjälper oss att förstå hur kristna i praktiken lever. Jag tänker då inte bara på alla tårar som fällts på kristna begravningar, utan också på den politiska aktivismen. Jesus uppmaning att klä de nakna och ge mat åt de hungrande formade en kyrka med ett starkt socialt engagemang.

I verkligheten formulerade Julianus aldrig de ord som Swinburne lade i hans mun. Däremot skrev han så här till en av sina hedniska överstepräster: 

Det är en skam att de kristna stöder inte bara sina egna fattiga utan också våra, så att alla människor ser att vårt eget folk saknar stöd från oss.

Kyrkans sociala engagemang hade sin grund i att de såg världen som Guds skapelse, en värld värd både kärlek och omsorg. Detta är Bibelns röda tråd från skapelseorden ”Gud såg att det var gott”, via lagens ”älska din nästa” till evangeliernas ”så älskade Gud världen”. Kanske finns det livsåskådningar där det himmelska får livet här att blekna. Men varken kristendom, judendom eller islam hör till dem. 

Filosofiskt bottnar Hägglunds argument i att han avvisar tanken på att något kan få ett värde genom sin relation till något annat. Kristna menar ju att evighetens avtryck i tiden gör att de älskar världen mer. Men Hägglund hävdar att de då älskar evigheten i stället för tingen.

För enligt Hägglund älskar man antingen tingen enbart och för sig själva, eller det eviga som finns i dem. Men kristen tro har alltid avvisat en sådan antingen/eller-dualism. Det skapade har sin egen skönhet och integritet, och är samtidigt ett konkret uttryck för Guds kärlek. Detta gör knappast världen grå, utan skönt skimrande och värd att vårda. 

Vi talar om livskänsla här, och kan en religiös person förklara denna erfarenhet av livet för någon som är sekulär? Kanske kan man jämföra den med den kärlek en man kan känna till en gåva som han fått från sin hustru. När han älskar blomman, smycket eller vad det nu må vara, är det ju inte så att kärleken antingen är riktad till tinget eller till hans hustru. Tvärtom är de två oskiljaktiga. Han njuter av gåvans skönhet, och den får en särskild lyster för att den påminner honom om givaren. Han vårdar den med större omsorg för att den kommer från henne. 

Den mur som Hägglund hävdar skiljer kristna från sekulära finns inte.

I kristen tro är skapelsen på samma sätt genomsyrad av Guds kärleksfulla närvaro. Men det är aldrig ett nollsummespel, där Guds närvaro tränger undan skapelsens skönhet, vilket Hägglund hävdar. Det är snarare som när solen lyser upp en glänta: solstrålarna utplånar inte de träd och blommor de faller på, utan skingrar mörkret och gör att vi ser dem klarare.

På samma sätt betraktar kristna världen i ljuset av Guds godhet. Och vad de ser då är inte en grå värld, som Hägglund och Swinburne hävdar, utan en som skimrar. 

I sina dagböcker beskriver den ortodoxe teologen Alexander Schmemann denna livskänsla när han står på gatan och betraktar New York-bor på väg hem från arbetet: 

Alla i enkla men festliga kläder, alla upplysta av den nedåtgående solen. Varför tycker jag om det så mycket? Jag, den mest icke-sentimentale och okänslige mannen i världen vill gråta. Varför vet jag med en sådan säkerhet att jag då är i kontakt med det oändliga, det som ger total glädje och tro? Den klippa som alla sorger till slut ska krossas mot.

Schmemann övermannas av vardagens skönhet och fylls av ett vemod som påminner om Hägglunds, när han återvänder till sitt älskade Norrland och mediterar över tingens förgänglighet. Den mur som Hägglund hävdar skiljer kristna från sekulära finns inte. Alla drabbas vi då och då av de små tingens skönhet, och det kan fylla oss med vemod. 

Frågan är hur vi tolkar erfarenheten. Hägglund hävdar att vemodet bottnar i att vi alla, innerst inne, är sekulära. Men jag ser den bitterljuva smärtan som en påminnelse om det Eden vi förlorat – och samtidigt en föraning om den värld som väntar. 

För Hägglund säger vemodet att världen är på väg bort, men jag hör något annat: Det viskar att allt är på väg att återvända hem.


Joel Halldorf är författare, teolog och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: jakten”. 


Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=78997&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.

KOMMENTERA ARTIKELN

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Expressen möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till expressen.se. Expressen granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Läs mer om kommentering här.