Svenska kyrkan måste våga forma våra liv

KULTURDEBATT. I tonåren reste jag på pilgrimsfärd till Rom med en församling i Svenska kyrkan. Mässa varje morgon, och när prästen placerade oblaten i mina händer visste jag att Gud var nära, oavsett hur jag mådde eller kände just då. Det var en nyfunnen frid för en ung pingstvän, formad som jag var av väckelsens hetta. Jag var van vid att Guds närvaro mättes i mitt eget känslomässiga gensvar. Men i mässan var den en gåva som inte krävde något annat än att jag öppnade mina händer.

Jag har varit medlem i Svenska kyrkan sedan födseln och firat gudstjänst här sedan jag var 25. Jag har döpt mina barn in i Svenska kyrkan, och jag hoppas att en dag få bli begravd i samma kyrka. Jag betraktar mig, och har länge gjort det, som en del av Svenska kyrkan. 

Det betyder inte att jag tagit avstånd från pingstväckelsen. Att ta avstånd ligger liksom inte för mig; och hur gör man ens för att ta avstånd från sina rötter? Jag är, antar jag, svenskpingstkyrklig. (Med katolska böjelser.) 

It’s complicated – som så ofta när det gäller identitet i vår flytande senmodernitet. Men det stressar identitetspoliserna, som vill ha ordning på kategorierna. Till dem hör lundateologen Lovisa Nyman, som skriver att ”Det behöver påtalas att det är i egenskap av pingstvän som Halldorf ofta kritiserar Svenska kyrkan och dess lutherska arv.” 

Man undrar ju varför det är så viktigt att påtala detta? Blir något mer eller mindre sant beroende på vem som säger det? Men om man är skeptisk för att det är jag som ställer frågorna, då finns det andra röster att lyssna på. 

Till exempel psykologen Lennart Belfrage, som i sin avhandling ”Clergy existence challenged” konstaterar att osäkerheten kring prästrollen är en orsak till att präster är mer utbrända än någon yrkesgrupp i Sverige. Och behöver man höra det från en renlärig lutheran kan man läsa teologen Andrew Root, som konstaterat att prästens uppgift blir oklar i en kultur där den transcendenta dimensionen inte längre är självklar.

I dag kämpar alla kyrkor med denna fråga: Hur kan den kristna tron få naturliga konturer i liv och gemenskap, utan att blir krystat eller tillkämpat? I pingst finns en tendens att överkompensera genom att hylla Ledaren med stort L, medan utmaningen i Svenska kyrkan är vagheten. Men det grundläggande problemet är detsamma: Prästen är en arketyp som saknar en självklar plats i en sekulär kultur.

En del samtal är viktiga att föra, och hit hör det om hur vi slår vakt om och skapar platser som formar och förmedlar liv.

Därför är det förunderliga snarare att så många enskilda präster ändå klarar det. Emma Audas replikerar att hon känner igen det problem jag beskriver, men att det inte är hela bilden. Jag håller med henne. I stora frågor, och stora kyrkor, är motsatserna ofta sanna samtidigt. Visst finns en osäkerhet kring vad en präst är och förväntas vara i dag, men samtidigt finns otaliga präster som söndag efter söndag räcker oss som sitter i bänkarna ett stycke evangelium som vore det den naturligaste saken i världen. 

Jag har frågat dem hur det går till – hur de blivit präster. Någon berättar om en förebild hon fann, oväntat i en undanskymd landsortskyrka. En annan har levt i kloster och fått med sig intryck som aldrig går ur. En tredje hänvisar till de tiotusen riterna: Man blir det man gör, och när man har begravt, döpt och vigt tillräckligt många har det hänt något med en. 

Det som förenar dessa berättelser är att de visar att miljöer snarare än budskap är vad som formar oss. Och detta är kanske, som KG Hammar också är inne på, det största hotet mot kyrkorna i dag: Förlusten av formativa miljöer.

Det finns många dåliga debatter om Svenska kyrkan. Som att hon skulle vara allt för vänster, eller ledd av präster inte tror på Jesus. Dem kan man strunta i. Men en del samtal är viktiga att föra, och hit hör det om hur vi slår vakt om och skapar platser som formar och förmedlar liv. 

Här är det mycket som måste göras: Församlingslivet måste stärkas, stordriften drivas tillbaka, lekmannarörelserna förnyas, miljöer för utbildning skapas, utförsäljningen av stiftsgårdar stoppas, diakonala verksamheter byggas upp och utvecklingen av kommunitetsliv uppmuntras.

Och detta är inte bara biskoparnas och prästernas uppgift, utan alla döptas. För vi är ju tillsammans kyrka – alla vi som går till Svenska kyrkan, anförtror den våra barn och hoppas att en dag få bli begravda här. 

Joel Halldorf är författare, teolog och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Kvällstidningsteologi 2010–2020. Från populism till pandemi”.

Lägg ut: ”Kriget inifrån”

MEDIEPODD. Magnus Falkehed om historien som skrivs i Kiev. Karin Olsson och Magnus Alselind diskuterar dråpet som tvingar UG att följa upp Lena Sundströms reportage och Jan Helin som middagssällskap.