Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Joel Halldorf

Skräcken för corona kan få oss att växa i vishet

Kroppen efter italienskan Assunta Pastore, 87, bärs ut.Foto: AP TT NYHETSBYRÅN

Joel Halldorf om viruset som påminner oss om världens skönhet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. I dödens närhet skärps sinnena.

Alla som fått ett cancerbesked eller stått vid en dödsbädd vet det. Hur detaljer som vi tar för givna framträder med särskild skärpa: blommorna på bordet, solstrålarna som faller genom fönstret, en hand på axeln.

Vi ser hur vacker världen är, och påminns om varför vi inte vill lämna den. Varför ingen skulle behöva lämna den.

Nu drar coronaviruset in och sinnena skärps återigen. Döden gläntar på dörren, visserligen aldrig så lite, men tillräckligt för att vi ska bli varse verkligheten.

Vi upptäcker att vi hänger samman, inte bara över kontinenter utan också främlingar emellan i samma stad. Vi brukar kunna färdas jämsides i var sin bubbla, på tunnelbanor och bussar. Nu noterar vi varje nysning, slagna av insikten att det som andra bär med sig också påverkar oss.

Hur länge kommer det vara? Ingen vet.

Pesten smyger i dunklet och härjar i middagshettan, och vi spanar efter tecknen.

Vi brukar säga att vi är jämlika inför döden, men det är en sanning med modifikation. För även om livet aldrig är mer än ett andetag djupt, så är de svaga alltid mest utsatta. Den ene får hosta, den andre hamnar i respirator – eller i värsta fall på bårhuset. Åt den som har ska vara givet.

Vi som blivit så vana vid ordning. Vattentäta system där den mänskliga faktorn är den enda osäkerheten. Nu står vi inför en fiende som vi inte kan kontrollera. En kraft som bryter igenom rationaliteten, och vars nästa drag ingen kan förutse.

Hur länge kommer det vara? Ingen vet.

Vilka blir konsekvenserna för ekonomi och politik? Ingen vet.

Det känns som att vara i en dimma, men i själva verket ser vi klarare än någonsin. För det är ju precis så här världen är – hela tiden. Vi hänger alltid samman, döden vandrar alltid vid vår sida, de svaga är alltid särskilt utsatta och vi har aldrig kontroll.

Visst känner vi igen dem alla?

Börserna faller, och regeringar tar höjd för tuffa tider. Vi saknar kunskap, och det känns ovant. Men forskarna som söker efter botemedel och vaccin kommer snart ha lyckats. I väntan på det är detta ett tillfälle att växa i vishet.

Den medeltida handboken ”Om konsten att dö” beskriver de frestelser som möter människan i dödens väntrum: misströstan, förtvivlan, otålighet, stolthet, egoism och fåfänga. Visst känner vi igen dem alla?

Men för varje last finns en dygd: förtröstan, hopp, tålamod, ödmjukhet, kärlek och frid. Detta är något att meditera över, oavsett om vi sitter i karantän eller inte.

Och vad som än händer på börsen: Om vi kommer ur detta med något större visdom, så är mycket ändå vunnet.

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”. 

Så blev konservatismen het

Nu är ”Kulturkriget” här!

I Expressens nya tv-program möts Johan Norberg, Stina Oscarson och Malcom Kyeyune – för en debatt om konservatismen.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sitt möte med Salman Rushdie: ”Min spontana impuls är att dränka honom, strypa honom.” Programledare: Daniel Sjölin.