Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Joel Halldorf

Peka inte ut en minoritet som det sista hindret

Ur ”Unorthodox”.Foto: ANIKA MOLNAR/NETFLIX

”Unorthodox” skildrar gårdagens kamp, inte dagens utmaningar. 

Joel Halldorf avslutar kultursidans debatt om den omtalade tv-serien.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. I den nyutkomna ”The decandent society” hävdar New York Times-kolumnisten Ross Douthat att det stora hotet mot vår kultur inte är en plötslig kollaps, utan trött bekvämlighet. Upptäckarivern har ersatts av uppgivenhet och ängslan: det är den senmoderna dekadensens form.

Det är en förtjusande tes som lyckas vara konservativt samtidskritisk, samtidigt som den identifierar det djärva 60-talet som guldåldern. För då ville vi någonstans och bröt ny mark: Vi reste till månen, förnyade popmusiken och genomförde politiska reformer. Nu sitter vi nedsjunkna i våra fåtöljer och spelar ”greatest hits” från vår galna ungdom.

Detta är min invändning mot ”Unorthodox”: Tv-serien skildrar gårdagens kamp, inte dagens utmaningar. Det är en trött predikan för kören och mission för de redan frälsta. En ”Så som i himlen” för hipsters, som någon konstaterade.

Naturligtvis finns det, som Sakine Madon påpekar i UNT, sammanhang där fundamentalism är ett problem: Saudiarabien, klanstyrda utanförskapsområden, Knutby. Men jag vågar påstå att ingen som sett ”Unorthodox” tycker att religiös sekterism är en bra sak. Bland Netflix målgrupp är detta ett vunnet slag.

Shira Haas som Esty.Foto: ANIKA MOLNAR/NETFLIX

Det finns en grupp vars uppskattning av serien jag sympatiserar med, och det är människor som brutit upp från sekteristiska miljöer. Här finns en livserfarenhet vars djup kan kompensera seriens brister. De förtjänar Shira Haas som protagonist.

Aftonbladets presentation av Jesper Ahlin Marcetas text var talande: rubriken 'De vill rasera vårt sätt att leva' bildsatt med ett judiskt par.

För oss andra är serien irrelevant och – som Hanna Nordenhök och Dan Korn är inne på – för pappdocke-artad för att kunna lära oss något om religiös sekterism. Det blir, som Paulina Neuding konstaterat i SvD, ett nöje som mest består i att se människor bete sig märkligt. Vad gäller Estys nya kompisgäng håller jag med Gustaf Johansson om att sensmoralen är vacker. Men idén om att några sköna typer på en tysk elitutbildning tar sig an en migrant som saknar alla former av kapital är tyvärr svårt orealistisk. Därför blir även denna gestaltning så platt.

Om detta är utopin vi kämpat för, varför går den hand i hand med så hög utskrivning av psykofarmaka?

Men det större problemet är att serien fabricerar fiender som distraherar oss från våra egna problem. Aftonbladets presentation av Jesper Ahlin Marcetas text var talande: rubriken ”De vill rasera vårt sätt att leva” bildsatt med ett judiskt par. Detta dubiösa klickbete var inte rättvist mot texten: Ahlin Marceta varnade inte för judar, utan för undertecknad. Men dramaturgin är bekant. Den för tankarna till liberala ungdomsförbund som tror att ett förbud mot omskärelse är allt som krävs för att vi äntligen ska nå fram till historiens slut.

För det är ju alltid lättare att peka ut en minoritet som det sista hindret, i stället för att ställa den självkritiska frågan: Om detta är utopin vi kämpat för, varför går den hand i hand med så hög utskrivning av psykofarmaka? Varför tycks ekonomiskt välstånd och psykisk ohälsa korrelera? 

Det här är vår kulturs existentiella smärtpunkt; här är nästa front att erövra. Det är dags att pausa våra greatest hits, kavla upp ärmarna och försöka föra den här diskussionen. Och göra det utan nostalgi för svunna tider – det förflutna är för evigt borta, och hade dessutom nog av sin plåga – eller att peka ut oss som väcker frågan som ondskans hantlangare.

Nya tider kräver nya sånger, och allt för länge har populismens taktfasta marscher varit allt som hörts. De saknar utmanare – och så lär det förbli så länge vi som påpekar det anklagas för att gå deras ärenden.

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”.