Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Joel Halldorf

Och jag som trodde själen dött för evigt

Sara Parkman.Foto: Helen Korpak
Joel Halldorf.Foto: OLLE SPORRONG

Småbarnsåren fick honom att gå ner sig i ett Spotifyträsk av Melodifestivallåtar. 

Joel Halldorf upptäcker Sara Parkmans ”Vesper” och ser livet i nytt ljus. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Någon stans mellan första och andra barnet gick mitt musiklyssnande i träda. Spotify upplyser mig om att jag under 2019 främst lyssnat på Malou Prytz, Omar Rudberg, Theoz och Arvingarna.

Jag ska inte klaga: jag gillar melodifestivalen och kan inte påstå att jag aktivt saknat vacker musik. Samtidigt anar jag att det beror på att något sakta dött inom mig.

Numera orienterar jag mig i tillvaron med hjälp av deadlines och hämtningstider. Vandrar som en vålnad mellan skärmen, spisen och sängen. Jo, jag kan nog höra Johan Hilton vässa sina knivar: Gå på teater (DN 12/9–19)? Jag är nöjd om jag inte ligger efter i Netflix.

Men plötsligt öppnar sig en glänta. Någon besöker min själ, andas på det torra och det döda får liv. Jag lyfter blicken från den flimrande skärmen, vänder mig mot min hustru och frågar: ”Vad är detta?” Hon svarar: ”Sara Parkman.”

Ur högtalaren strömmar en blandning av folkmusik, pop och kyrkomusik. Det är pampigt, vemodigt och outsägligt vackert. Stråkar, körer och distade tramporglar till texter som väver samman feministiskt patos, politisk vrede och religiösa bråddjup.

Sara Parkman.Foto: Frida Edlund

Skivan heter ”Vesper”, vilket är det latinska namnet på aftonbönen i kyrkor och kloster. Traditionellt innehåller den Marias lovsång, och Parkman pryder albumets omslag som en Maria-gestalt klädd i blått. Det är passande, texterna för onekligen tankarna till Marias bön: ”Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.”  

Den ekologiska krisen är skivans fond – den annalkande katastrof som vi trots all vetenskap har svårt att sätta ord på. Parkman hämtar sina ur Bibeln: ”Må Gud välsigna dig med vredens skopa”, ”Gud hjälp oss att härda ut”, ”Kyrie Eleison” och halleluja.

Parkman har sagt att skivan utforskar det radikala i att tro på något. Jag tänker ofta att detta ligger bakom det religiösas lockelse i dag, den som syns så tydligt i populärkulturen. Gud har kanske långsamt dött inom oss, så stilla att vi knappt märkte det. Men kvar lever längtan att få tro på något.

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”.

Bästa knasprosan genom tiderna