Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Joel Halldorf

Det finns saker som är värre än att dö

Corona-bekämpare i Polen.Foto: FILIP RADWANSKI/SOPA IMAGES/SHUTTERST / FILIP RADWANSKI/SOPA IMAGES
Astrid Lindgren.Foto: NTB TT NYHETSBYRÅN

Förtröstan har varit otaliga generationers käpp och stav i dödsskuggans dal. 

Joel Halldorf undrar hur mycket av dagens kamp mot corona som bottnar i omsorg om varandra.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Om jag för några veckor sedan hade fått frågan vad som är centrum i vårt samhälle skulle jag ha svarat: Tillväxt. Partier och personer må vara oense om vad vi ska göra med våra pengar, men alla är överens om att kurvorna måste fortsätta stiga. Kanske skulle jag lagt till att rätten att själv få bestämma över sitt liv också är fundamental. 

Därför har det varit chockerande att se hur regeringar världen över utan att blinka offrat både tillväxt och öppenhet för att betvinga coronaviruset. Vi borde kanske anat det, vi fick ju en föraning när Bryssel och andra metropoler stängde för terrorhot år 2016. Men å andra sidan är det bara 75 år sedan som nazisterna regelbundet bombade London utan att den staden stängde. Detta trots att man stod inför en fiende som krävde betydligt större dödssiffror än det virus som nu plågar världen. 

Nej, det som djupast sett binder oss samman var inte, visade det sig, varken pengar eller frihetsideal, utan något annat: Rätten till liv – och vår rädsla för döden. 

Vår omsorg om varandra, eller en obearbetad dödsångest?

Detta är samhällets grundläggande kontrakt: att den som blir sjuk ska ha rätt till modern sjukvård. Därför ställer vi nu om våra samhällen, och det är nobelt, ja storartat att vi är redo att göra så stora uppoffringar för att skydda liv. Att det sker för att skydda främst gamla och sjuka gör det inte mindre imponerande.

Men en del vill gå längre än Folkhälsomyndigheterna, och även i Europa har vi sett hur regeringar inför fler restriktioner än vad experterna rekommenderar. Här är det ibland svårt att avgöra vad som är mest grundläggande: Vår omsorg om varandra, eller en obearbetad dödsångest?

Den frågan måste vi alla gå till botten med, för vår vilja att hålla oss vid liv gör oss paradoxalt nog sårbara – både politiskt och existentiellt.  

Den ekonomiska räkningen för kampen mot corona är redan skyhög, men som bland andra Karin Olsson noterat här på kultursidan riskerar även den politiska kostnaden skena (22/3). Gränser stängs, mötesfrihet upphävs och en del stater tar till drakoniska åtgärder för att upprätthålla karantän. Hur långt kommer vi gå, hur länge kommer det vara och kommer världen bli sig lik igen? 

”Det blir svårt att återskapa en öppen värld när detta är över”, konstaterar Johan Norberg i DN (19/3). Det har han rätt i, och jag delar den oron. Men senast vi diskuterade saken var han tydlig med att han inte ville ha en politik som utgick från några högre ideal än individen själv: ”Liberalismen är ’tom’ av samma skäl som en målarduk ska vara det – för att vi fyller den med våra egna visioner.” (Expressen 25/2-17) 

Om man menar att individens liv och visioner är allt, då är det svårt att invända mot att staten går långt för att skydda detta liv. Inte ens om den skulle gå så långt att liberala rättigheter avskaffas. Mot det kan man bara protestera om man betraktar friheten som ett högre värde av närmast andlig natur, ett som man därför menar att människan kan behöva offra sig för. 

Röda korset i arbetet mot corona i Norge.Foto: HEIKO JUNGE / AP TT NYHETSBYRÅN

En sådan tro kännetecknade den moderna liberalism som besegrade nazismen, men inte dagens postmoderna variant. För som filosofen Judith Shklar konstaterat är det som djupast sett håller samman dagens demokratier inte ideal utan rädsla. Inte det goda vi strävar mot, utan det onda vi försöker hålla borta. Det som hotar våra liv.  

Shklar menar rädslans liberalism skyddar oss mot osunt utopiskt tänkande, men under de senaste åren har det blivit uppenbart att rädsla är en skakig grund för demokrati. Världen över driver politiker igenom hårdare restriktioner med hänvisning till att de ska göra oss trygga. Corona-krisen riskerar bli ett nytt redskap i auktoritära krafters verktygslåda – liksom hotet från nästa pandemi. 

Det är naturligt att vilja leva, och det vore politiskt ansvarslöst att inte arbeta hårt för att undvika en italiensk corona-katastrof. Ändå måste vi orka skärskåda våra motiv, för rädsla är inte en sund grund för någon politik. Den som är rädd låter sig allt för lätt manipuleras, och trygghet är som en drog: Vi får aldrig nog – och vi kan aldrig bli tillräckligt säkra. Därför behöver vi konfrontera vår dödsångest, och förvissa oss om att det inte är den som driver oss. Det är ingen tillfällighet att Jesus vanligaste uppmaning till hans lärjungar är: ”Var inte rädda”. 

Ideal är nödvändiga för moralisk integritet, särskilt i orostider.

Rädslans liberalism ligger nedströms från hur vi existentiellt förstår oss själva. Vi tror inte längre på någon högre mening eller större berättelse som binder oss samman. Det enda som finns är våra egna, personliga historier. Vi är individer som följer våra hjärtan och försöker förverkliga oss själva. Och om min berättelse skulle ta slut, då är allt över.

Ett sätt att få perspektiv på sin egen död är att funderar på vad i livet som är viktigare för mig än att överleva. Två frågor kan hjälpa mig att se det: Vilka ideal är jag beredd att dö för, och vilken större berättelse lever jag i?

Ideal är nödvändiga för moralisk integritet, särskilt i orostider. En vän besökte en gång ett barnhem i Centralamerika, och såg förfärat hur hennes väninna vägrade röra vid barnen av rädsla för att de bar på någon dold sjukdom. Hon förstod inte, konstaterade min vän, att det finns saker som att är värre än att dö. 

Den som betraktar döden som det värsta som kan hända får svårt att bevara anständigheten, i synnerhet när livet hotas. Det finns, som Astrid Lindgren skriver, saker som man måste göra även om man är rädd, för annars är man bara en liten lort. Men vad hör egentligen hit? Vilka ideal håller vi så högt, högre än livet själv? När vi identifierat dem har vi skapat en liten vall som skyddar oss när dödsångesten väller in. 

 

Karen Blixen.Foto: CECIL BEATON / CAMERA PRESS

Den andra frågan, den om min berättelse, är svårare eftersom den utmanar vår individualism i grunden. Men det är som Karen Blixen skrivit: Du kan bära alla sorger om du förmår placera dem i en berättelse. 

Det gäller till och med sorgen över min egen död – men för att den ska kunna bli meningsfull måste jag ingå i en berättelse som inte slutar där, utan som är större än mig själv. Det kräver i sin tur att jag betraktar mitt liv som intimt sammanvävt med andra människors, och kanske också andra krafters.

Rädslan väller in, i våg efter våg, och inget pris blir för högt för att hålla den stången.

I den kristna traditionen beskriver ordet förtröstan en tillit till att historiens Gud leder allt mot ett gott slut. Vi är alla del av Guds berättelse, och Gud skriver inte en tragedi. Förtröstan handlar alltså inte om att just jag kommer att besparas lidande och död – säkert inte – utan om att ondskan inte får det sista ordet. När boken till sist stängs, kommer alla tårar att torkas.   

Med en sådan hållning har otaliga generationer mött oräkneliga pandemier före oss. Naturligtvis har de varit rädda, men förtröstan har varit deras käpp och stav i dödsskuggans dal. 

Idag har vi bytt förtröstan mot kontroll – och när kontrollen går förlorad står vi skyddslösa. Rädslan väller in, i våg efter våg, och inget pris blir för högt för att hålla den stången. 

Vi räknar noga på dödstal i pandemins kölvatten, och det är verkligen en enorm skillnad på Tysklands promilletal och Italiens nära 10 procent. Låt oss hoppas att vi lyckas hålla dem låga, så att så många som möjligt kan räddas. Men oavsett var detta slutar så är dödligheten för tillståndet att vara människa är 100 procent. Det måste vi försonas med.  

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”.