Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Joel Halldorf

Män och kvinnor håller på att glida isär

Pressbild från föreställningen "Avig Maria - no more fucks to give". Foto: EMMA SVENSSON / BLIXTEN & CO

Vi tonar gärna ner skillnader mellan män och kvinnor – ändå finns det allt fler tecken på att närheten mellan könen minskar.

Joel Halldorf menar att vi är i social revolution, mitt emellan det vi lämnat bakom oss och det som ännu inte kommit.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | KÖNSROLLER. Dick Van Dyke var en gentleman innan ordet fick dåligt rykte. Åtminstone är det så han framstår i den där scenen med Mary Poppins, när han som sotaren Bert tar hennes hand och de hoppar in i en av hans målningar. Iklädd en sval söderkostym charmar och kurtiserar han med komplimanger, skämt och ett allmänt chevalereskt beteende. Hon å sin sida ler roat, suckar med spelad irritation och rodnar ibland.

Det är uppenbart att de spelar teater. Det vill säga, de spelar inte bara för kamerorna utan deras samspel följer givna konventioner: normer som reglerar samspelet mellan män och kvinnor. Det finns ett manus att följa, och det bygger på att män och kvinnor är olika och därför har olika roller att spela.

https://www.youtube.com/watch?v=zy7XEMeBROQ

De två bemästrar spelet till fullo, därför ser det bekvämt, ja angenämt ut. Men det är en svunnen tid – och att den försvunnit beror på att många upplevde den som allt annat än behaglig. Stereotypa roller och ett manus med förnedrande repliker och åtbörder. Kvinnor behandlas som barn, och män förväntas fylla alldeles för stora skor.

Tonar ner skillnader

Vår tid är annorlunda, för vi har en annan utgångspunkt: Vi tonar i stället ner skillnader mellan män och kvinnor. Det borde borga för större närhet. Större likhet, mindre spänningar – det låter väl logiskt? Men trenden verkar vara den motsatta.

I kölvattnet av metoo har vi hört många berättelser om dysfunktionella relationer, övergrepp och mäns våld mot kvinnor. Kanske har vi tänkt, eller i alla fall hoppats, att det var då; att det hör till det förflutna, och framtiden blir annorlunda. Och annorlunda blir det säkert, men inte nödvändigtvis enklare.

Om könsgapet fortsätter att vidga sig kan det bli till en oöverstiglig ravin.

För det finns tecken på att män och kvinnor håller på att glida isär. Avståndet växer, och om könsgapet fortsätter att vidga sig kan det bli till en oöverstiglig ravin.

Låt oss börja i det mätbara; den kalla, kvantifierbara empirin. ”Inte på sex decennier har kvinnor och män stått så långt ifrån varandra politiskt som de gör idag”, säger statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson till Kristina Lindh i hennes reportage om instagramfeminismen (SvD 8/3). Kvinnor lutar år vänster, män åt höger – och dubbelt så många män som kvinnor röstar på SD. Det handlar inte bara om partilojalitet, utan också om vilka frågor man prioriterar.

Kuttra likt Poppins

Den politiska polariseringen speglas i populärkulturen. I föreställningen ”No more fucks to give” gör Mia Skäringer upp med förväntningarna att en kvinna alltid ska kuttra likt Poppins. Hon hävdar rätten att få vara ful, sur och allt annat än kåt. Helt rimligt – men vilka är det som lyssnar? ”Kvinnor, kvinnor, kvinnor i alla åldrar och en och annan man”, konstaterar recensenten Jenny Aschenbrenner (SvD 7/3).

Alex Schulman är en av männen på plats. ”Det var ju en femplus-kväll – för tjejerna”, konstaterar han i podden med Sigge Eklund (avsnitt 354), och fortsätter: ”Föreställningen är ju konstruerad så att den ska exkludera männen”.

Från Skäringers föreställning. Foto: ANNIKA BERGLUND / BLIXTEN & CO

Män, hävdar Skäringer, tänker bara på båtar och att knulla. Publiken jublar, men Schulman blir konfys: vad förväntas av honom nu? Inställsamt applådera en stereotyp han inte känner igen sig i, eller sitta och sura med armarna i kors? Vad man än väljer förlorar man.

Bilden fångar det främlingskap en del män känner inför populärfeministisk retorik i dag. Också det går att mäta: Medan allt fler kvinnor identifierar sig med feminismen, har andelen män som gör detsamma halverats.

Att detta är en trend och ingen eftersläpning visas av att gapet är allra störst bland de unga: 74 procent av kvinnorna i åldern 15–29 kallar sig feminister, medan samma siffra bland jämnåriga män är under 30 procent.

Män youtubar Jordar B Peterson

Och medan kvinnorna fyller Globen youtubar unga män Jordan B Peterson. Här finner de en predikant som lyfter arvsynden, den patriarkala skulden, av deras axlar och i stället ger ”feministerna” skulden för samhällets sönderfall.

I ljuset av detta blir den vikande sextrenden helt logisk, för hur ska personer med så olika guruer kunna mötas? Forskare har konstaterat att den sexuella aktiviteten sjunker i USA, England, Holland, Finland och Sverige – och även här är trenden tydligast bland de unga. 

Flera faktorer ligger bakom, bland annat teknologiska distraktioner och en större medvetenhet om rätten att säga nej.

Jordan B Peterson. Foto: WIKIMEDIA COMMONS

Samtidigt finns också något annat. När journalisten Kate Julian på The Atlantic grävde i det fann hon en amerikansk datingkultur i upplösning. Att som hon träffa sin blivande make i hissen – börja konversera och sedan gå ut – lät otänkbart för dem hon intervjuade. Flera unga var frustrerade över datingappar, men hade ingen aning om hur de skulle närma sig det andra könet utan dem.

Vi befinner oss i en social revolution: mitt emellan det vi lämnat bakom oss och det som ännu inte kommit. Vi har gjort upp med de konventioner som reglerade Van Dykes och Julie Andrews samspel, och med det en del stereotyper och förtryckande normer. Detta är feminismens seger, en att vara tacksam för.

Som Ribbing sa

Men vad gäller nu? Etikett är, som Magdalena Ribbing aldrig tröttnade på att betona, ett socialt smörjmedel. Dagens osäkerhet handlar inte om att män är rädda att de ska råka våldta någon. Det rör det mer subtila: vem tar notan, hur inleder man en konversation med en okänd och hur vet man när en hand på låret är en biljett till sovrummet eller polisstationen?

Magdalena Ribbing. Foto: PATRIK ÖSTERBERG / IBL

Människor med starkt socialt kapital klarar det nog, men för andra riskerar osäkerheten bli hämmande. I synnerhet när det privata politiseras, och till och med en välmenande klumpighet tolkas som uttryck för patriarkala strukturer.

Polariserande röster kapitaliserar på osäkerheten, och vidgar könsgapet. Samtidigt gör teknologin i form av sexrobotar och insemination det faktiskt möjligt att bryta den biologiska länken. Brister den riskerar vi slungas åt var sitt håll: männen mot Mars och kvinnorna mot Venus – eller kanske ännu avlägsnare planeter?

Sexuell alienation

I botten av denna politiska, populärkulturella, sexuella och sociala alienation ligger en ambivalens inför olikhet. Vi påstår att vi gillar olika – samtidigt medger vi ogärna att skillnad existerar. Så när den väl dyker upp vet vi inte riktigt vad vi ska göra med den. Annat än att diskutera om den har sociala eller biologiska orsaker. Till sist blir skillnaden en orsak till misstänksamhet, i värsta fall våld.

Men det behövde inte vara så. Givetvis är människan för komplex för att kunna delas in i två enkla kategorier. Skillnader av olika slag skär igenom oss och formar våra identiteter. Men vi blir aldrig av med skillnad – och det är bra, för i grund och botten är den en förutsättning för kärlek.

För vad är kärlek om inte att ta klivet över till den andre, men utan att vilja utplåna skillnaden.  

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska Högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”. 

I tv-spelaren i topp visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Programmet gästas av Katarina Wennstam och Gunilla Brodrej som diskuterar Josefin Nilsson-dokumentären och problemen på Dramaten. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!