Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Joel Halldorf

Jag önskar att de såg hur vackra de är

Åsa Linderborg är en av dem som drog igång den stora skönhetsdebatten.
Foto: Pontus Lundahl/TT / TT NYHETSBYRÅN
Nina Björk har också bidragit till skönhetsdebatten.
Foto: JESSICA GOW / TT / TT NYHETSBYRÅN
Joel Halldorf.
Foto: OLLE SPORRONG

I den pågående skönhetsdebatten märks en stor frånvaro – själens. 

Joel Halldorf undrar om en kultur som är så fixerad vid det erotiska kapitalet förtjänar att kallas civiliserad.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Att ungdomens skönhet falnar har människan vetat i alla tider. Men i dag verkar upptäckten av ovälkomna rynkor slå särskilt hårt mot självkänslan. Det är så här det är att leva i ett samhälle präglat av sexism, hävdar Nina Björk i DN.

Men är det verkligen detta som är problemets kärna? Nej, jag tror att detta djupaste sett är ett symptom på förlusten av andra meningshorisonter. Att ångesten över den förlorade ungdomen hör samman med att vi lever i ett samhälle präglat av sekulär materialism. 

För prisandet av ungdomlig skönhet är ju inget nytt. Den har poeter besjungit i alla tider – samtidigt som de påmint om att den är just flyktig. ”Skönhet förgår” konstaterar Ordspråksbokens författare, och varnar för att låta det kriteriet väga för tungt när man söker en hustru.

Visst gör åren att den yttre skönheten falnar, men i gengäld får de den inre människan att mogna. I andra kulturer är ålderdomen den tid då människan särskilt ska ägna sig åt själslig fördjupning, och här väcker årens mognad större vördnad än ungdomens blomstring. 

Vi är blott biologi: Slutna kroppar, avskilda från evigheten och varandra. I en sådan värld handlar allt om att trimma systemen.

Det är detta perspektiv som saknas i vår kultur: Det finns inget ”andligt kapital” som kan matcha det erotiska. Vi räknar inte med själen, tror knappt att den finns, så när kroppens förfall inleds förlorar vi allt. Som skönhetsdebatten visat drabbar det särskilt kvinnor; trots alla vunna rättigheter framstår de återigen som modernitetens förlorare. 

Makro- och mikrokosmos hör samman. Sekulariseringen har inte bara lett till att himlen stängts, utan också till att det inre landskapet krympt. Det är ingen slump att de upplysningsfilosofer som med störst kraft vände sig mot tron på Gud också viftade bort själen som vidskepelse. När tillvaron sekulariseras blir materian allt som existerar, och då reduceras människan till en själlös maskin. 

Det är där vi nu befinner oss. Vi ser oss inte längre som personer, andliga varelser med en själ som vetter mot oändligheten. Vi är blott biologi: Slutna kroppar, avskilda från evigheten och varandra. I en sådan värld handlar allt om att trimma systemen. Räkna steg, logga sömnkvalitén och framför allt hålla sig vacker till varje pris.  

Det senaste numret av tidskriften Pilgrim har passande nog ”Ålderdomens kallelse” som tema, och där ställer författaren Lotta Lundberg just denna fråga: ”Var har själen tagit vägen när vi talar om åldrande?”. Den moderna människan har ord för varje ben i kroppen och känner alla metoder för att mota kroppens förfall. Men själens språk är satt på undantag: ”Hopp, längtan och förlåtelse syns inte på röntgenplåten. Skuldkänslor och ånger har vi skyfflat över till kyrkan.”  

De sörjer att de inte längre anses snygga.

Det vi saknar ord för slutar vi snart att se. Det är svårt att komma undan detta, för som Björk skriver ser vi oss själva i omgivningens blick och bemötande. Att vi har blivit kollektivt blinda för själen märks i att vi inte uppskattar den skönhet som åldrandets mognad för med sig. För så sammantvinnade är ju vår inre och yttre människa att själens skönhet sätter spår i kroppen. Ett tränat öga ser detta i dragen, hållningen och inte minst blicken. 

Frågan är om en kultur som inte förmår att se och uppskatta denna skönhet förtjänar att kallas civiliserad? Visst är ungdomens blomstring strålande på sitt sätt, men vilken ytlig estetik har vi inte om kvinnor som Åsa Linderborg, Nina Björk och Ann Heberlein vill gömma sig för kamerorna för att de inte längre är unga.  

De sörjer att de inte längre anses snygga. Jag önskar att de kunde se hur vackra de är.   



Joel Halldorf är professor i kyrkohistoria, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Kvällstidningsteologi 2010–2020”.


”Jag vet ingenting osexigare än avund”

KULTURKRIGET. Daniel Sjölin möter Horace Engdahl i ”Kulturkriget” för att prata om den värsta dödssynden. ”För mig är avunden en råtta, säger”, säger han.