Jämför inte Trumps kristna trupper med våra frikyrkor

KULTURDEBATT. ”Frikyrkan är kluven”, skrev Martin Aagård allvarsamt i Aftonbladet inför valet 2018. Kluvenheten gällde, menade han, stödet för SD. För på ena sidan fanns Lars Enarson: en Youtube-predikant utan pastorstjänst som hyr sina egna samlingslokaler. Och på den andra 380 pastorer som undertecknat ett upprop mot främlingsfientlighet och SD.

Det är ingen klyvning. Att beskriva det så är som att påstå vänstern vacklar mellan demokrati och stalinism baserat på ett överhört samtal på en norrländsk fackklubb. Enarsons verksamhet är blott en krusning. Uppslutningen mot främlingsfientlighet och populism är och har varit massivt i de svenska frikyrkorna.

Ändå hörs sådana generaliseringar ofta – särskilt från de delar av vänstern som delar frikyrkornas aversion mot högerpopulism. Populisterna behöver inte söndra och härska, för det klarar denna vänster bra själva. I en ledare i ETC nyligen utgår Kajsa Ekis Ekman från att det är högerpopulism hon stöter på så snart hon möter väckelsekristna i Sverige, och i Aftonbladet skrev Tomas Poletti Lundström att det alltid funnits ”en tendens till högerradikalitet” i de svenska frikyrkorna – en tendens som nu slutligen blommat ut.

Det är fler kvinnor än frikyrkliga som röstar på SD.

Låt oss börja med det självklara: Naturligtvis finns det personer inom svensk frikyrklighet som sympatiserar med SD, Donald Trump eller högerpopulism. Kyrkorna är en del av samhället i stort, och med tanke på att SD samlar omkring 20 procent av de svenska väljarna hade allt annat varit mycket märkligt. 

Men fakta i målet är också följande: Andelen frikyrkliga som röstar på SD har i de tre senaste valen varit mellan en tredjedel och hälften av genomsnittet. Faktum är att regelbundna kyrkobesök är en av de faktorer som tydligast indikerar att en väljare inte kommer rösta på SD. 

Det är fler kvinnor än frikyrkliga som röstar på SD. För att inte tala om södermalmsbor: av dem valde hela 13 procent SD senast. Om frikyrkan är kluven, då är Södermalm ett SD-fäste.

Den frikyrkliga aversionen mot SD har tre viktiga beståndsdelar. För de första att de flesta svenska frikyrkorna är folkrörelser som för ett sekel sedan arbetade för demokrati och solidaritet tillsammans med liberaler och socialdemokrater. Själva var de oftast liberaler – frisinnade och socialliberaler – men sympatiserade med arbetarrörelsens krav. Däremot stod man längre ifrån Högerpartiet, eftersom de konservativa motsatt sig demokratiska reformer. Sedan dess har rena högeralternativ sällan lockat väckelsefolket, även om man är konservativ i moralfrågor. 

Det andra är att internationell solidaritet och mångfald länge varit prioriterade värden bland frikyrkliga väljare. I en undersökning från 1991 konstaterar Ulf Bjereld och Mikael Gilljam att de frikyrkliga väljarna är positiva till ”flyktingar, invandrare, u-hjälp, socialbidrag och miljö” och negativa till ”daghem, reklam-tv, kärnkraft och vapenexport”.

För migration och miljö, och mot vapen och kärnkraft: Det är mer hippierörelse än högerpopulism. Och mönstret håller i sig. Än i dag är frikyrkliga väljare mer flyktingvänliga än genomsnittet.

Slutligen har de flesta församlingar engagerat sig för flyktingar, vilket gör att många regelbundet möter nyanlända. SD:s och övriga partiers hårda retorik mot flyktingar skär med andra ord rakt in i församlingsgemenskaperna. Politiker skärper tonen och många svenskar har slutat att skramla medan kyrkoledarna betonar global solidaritet och Pingströrelsens ledare Daniel Alm talar om ”integrationsglädje”.

Ändå detta misstänkliggörande, som bottnar i en daterad religionskritik. För man kan inte skilja på frikyrkokristna och 1800-talets Svenska kyrka: den senare stödde ståndssamhället medan frikyrkorna var liberala och progressiva minoriteter. 

Men samtidigt kan saker naturligtvis förändras. Vindar kan tvärvända och en krusning förebådar ibland en storm. Frikyrkor är inte immuna mot den högerradikalism som stormade Kapitolium, och det finns varningstecken värda att vara observant på.

För det första drivs högerpopulismen i kyrkorna, som överallt, av nätengagemang och betalningsvilja. De som är i minoritet tycks mer benägna att betala för att få sina åsikter torgförda, vilket gör att nyckelpersoner och hela institutioner växer fram för att möta efterfrågan. 

En mer ideologisk beröringspunkt finns i kulturkonservatismen: frikyrkliga och SD-folk kan förenas i en oro över västerlandets moraliska förfall. En liknande konvergens finns i rädslan för islam. Även om frikyrkliga som grupp är mer positiva till mångkultur och moskébyggen än genomsnittssvensken, så har man tidvis utmålat andra religioner i negativa färger – ja, ibland betraktat dem som demoniska. Teologiskt är synen på islam obearbetad i många frikyrkor. 

Det skapar viss jordmån för retoriken om en muslimsk massinvandring och Sverige som ett framtida kalifat. Vilket för oss till ytterligare en beröringspunkt mellan ytterhögern och radikala väckelsekristna, nämligen en svaghet för konspirationsteorier. Apokalyptiska spekulationer kring allt från vilddjurets märke till antikrist blir ibland samhällsanalys av, ska vi säga, en aning vildvuxet slag. QAnon framstår ibland som en religion i egen rätt, men den har också blivit oroväckande populär bland amerikanska evangelikaler.

När jag möter frikyrkliga ledare berättar de om ett majoritetssamhälle som blir allt mer avvaktande.

Men än så länge är detta krusningar som varken har något statistiskt signifikant genomslag eller stark institutionell uppbackning inom frikyrkorna. 

Det ironiska är dock att misstänkliggörandet riskerar att bli en självuppfyllande profetia. När jag möter frikyrkliga ledare berättar de om ett majoritetssamhälle som blir allt mer avvaktande. När kommunala tjänstemän och rektorer och hör talas om ”religiösa” då går deras tankar till populister, sekterister och terrorister. (Och när hörde du senast en annan berättelse i medierna?) Bättre då att hålla dem på avstånd, för att undvika problem. 

Det finns en misstänksamhetens hermeneutik som får en del att tro det värsta de tänker om en människa också är sanningen om henne. Men risken är att de som stöts bort till slut tröttnar på misstänksamheten och i stället hittar hem hos några som delar deras utanförskap. Några som lovar dem en plats vid bordet den dag de får makten. 

SD har länge hoppats på detta och försökt locka kyrkliga väjare med löften om erkännande och status. Än så länge har de sjungit för döva öron – men framtiden är ett oskrivet blad. 

Joel Halldorf är författare, teolog och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: jakten”. 

Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.