Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Joel Halldorf

Jag trivs bäst i öppna samtal, Ulf Lundell!

Artisten och författaren Ulf Lundell utkom nyligen med ”Vardagar 3”.
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT
Ulf Lundell.
Foto: MATTIAS HANSSON / IBL

Teologen och Expressens kulturskribent Joel Halldorf irriterar Ulf Lundell som återkommande kritiserar honom i dagböckerna ”Vardagar”.

Nu skriver Halldorf ett svar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ulf, Jag funderade lite på hur man bäst når dig, sen slog det mig att du är en noggrann tidningsläsare. Så jag prövar här.  

Jag har glatt mig åt din senaste bok. Åt betraktelserna och inte minst uppriktigheten. Avståndet mellan vad folk tänker och vad de skriver är, tror jag, ett av de stora problemen i dagens offentliga samtal. Hos dig tycks det mindre än hos de flesta, det är uppfriskande.

Men en sak gör mig lite bekymrad, det ska jag medge. I ”Vardagar 2” hade du svårt för mig, men ville inte att jag skulle sluta skriva. ”Han stör min själs gitarr”, skrev du. Jag blev lite rörd av det, faktiskt.

Det känns som det gått utför sedan dess. ”Jag har väldigt svårt för Joel Halldorf, den kristne”, skriver du nu. ”Bara hans leende får mig att rygga tillbaka… Det är det försåtliga som får mej att må illa. Han står vid dörrar och missionerar, oinbjuden.”

Det där med mission har jag fått höra en del på sistone, Andrev Walden skrev något liknande i DN. Själv ser jag inte skrivandet som mission, åtminstone inte om man med det menar att försöka omvända någon. För jag tror inte att ord, allra minst mina, kan göra det. 

Istället handlar skrivandet för mig om att delta i det offentliga samtalet som teolog. Inte bara som en titel, utan genom att ibland föra teologiska resonemang. Vi är kanske ovana vid det i Sverige, efter Hedenius och allt det där.

Däremot är det ju inte ovanligt att skribenter har ideologiska eller existentiella övertygelser. Jag läser dagligen texter som hävdar att vi behöver mer frihet, pengar, konst, solidaritet, sex, hälsa, klasskamp, oberoende.

Och jag ser allt detta som mission. Jag förstår ärligt talat inte varför mina texter ska placeras i en egen kategori, som mer missionerande än andras? Visst är det ovanligare att skriva om helighet, gemenskap och Gud. Men det är ju bara annorlunda teser, formen är densamma.

I dag är det inte kyrkan utan sekulära som jagar kättare.

Men som du själv sa i en del intervjuer på 90-talet finns det två saker man inte kan prata om i Sverige: Gud och sprit. Det finns en tyst överenskommelse hos oss om att det sekulära är norm. Vi som inte passar in i flocken kallas ”religiösa” – eller ”missionärer” om vi hörs för mycket.

Det blir ombytta roller: i dag är det inte kyrkan utan sekulära som jagar kättare.

Men allt detta visar bara att det inte är så stor skillnad på oss människor. I grund och botten är alla religiösa: vi tror på saker som inte kan bevisas i laboratorier. Sådant som kärlek, mening, mänskliga rättigheter och människovärde.

Har jag någon mission är det att vi kunde mötas mer jämlikt, så att buddhister, kristna och muslimer kan delta i samtalet på samma villkor som marxister och libertarianer. Att vi kunde prata om våra djupaste övertygelser. För jag trivs bäst i öppna samtal, där vi inte gömmer våra bultande hjärtan bakom en air av objektivitet.

Återigen handlar det om det där avståndet. Glappet mellan vad vi tänker och vad vi skriver behöver krympa, också här. Uppriktighet innebär alltid risker, det vet väl du mer än de flesta. Man kan kritiseras, missförstås, hånas.

Men det är som du sjunger nånstans: Vacker är den som vågar tro.


Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”. 

”Det är bättre att gå in med låga förväntningar”

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Amanda Svensson. Om bland annat fiktionens möjlighet i autofiktionens tidevarv och om att inte kunna lämna den brittiska ön där hon bor.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och Joel Halldorf. Se det avsnittet nedan.